SE BILDEN: Pressad film och underexponerade negativ

Så har då snön anlänt till Stockholm. Får se hur länge den ligger kvar, om den lägger sig. Sedan jag flyttade hit från Karlskrona för ganska exakt tio år sedan har vintrarna ofta varit snö och slask om vartannat. Ett väder som knappast får en gatufotograf att jubla – och säkert inga andra heller. 

Men på senare år har jag faktiskt tänkt om ganska mycket kring detta med gatufoto på vintern och jag har en helt annan inställning än tidigare. Istället för att lägga ner gatuplåtandet helt – försöker jag dra nytta av stämningarna, ljuset och allt det där andra som årstiden har att erbjuda.

Jag har till och med börjat tycka om att fotografera under vinterhalvåret. Fast, visst! Jag får väl erkänna att det inte blir lika många vändor på stan som under sommarhalvåret. Avsaknaden av ljus och värme är trots allt en bromskloss i sammanhanget. 

Hursomhelst så innebär årstiden att man nu får börja pressa filmen. I alla fall om man plåtar analogt som jag har gjort sedan tidigt i våras. Bilderna i den här bloggposten är exempelvis plåtade med Ilford HP5 Plus pressad ett steg till ISO 800.

Kanske tycker ni att de ser underexponerade ut? Det stämmer tyvärr. Jag har under en tid försökt reda ut varför mina negativ så ofta blivit tunna. Trodde först att det var jag som klantade mig eftersom det är många år sedan jag plåtade analogt. Sedan misstänkte jag att det kunde vara dåliga kemikalier, eller möjligtvis ljusmätaren som var felkalibrerad.  

Men efter att ha anat var felet var så fick jag det bekräftat genom en test av slutartiderna. Det är min Leica M2 som retfullt nog underexponerar ett steg. Tack och lov har jag en garanti på ett år, så det blir att skicka tillbaka kameraskrället för justering.

Fast det känns samtidigt jobbigt med böket att behöva kontakta firman som sålde kameran, posta den och så vidare.

Nåväl, som tur är har jag ju två fina kameror till som jag kan använda under tiden. Just nu sitter en rulle i min Pentax LX  – så det är den jag kommer att ha med mig ut i snön och slasket framöver. Vilket ju passar bra eftersom den modellen är vädertätad. 

Som sagt – bilderna blev underexponerade.

SE BILDEN: Mina problem med känslor

Egentligen har jag inte riktigt tid med gatufoto just nu. Därför försöker jag klämma in fotograferandet där det finns luckor. Bland annat så jobbar jag inne i city ett par dagar i veckan och då passar jag på att lufsa runt med kameran under lunchen och en stund efter jobbet om jag hinner.

Sedan brukar jag åka in några timmar på en lördag ibland. Men det är mera sällan.

När jag är inne i stan på vardagar så knallar jag mest runt på Norrmalm. Främst kring Sergels torg, Drottninggatan, Hötorget och Sveavägen. Jag skjuter ganska förbehållslöst utan att tänka för mycket.

Håller fortfarande på att komma in i det analoga igen så det blir också en hel del "trial and error", så att säga. 

I den här bloggposten kan ni se några av mina senaste bilder. Plåtade med Pentax LX, SMC Pentax-M 35 mm f/2 och Tri-X 400.

När jag satt och tittade på bilderna i datorn insåg jag (återigen) att min stil är ganska klassisk på det där raka och registrerande sättet. Pang på rödbetan utan krusiduller, liksom. 

Ganska ofta tänker jag att det kanske hade varit en bra idé att gå mer efter känslor och stämningar. Alltså att anamma ett mer poetiskt bildspråk. Det finns flera fotografer som plåtar så och som jag verkligen gillar. Italienaren Giacomo Brunelli är ett exempel. 

Men varje gång jag försöker ge mig på det där poetiska stämnings- och känslofotograferandet så går det åt skogen. Jag har extremt svårt för det och tröttnar allt för snabbt. Kanske har jag inte ens förmågan, vad vet jag?

Så jag får väl helt enkelt inse mina begränsningar och acceptera att jag förmodligen är en ganska hämmad och kallhamrad typ :-) 

För övrigt så har jag även tänkt på en annan sak. Nämligen vilken av mina tre analoga kameror som känns bäst att använda och som är roligast att gatufotografera med? Och jag måste säga att det inte är helt givet. 

Min Leica M2 vinner visserligen. Den är helt enkelt i en klass för sig. Men min Olympus OM 1n och Pentax LX ligger inte långt efter, måste jag ändå säga. 

