GATUFOTOPODDEN: Ställa ut, sälja och tävla - med Malin Jochumsen

Så var det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Efter ett ganska långt uppehåll har jag spelat in ett antal nya avsnitt som jag kommer att lägga ut med två veckors mellanrum fram till sommaren. Har du förresten idéer om innehåll och intervjupersoner, tveka inte att höra av dig! 

Först ut den här gången är i alla fall Malin Jochumsen. Hon har vunnit flera tävlingar med sina gatufoton, haft utställningar och även lyckats sälja en del av sina gatufoton till privatpersoner. Vi pratar bland annat om hur allt detta har gått till och Malin delar med sig av sina erfarenheter.

I podden nämner vi också Helsinki Bus Station Theory och gatufotografen Mats Alfredsson.

Porträttet på Malin Jochumsen är fotograferat av Magnus Fröderberg.

Avsnittet är inspelat första veckan i januari när det hade kommit en hel del snö i Stockholm. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WzDQe8

Malins bilder som vi pratar om:

Här kan du se fler bilder:
Malin Jochumsens portfolio

Musiken i podden är hämtad från:
www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik: 
April Showers, Proleter

Låt 1:
Winter Fairytale, Foxmillet

Låt 2:
This is Jazz Manouche, MagikStudio

SE BILDEN: Seriösa porträtt på dom du känner kan vara svårt

I många år har jag försökt ta vars ett enskilt porträtt på mina föräldrar. Men jag kommer aldrig till skott. Varje gång jag i tanken ska planera upp ett sådant tillfälle känns det mest jobbigt. Jag ids inte ens fråga. Därför är en ren dokumentär bild som den ovan det närmsta jag har kommit något slags porträtt (farsan som löser korsord efter middagen). 

Jag vet inte om ni håller med, men jag tycker helt enkelt att något av det allra svåraste som finns är att ta uppställda och seriösa porträtt på människor som är familjära. Att i deras närvaro kliva in i rollen som porträttfotograf, få dom att ställa upp, dirigera, ge instruktioner och så vidare. Det tar emot för mig. 

Kanske beror det just på det faktum att man då tar på sig en roll. En som är svår att spela för människor som känner en på djupet. Att det upplevs som tillgjort, inte jag, och så vidare. Det är i alla fall där någon stans jag har hittat min egen förklaring. 

Hursomhelst, här under kan ni se ett par porträtt på personer som jag känner. Två trevliga vänner men som trots allt inte står mig så nära som min egen familj. Kanske är det därför som jag enligt mitt eget tycke lyckades väldigt bra med de här porträtten.

Jag har för övrigt långt efter alla andra upptäckt tjusningen med Silver efex pro. Ett kul program som kan ge digitala bilder den där sköna analoga svartvita känslan. Det är lite lätt vanebildande men jag tycker att det funkar bra på den här sortens motiv. 

Henrik Johansson.

Knut Koivisto.

SE BILDEN: Gatufoton ska vara lite knasiga, eller?

Kanske har det alltid varit så, men det känns som om gatufotot just nu befinner sig i en extra knasig fas. För att en bild ska få ordentligt med uppskattning bör den helst vara ganska konstig, för att inte säga mer eller mindre obegriplig. Konstiga människor, konstiga situationer, konstiga kompositioner och konstigt ljus verkar vara receptet.

Visserligen gillar jag själv den där sortens bilder och har väl dessutom tagit min beskärda del av knasiga och konstiga gatufoton. För det är ju trots allt så att bilder som inte är helt enkla att förstå utmanar fantasin och blir mera spännande att titta på. Riktigt bra bilder ska ha ett frågetecken efter sig, som en del säger. 

Samtidigt kan jag ibland känna att de rent dokumentära och redovisande bilderna riskerar att hamna i skymundan. De som rakt upp och ner visar hur det ser ut, vad människor gör och allt det där. Helt utan krusiduller. Den sortens bilder gör inte lika mycket väsen av sig men har en ackumelerande effekt. 

Med det menar jag att de inte sällan vinner i längden. Visserligen fotar nog de flesta av oss för vår egen tid och för glädjen som skapandet ger. Men den dagen våra bilder möter framtidens ögon, vad är förmodligen mest intressant då? Bilder som visar hur vi levde våra liv, eller bilder som mest är knasiga och mer eller mindre obegripliga?

SE BILDEN: Akalla - mitt nya fotoprojekt

Ett par dagar innan nyårsafton för nu drygt ett år sedan satte jag mig tidigt på morgonen i en hyrd VW Passat med påkopplat flyttsläp. Efter att ha lastat släpet och bilen till bristningsgränsen med ägodelar och bohag lämnade jag Karlskrona och styrde mot Akalla och min nyinköpta bostad i Trädgårdsstaden.

Jag kan väl inte säga att det var med någon upprymdhet eller glädje. Snarare en avvaktande känsla och en slags bister pragmatism. Drygt ett år tidigare hade jag flyttat till Stockholm och i det beslutet låg inbakat att jag förr eller senare skulle behöva köpa mig en bostad. Att fortsätta hyra ett möblerat krypin i andra hand för ockerpris var såklart inget alternativ i det långa loppet. 

Bostaden som jag hade råd att köpa låg i Akalla. En plats som jag över huvud taget inte hade någon tidigare relation till. Och jag kan ärligt erkänna att för någon som är uppväxt på en skärgårdsö och som därefter har bott i en lugn småstad är det tveklöst en kulturkrock att hamna i en Stockholmsförort. Det tar ett tag att vänja sig. 

Men nu har jag bott i Akalla i över ett år och trivs fantastisk bra i mitt lilla radhus. Under tiden har tanken växt fram om att göra ett fotoprojekt om min nya bostadsort. Exakt hur det ska gestalta sig vet jag inte riktigt ännu. Men som vanligt är det bästa att bara sätta igång. Och kanske kan de här bilderna som jag tog häromkvällen bli startskottet på alltsammans.