SE BILDEN: Mitt stora fotoprojekt som inte blev klart...

Till sommaren är det redan fem år sedan jag slutade harva omkring på gatorna hemma i Karlskrona. Ni som har följt min blogg vet förmodligen vad jag snackar om. Nämligen det där gatufotoprojektet som jag höll på med innan jag flyttade till Stockholm. Den grandiosa planen var då att det i slutändan skulle bli en bok och en utställning. Pinsamt nog har inget av detta blivit av. Men visst, det är inte försent ännu. 

När jag fotograferade som intensivast klagade en del på att bilderna kändes alldeles för gammalmodiga. Det kan nog delvis ha berott på att jag körde analogt, svartvitt och med äldre objektiv som gav bilderna lite av en retrokaraktär. Men förmodligen också på att jag rent metodiskt plåtade väldigt traditionellt med 50-glugg på kameran, zonfokus och ett skott i taget. Något som resulterade i ett ganska klassiskt uttryck.

En annan tänkbar anledning är att livet i en småstad faktiskt skiljer sig från det i en storstad. Även om mina vänner och släktingar hemma i Karlskrona kan ta illa upp nu så är staden aningen sömnig och något efter i utvecklingen. Så när jag nu snart fem år senare plöjer igenom det jag presterade då kan jag på sätt och vis hålla med. Bilderna kan upplevas som äldre än vad de är. Fast man kan också lika gärna säga att de är tidlösa, vilket har en mer positiv klang. Så jag föredrar att se det så. 

Oavsett vad andra tycker så gillar jag själv många av bilderna väldigt mycket. Till och med ännu mer nu än när de var nytagna. De har växt på något sätt. Inbakat i detta ligger såklart även att jag hade riktigt roligt under tiden som jag höll på med projektet. Liksom att ämnet låg mig väldigt varmt om hjärtat. Och sådant ska inte underskattas. 

I den här bloggposten kan ni se några bilder som främst visar barn och ungdomar. Det är framförallt bland dessa motiv som jag hittar mina egna favoriter.

SE BILDEN: Gatufoto - inget för den stressade

För några år sedan läste jag en gammal intervju med Henri Cartier-Bresson där han nämnde en självklar sak som ofta glöms bort.  Nämligen att om du vill lyckas med ditt gatufotograferande kan du inte ha bråttom. I intervjun menade han specifikt att du bör gå långsamt, stanna upp med jämna mellanrum, observera en plats och låta saker och ting få ta sin tid. Det är helt enkelt svårt att få till bra gatufoton om du stormar fram längsmed trottoarerna som ett jehu.    

Det känns som att detta råd borde vara ännu mera aktuellt i vår stressade samtid. För nu har vi inte bara bråttom med att ta våra bilder, utan helst ska de visas upp så snabbt som möjligt också. Vissa skickar till och med sina foton direkt från kameran och rätt ut i cyberspace så fort de klämt av ett skott som de känner sig lite nöjda med. Något som jag själv har hållit på med, men ganska snabbt slutade med. Det blev inte bra, helt enkelt. 

Men det där med att hinna ta det långsamt är en knepig grej. För precis som många andra känner jag att tiden ofta saknas. Ibland blir det därför en gatufotorunda på stan direkt efter jobbet för att åtminstone komma ut med kameran någon gång mitt i veckan och inte bara på helgerna. Fast det är verkligen inte optimalt. Efter en hel dag på kontoret  är man ju ofta mosig i skallen samtidigt som kaggen skriker efter käk. I det läget vill jag helst fara raka vägen hem. Och då kan det ärligt talat gå för snabbt med gatufotograferandet. 

Men, i pingsthelgen är det några lediga dagar och då håller Magnus Fröderberg och jag passande nog en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Det finns ett par platser kvar för den som är intresserad.   

SE BILDEN: Gatufotografins utveckling oroar

Så var det vår i Stockholm. Eller, i alla fall så pass varmt att man inte behöver handskar och halsduk under dagtid.  Något som brukar väcka min lust att ge mig ut på stan med kameran. Gatufotosäsongen har alltså äntligen börjat för min del. Även om det som vanligt går lite trögt så här inledningsvis. Men det kommer att ta sig, det gör det alltid. 

För att kolla av läget i gatufotosvängen har jag den senaste tiden spanat runt på nätet efter duktiga gatufotografer och inspirerande bilder. Jag har bland annat tittat i diverse internationella grupper som ligger i framkant, men också kollat på vad som läggs upp av större fotosajter. Alltså där fotografin i stor utsträckning definieras. En del av det jag ser börjar ärlig talat göra mig riktigt förbryllad. Ja, nästan lite orolig. För oftare och oftare dyker bilder upp som inte ens är i närheten av gatufoto. 

Vi snackar bland annat om arrangerade situationer. Uppställda porträtt. Bildserier. Avsaknad av ett avgörande ögonblick. Konceptuell fotografi och pictoralism. Ändå kallas det för gatufoto. En annan sak är att det berömda gatufotokollektivet In-Public har splittrats på grund av interna meningsskiljaktigheter. En ny konstellation med några av deras fotografer har uppstått istället. De kallar sig för Un-Public och deras bilder visar tydligt på utvecklingen som jag nyss beskrev. 

Mina misstankar är att det delvis är en anpassning till sociala medier i kombination med ren lathet. För gatufoto är slitigt. Det tar tid och du ska vara glad om du lyckas prestera en handfull riktigt bra bilder om året. Men jag får känslan av att fler och fler som kallar sig för gatufotografer inte riktigt orkar lägga ner arbetet som krävs, eller helt enkelt saknar tålamodet. Beroendet av snabba kickar och uppmärksamhet i sociala medier har förmodligen blivit viktigare för vissa. 

Personligen tycker jag att detta är en extremt tråkig utveckling som urholkar kvalitén och gör gatufotot ointressant. Jag hoppas därför att min spaning är felaktig. Att det jag tycker mig se inte stämmer med verkligheten. Annars ser framtiden inte ljus ut för gatufotografin. 

För övrigt så ska Fotosidans chefredaktör, Magnus Fröderberg, och jag hålla i en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Den sker under pingsthelgen den 7-9 juni. Vi kommer i alla fall att hålla oss till gatufototraditionen. Den saken är säker.