Framförallt inte Olympusen. Visserligen är den inte lika välbyggd som Pentaxen. Samtidigt gör litenheten, smidigheten och den ljusa och stora sökaren att jag föredrar den nästan lika mycket som Leican.  

Sedan detta att du kan hitta ett schyst kamerahus och en standardglugg för sammanlagt ett par-tre tusenlappar. Det gör Olympusen till ett helt suveränt val för den som vill plåta analogt och som inte vill eller kan betala dyra pengar för en Leica.

För ett par veckor sedan när jag kom hem från jobbet möttes jag av sonen och sambon på pendeltågstationen i Spånga. Om några år kanske jag kan få honom intresserad av detta med gatufoto. Men just nu är det mest tåg som gäller för den killen :-)

SE BILDEN: Därför köpte jag en Leica M2

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Det är väl lika bra att jag inleder med en varning: Detta är ett riktigt nördigt blogginlägg! Eller, ett som är ännu nördigare än vanligt, kanske är en bättre beskrivning. Så om du har svårt för ältande kring specifika kameramärken, analogt fotograferande och så vidare – då är det nog bättre om du läser något annat. 

Hursomhelst så har jag återigen gått och blivit ägare till en Leica. För några veckor sedan införskaffade jag mig nämligen en silvrig M2 och objektivet Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. Att det blev en Leica och just av modellen M2 beror i huvudsak på tre saker.

Först och främst mina kassa ögon.

Jag har haft dålig syn hela livet och det har verkligen inte blivit bättre med åren. Så när jag drog igång mitt analoga fotograferande igen i början av året, blev det plågsamt tydligt för mig hur svårt det är att sätta skärpan med mina manuella spegelreflexkameror. Något som är betydligt lättare med en mätsökarkamera. 

En annan anledning är att Leicas kameror är förhållandevis små, smidiga och enkla att ha med sig. Faktiskt inte särskilt mycket större än Fujifilms X100-serie (om än betydligt tyngre). Och ni som känner mig vet att jag alltid har föredragit små kameror. 

Att det blev en M2 beror dels på att de fortfarande går att hitta för någorlunda rimliga priser i sammanhanget, och dels på grund av att de är så sjukt välbyggda. Dessa små mekaniska underverk är också fantastiskt tillfredställande att plåta med, enligt min mening. 

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Men blir bilderna bättre nu när jag främst kör analogt och med Leica? Kanske, kanske inte! Fast det är såklart inte därför jag håller på med det här.

Som jag har nämnt i tidigare inlägg handlar det för mig om att dra ner tempot, plus att jag gillar den taktila känslan i gamla analoga kameror. Det vill säga tyngden, precisionen, mekaniken, återkopplingen när man trycker på avtryckaren, och så vidare.

Men också att det är mycket svårare och mera utmanande att fota analogt än digitalt. Något som jag går igång på.

Sedan finns det en faktor till och det är att jag måste vara mer fokuserad på det jag gör. Det analoga kräver en högre närvaro. I alla fall för mig personligen.  Och det är också något som jag gillar. 

Fotograferat med Pentax LX och SMC Pentax-M 50 mm f/1,7.

Sedan har jag såklart återupptäckt allt det jobbiga med det analoga. Hur lätt det är att missa skärpan, att exponera fel, att ha glömt bort att dra fram filmen och allt det där andra.  

Fast just nu gör det mig inget alls. Så länge det är kul kommer jag att köra på. Detta ingår också i de där svårigheterna som sporrar mig.

Bilderna i det här inlägget kommer för övrigt från mina två senast soppade rullar. Och i nästa inlägg lär jag antagligen avhandla detta med film, framkallning, digitalisering och så vidare. 

Så nu är ni förvarnade om det också :-)

Att fotografera med en manuell kamera när det är växlande molnighet och solen kommer och går på sekunden, är en utmaning. Just därför blev den här bilden något överexponerad. Men jag lyckades fixa till den bra i datorn. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Den här bilden blev något underexponerad, vilket helt och hållet berodde på min egen klantighet. Glömde ställa om kameran innan jag knäppte. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. 

Oskarpa bilder är något man blir van vid som analog gatufotograf. Den här bilden tog jag medan jag backad ut ur en tunnelbanevagn, samtidigt som dörrarna stängdes. Kameran var inställd på 1/30-dels sekund och objektivet på bländare 2,0. En kombo som för övrigt verkar ge bra exponering i tunnelbanan. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Så här ser det ut på min analoga hylla just nu. Jag har visserligen fler gamla kameror i mina gömmor, men det är dessa tre som jag använder för tillfället. 

