Ibland är jag riktigt avis på Eric Kim

Vad ska man säga om fenomenet Eric Kim egentligen? Snubben som enligt egen utsaga inte ens har något riktigt jobb men som konstant flänger runt till väldens häftigaste storstäder för att gatuplåta och hålla föredrag i ämnet. Detta medan jag själv runkar de vindpinade gatorna här i Kallekrona. 

Nä, jag är inte bitter - bara sådär lite lagom avundsjuk. Jag menar, det är inget fel med att vara statlig museitjänsteman och hobbyfotograf. Men ni fattar grejen va? Att killen dessutom får kameror av Leica, blir inbjuden till samarbeten med Magnum och i största allmänhet överöses med prylar och spännande erbjudanden gör ju inte saken bättre precis. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras. Han verkar vara en munter typ med ett äkta engagemang. Dessutom tycks han ha en ärlig vilja att dela med sig av sina kunskaper och sprida detta med gatufoto till så många som möjligt. Och det tycker jag är riktig bra av honom.

Fast det jag undrar är när min break ska komma? Jag har ju också en Leica nu. Och en blogg. Så nu får det fan ta och hända något på riktigt liksom. Är det någon på Leica som läser detta? Eller på Magnum? Hallå!

Annars går det riktigt bra med mitt gatufotograferande just nu. Ja, i alla fall på så sätt att jag är ute flera gånger i veckan med min kamera och gnetar. Sedan betyder inte det per automatik att det blir en massa bra bilder tyvärr (om det vore så enkelt), men det är ändå skönt att hålla igång och känna att man har ångan uppe trots årstiden. 

Förresten - kommer ni håg den där missade bilden som jag gnällde över här i bloggen för ett tag sedan? Jag lyckades ju få till ett par skott till när jag hade bytt rulle och en av dessa bilder kan ni se här under. Men, som jag misstänkte gick det bästa ögonblicket förlorat.

Nåväl, gott nytt år på er!

Slutligen en liten länk för alla gatufotonördar: en liten länk!

Här är mina planer inför 2013 - vilka är era?

Det verkar vara livat uppe i Stockholm just nu med Fotografiska och allt det där. Här nere i småstan är det däremot betydligt lugnare. Allt är som vanligt och snart är det julafton. Därefter kommer nyårsafton och sedan börjar vi på ny kula igen vilket är ganska skönt på något sätt. 

Själv har jag i alla fall skissat upp lite planer inför 2013. Till att börja med tänker jag försöka prångla ut mina gatufoton på några restauranger och hotell här i stan. Det vore helt enkelt kul att få visa upp sig igen. Sedan funderar jag på att sätta ihop en engelsk version av gatufotoguiden som jag släppte vid den här tiden förra året. Det kräver lite jobb, men det kan det ju vara värt. 

En annan grej som jag också funderar på är att försöka få till en utställning à la Planket här i Karlskrona. Därför grubblar jag en del på var det skulle passa med en sådan grej. Platsen är otroligt avgörande. Och tidpunkten, såklart. Man vill ju ha maximalt med besökare. 

Slutligen ska jag göra en kort film om mitt pågående gatufotoprojekt. I den kommer jag att berätta om det jag gör och såklart visa ett gäng bilder. Syftet är ren marknadsföring men en sådan grej kan vara kul att ha för egen del också, som en slags dokumentation och ett framtida minne.    

Just det ja - det var ju en sak till. Om jag hinner och lyckas hitta ekonomi så är målet att fotoboken ska bli klar i slutet av nästa år också. Det blir förmodligen den svåraste nöten att knäcka, men antagligen den mest spännande.

Ja, som ni ser kommer 2013 att bli ett händelserikt år ;-)

Allra sist får jag önska alla er fotovänner en riktigt god jul. För det blir inga fler inlägg innan den 24:e för min del. Men kanske kan jag hinna med något i mellandagarna. Vi får se. Annars, gott nytt år också.

Jakten på den hattbeprydda ynglingen

Kolla på den unge mannen här ovanför. Honom har jag letat efter i flera veckor. Första gången jag såg killen var under en lunchpromenad och direkt kände jag att jag ville fånga honom på bild. Men tillfället slank mig retfullt nog ur händerna och sedan dess har jag hållit utkik efter denna hattbeprydda yngling. 

Så, när jag skulle med tåget i fredags stod han plötsligt där på perrongen och rökte. I samma ögonblick som jag fick syn på honom hivade jag upp kameran och började fota. Men precis som om någon högre makt ville sätta käppar i hjulen hann jag inte ta mer än fyra hastiga exponeringar innan tågdörrarna började stängas och både han och jag fick rusa ombord. 

