SE BILDEN: Gå inte närmre - backa!

"If it isn't good enough you're not close enough". 

Påståendet ovan lär komma från den kände Magnumfotografen Robert Capa. Det sägs att han egentligen syftade på krigsbilder när han uttryckte dessa bevingade ord, men påståendet har med tiden blivit en sådan där universalsanning i den fotografiska världen.

När jag själv läste citatet första gången var jag en fjunig tonåring med en desperat önskan om att bli fotograf. Som en svamp sög jag upp allt som lät vettigt och som kom från kända fotografer. Därför gjorde jag det här till ett av mina viktigaste riktmärken i mitt fotograferande. Så om mina bilder inte var tillräckligt bra hade jag helt enkelt inte varit tillräckligt nära. Punkt. 

Men, det finns ett problem. Påståendet är långt ifrån alltid sant. Att gå nära och fylla ut sökaren med det som är "viktigt" kan visserligen göra bilder väldigt bra, men det kan faktiskt också göra bilder ointressanta och i viss mån allt för kontextlösa. Nära är alltså inte alltid detsamma som bra. 

Så med tiden har lärdomen blivit att det ibland inte alls är fel att backa istället. Att ett lagom avstånd (vad det nu är) i vissa fall kan göra en bild betydligt intressantare och rent av skapa en välbehövlig atmosfär. Dock sitter Robert Capas uttalande så djupt i min ryggmärgsreflex att jag får kämpa med den saken. Men med lite övning ska det väl gå att lära sig det också.  

SE BILDEN PODD: Fotoprojekt om nära och kära - med Rebecka Uhlin

I det här avsnittet av Se Bilden Podd pratar vi om hur det är att rikta kameran mot sina allra närmaste. Alltså familj, vänner och bekanta. Rebecka Uhlin har precis gett ut boken Aina & Tage (förlag Journal) som handlar om hennes älskade mormor och morfar. Projektet har fått flera priser och utmärkelser. Nu väntar utställningar, både i Sverige och utomlands.

Vi pratar också om hennes två pågående projekt. Det ena om barndomen och det andra om hur det är att bli gravid och så småningom mamma. Liksom varför hon föredrar att fotografera analogt, vad hon menar med att "det privata är universellt" - och vad Anders Petersen sa när han första gången såg hennes bilder.  

Hemsida:
www.rebeckauhlin.com

Instagram:
@rebeckauhlin

Porträttbild på Rebecka Uhlin:
Anna Tärnhuvud

Bilderna som vi pratar om i podden (den första ser ni högst upp i bloggposten):

Se Bilden Podd finns på iTunes:
https://itunes.apple.com/se/podcast/se-bilden-podd/id1076655584?mt=2

RSS: 
http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss

Musiken i podden är hämtad från:
http://www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik:
April Showers, Proleter

SE BILDEN: Att vara blind för sina egna bilder

New York. 

Att avgöra ifall en bild som man har tagit är bra eller dålig är något av det svåraste jag vet. Åtskilliga gånger har jag varit tvärsäker på att en bild har varit helt suverän för att några månader senare nästan skämmas ögonen ur mig för att jag visade upp eländet.

Det omvända har också hänt. Att bilder som jag varit nära att radera från hårddisken plötsligt känts riktigt bra efter ett tag - för att sedan kanske i värsta fall kännas usla igen efter ytterligare en tid. I båda fallen har alltså en viss distans till bilderna gjort att jag sett och tolkat mina alster annorlunda. 

Vissa har enligt egna utsagor inga som helst problem med detta. De hävdar att de hur lätt som helst kan avgöra ifall deras bilder är bra eller inte. Jag kan tveklöst känna en viss avundsjuka inför den förmågan. Önskar att jag själv kunde vara lika tvärsäker. 

I det här blogginlägget kan ni se några bilder som jag fortfarande är osäker på. Bra, dåliga eller mitt emellan.? Jag vet helt enkelt inte. 

Stockholm.

Siena. 

Köpenhamn. 

Istanbul. 

SE BILDEN: Vilka j*kla foton ska jag ta?

Jag tillhör de arma satar som aldrig kan bestämma sig. "Velig" är mitt mellannamn. Det pågår helt enkelt en ständig kamp i min förvirrade skalle. Ett tillstånd som påminner om ett debattprogram på teve där ingen får tala till punkt. Och ämnet är vad för slags bilder jag ska ta. Både när det gäller motivområde, men också rent stilmässigt.

Visserligen har mitt huvudsakliga fokus i flera år varit gatufoto vilket jag nog alltid kommer att ägna mig åt i varierad grad. Men även när det gäller det så pågår grubblerierna ständigt kring vad för slags stil och uttryck jag ska välja. Ska det vara innehållsbaserat? Känslobaserat? Eller båda delar? Ska det vara ruffigt? Snyggt? Poetiskt? Realistisk? Färg? Svartvitt? Ska jag använda vidvinkel? Normaloptik? Blixt? Och så vidare...

Sedan har vi detta med genre och motivområde. Förutom gatufoto gillar jag även andra typer av dokumentärfotografi, men också porträtt. Och hur det ska gå att få ihop något vettigt av detta är en fråga som kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Ibland önskar jag därför att det gick att gå i någon slags fototerapi. Att få lägga sig på en schäslong och tala ut med en ask pappersnäsdukar i beredskap. 

Men, din flängda dumskalle! Plåta det du tycker är kul, tänker säkert någon. Ja, det är sant. Problemet är väl bara det att om du någon gång ska lyckas få ihop en sammanhållen helhet med bilder så kan du inte vara som en åsna mellan tusen hötappar. Jag tycker nämligen att många olika saker är kul och kan därför inte riktigt bestämma mig. Alltså blir det varken hackat eller malet, kan jag känna.

Hursomhelst, i det här blogginlägget kan ni se några motiv som jag regelbundet återkommer till. Vanliga vardagsbilder på människorna i mitt liv. Och i slutändan är det väl dessa som på riktigt betyder något. Och då menar jag såklart både bilderna och människorna. 

Ovan busar mina två syskonbarn omkring i Ängelholms hembygdspark.  

Innan min farsa skulle gå i pension från sitt arbete som busschaufför i Karlskrona så följde jag med honom och knäppte några bilder under en av hans sista turer. 

I stort sett varje sommar är vi ett gäng gamla vänner som träffas på en ö i Blekinge skärgård för traditionsenlig grillkväll. Att få ordentligt med fjutt på briketterna brukar vara ett återkommande dilemma. 

Jobbkollegor som pysslar under en inspirationsdag. 

Fotokompisar som fikar och snackar bild. 

När tålamodet till sist tar slut med dumma farbröder som aldrig slutar att fotografera. 

Ung kärlek.