SE BILDEN: Gatufotopodden - Simon Johansson

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden! Den här gången pratar jag med Simon Johansson. Fotografen som rör sig i gränslandet mellan dokumentärfoto och gatufoto där han blandar bilder på totala främlingar med bilder på bekanta, nära och kära.

Under en workshop i Neapel med Anders Petersen lärde han sig vikten av att "dansa" runt motivet, något som han menar har haft en tydlig effekt på hans bildskapande och inte minst gjort hans bilder bättre.

Simon Johansson har rötterna i Gamla stan i Stockholm, men har tillbringat mycket tid på Öland. Något som i allra högsta grad har påverkat hans fotograferande och var han finner sina motiv.

Trots att han nästan enbart fotograferar digitalt så har hans svartvita och korniga bilder en tydlig analog känsla. Han vill helst att det han gör ska väcka betraktarens nyfikenhet, att det ska finnas ett frågetecken efter.

Simon Johansson har fått flera utmärkelser och stipendier, gett ut fyra stycken böcker, varav den allra senaste släpptes förra året. Och till hösten ställer han ut på Stadsmuseet i Stockholm.

Allt detta och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Vi diskuterar också fem av Simons bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

Följ Simon Johansson i digitala kanaler:

Instagram

Hemsida

Gatufotopoddens hemsida:
Om du vill få tillgång till avsnitten innan alla andra ska du hålla koll på Gatufotopoddens egen Substack. Där delar jag även annat innehåll än här på Fotosidan. 

RSS: https://api.substack.com/feed/podcast/2325091.rss

Simons bilder som diskuteras i podden:

SE BILDEN: Tri-X, skärpeproblem och analog fotoglädje

I går rev jag av de sista exponeringarna på Tri-X-rullen som satt i kameran. Visst, jag stressade mig litegrann igenom de sista rutorna, det får jag väl erkänna. Men det var för att jag verkligen ville se resultatet jämfört med Kentmere Pan 400 som jag använde senast och tyvärr inte blev särskilt nöjd med.  Sedan var det verkligen inget vårväder på stan utan kallt och eländigt. Så efter tre timmars harvande var jag genomfrusen och ville bara åka hem och värma mig med en kall öl och lite filmframkallning. 

Fast det jag allra mest var nyfiken på var hur jag hade lyckats sätta skärpan den här gången. För utan att ljuga så blev jag i det närmaste chockad när jag spanade in mina två första rullar. Till min stora förvåning satt skärpan fel på majoriten av bilderna. Jag trodde inte att det var sant och tänkte att det måste vara fel på objektivet som jag nyligen skaffat mig- ett Olympus Zuiko 35 mm f/2. 

Men så verkar tack och lov inte vara fallet. Jag testkörde ett gäng bilder hemma i trädgården på olika avstånd och bländare, men också med olika objektiv, och allt såg bra ut (förutom att dessa gamla 70-talsgluggar är rätt softa). Så det handlar alltså högst sannolikt om skit bakom spakarna, vilket var en lättnad. För det är betydligt enklare att skärpa till sig själv, än ett oskarpt objektiv. 

För övrigt njuter jag för fulla drag just nu när jag är ute med kameran. Jag går sakta. Stannar upp och hänger en stund på strategiska ställen. Knäpper av något enstaka skott när något bildmässigt dyker upp framför linsen. Jag pratar med folk och tar porträtt när jag hittar någon som som jag tycker sticker ut från mängden. Just nu vill jag bara ha kul och inte känna någon press. Det får bli vad det blir. Bra eller dåligt känns inte superviktigt. Målet är att återigen komma in i det analoga och att fotografera med svartvit film. 

En annan sak som jag har insett är att jag behöver bygga upp ett system kring framkallning och digitalisering. Just nu är det för bökigt, segdraget och opålitligt. Inte minst behöver jag hitta en bättre metod för att digitalisera negativen. I alla fall om jag långsiktigt tänker hålla på med det här, vilket det definitivt känns som just nu. 

Slutligen så kan jag säga att resultatet som jag fick med Tri-X verkligen överglänste det som jag fick med Kentmere. Att det skulle bli så visste jag såklart redan innan jag hade framkallat filmen. För det är knappast första gången som jag använder Tri-X 400. Samtidigt blev det så tydligt hur otroligt bra Kodaks svartvita filmemulitioner är. Men så är det en betydligt dyrare film än Kentmere också. 

Fast jag tänker inte ge upp när det kommer till Kentmere bara för det. Inte minst eftersom jag har köpt på mig en sisådär tio rullar. I mitt förra blogginlägg fick jag dessutom några bra tips som jag tänker testa (tack för det). Sedan får vi se hur det blir. Kanske kan jag lära mig att uppskatta Kentmere också.