Det var lite synd för jag hade gärna tagit fler bilder och jobbat vidare på det här med gatuporträtt. Något jag känner att jag vill utveckla och bli bättre på. Fast det kommer alldeles säkert fler chanser. För övrigt har jag faktiskt använd min Canon 5D Mk II den här gången och sedan fuskat till bilden i Silver Efex Pro. Det blir riktigt bra, men jag föredrar utan tvekan svartvit film. 

Att begränsa sig är bra - om det sker på rätt sätt

Fotosidans Magnus Fröderberg funderar på att skrota sin analoga kamera. Han känner sig mindre kreativ och dessutom begränsad när han använder den för gatufoto. Enligt honom själv blir det stelare bilder, färre chanstagningar och fler döda objekt som avbildas. Han verkar inte helt nöjd, med andra ord.

Själv har jag gjort en slags motsatsresa och blivit analog. När jag gatufotograferar med min digitalkamera blir det gärna för mycket. Det blir bilder med kort skärpedjup, långt skärpedjup, kraftig vidvinkel, kort tele, inomhus, utomhus, dagtid, kvällar, nätter, och så vidare. Utöver det kan jag välja mellan färg och svartvitt också. Jag blir alltså ganska spretig som fotograf och får det svårare att renodla och vara konsekvent.

Men visst känner jag mig begränsad ibland. Emellanåt har jag därför allvarligt funderat på att köra digitalt istället och strunta i det analoga tjafset och böket. Men när jag besinnat mig och tänkt igenom saken har jag ändå konstatera att det analoga arbetssättet tillför något som får mina gatufotobilder att hålla ihop - en slags stringens.

Fast att jobba analogt, enbart med svartvit film, helmanuellt och med en mätsökarkamera ger också ett resultat som kan uppfattas som lite långsamt, eller hur jag ska beskriva det. På så sätt har Magnus helt rätt. Ibland när jag tittar på mina egna bilder kan jag se en fördel med det, andra gånger en nackdel.

Det dåliga är att det jag producerar inte riktigt ser ut som den typen av gatufoto som gäller just nu. Mina bilder bygger mycket på komposition, att vara förbered och att invänta rätt ögonblick snarare än att kunna experimentera sig fram till bilder, mata på och dra nytta av fantastiska ISO-egenskaper. 

Om jag ser positivt på saken blir det att mina fotografier är mera klassiska i sitt stuk. Därför väljer jag såklart att se det så :-) 

F*n - jag missade värsta guldbilden!

Idag när jag var ute en vända på stan fick jag syn på de här sköna killarna. Det var såklart omöjligt att inte ta några bilder medan de satt helt i sin egen lilla värld och bläddrade i ett par tidningar. Så jag rasslade iväg de sista exponeringarna på rullen och gick sedan lagom smånöjd och satte mig på en bänk lite längre bort.

Exakt i samma ögonblick som jag börjar veva tillbaka filmen kommer en liten tjej och ställer sig på andra sidan fönstret bakom de båda killarna. Hon trycker ansiktet mot glaset och tittar med stort intresse på vad de gör. Hela scenen är hur charmig som helst - en klockren bild. 

Ja, ni kan ju säkert räkna ut att både ett och annat olämpligt ord for genom huvudet medan jag frenetiskt försökte få i den nya rullen (detta är nog det enda med Leica som jag verkligen ogillar). Tillslut lyckades jag klämma av några rutor, men då var magin borta. Frustrerande såklart, men något man helt enkelt får acceptera.  

I övrigt har jag fått en del synpunkter på att jag borde ta porträtt också medan jag ändå är ute och fotograferar på stan. Alltså inte bara typiska gatufotobilder. Jag håller med och jag har tänkt i de banorna själv ganska länge. Det måste nog till för att få variation i materialet, liksom mera närhet och kontakt.

Nedanstående bilder är ett trevande försök till detta. För i ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska angripa det hela. Antingen genom att ta uppställda porträtt - eller så kallade gatuporträtt där man plåtar människor utan deras vetskap (eller båda delar).

Jag får se hur jag gör. Måste som sagt testa lite olika former och jobba mig fram till en metod som fungerar för mig och som passar in i det jag redan gjort. Det får inte bli så annorlunda att det känns som ett helt annat projekt. 

P.S. Man kan diskutera om bilden till höger verkligen är ett porträtt. Nja, kanske inte, men det är ett försök att komma närmre och skapa en bild där människorna dominerar. 

När det gäller mannen till vänster så stack han ut med sin öronbeprydda mössa och speciella stil. Men jag lyckades inte få riktig kontakt med honom eftersom hans vänner stod och väntade vid sidan av. Och det är ju exakt det man måste lyckas med om det ska bli bra...