Jag är glad att jag inte blev fotograf

Alla gör vi val här i livet som vi sedan får ta konsekvenserna av. Ett av mina livsval har varit att inte blir fotograf på heltid utan att istället ha det som hobby och extraknäck vid sidan av ett annat jobb. Ett beslut som jag tog på allvar för några år sedan efter att ha frilansat i ett par omgångar.

Baksidan är att längtan efter att få komma ut och fotografera kan bli väldigt stark ibland. Det river och sliter i sinnet och det kliar retfullt i avtryckarfingret. Men samtidigt känner jag ett antal personer som har satsat på att bli heltidsfotografer och de har det inte lätt. Mellan de sura uppstötningarna blir den ständiga desperationen och frustrationen uppenbar.

Att få ekonomin att gå ihop är helt enkelt en evig kamp för den självanställde bildnissen. Ett missat jobb kan innebära en smärre katastrof. Och medan jag tar ut mina semesterveckor eller sitter och latar mig en lördag är de i full gång. Men visst, det finns ju såklart undantag. Fotografer som klarar sig riktigt bra på sitt plåtande - för att inte säga extremt bra. Fast jag bedömer dessa som få i det stora hela.

Jag är med andra ord inte avundsjuk. Även om det hade varit kul att kunna lämna kontoret ibland, ta sin kamera och sticka iväg någonstans…

För övrigt så måste jag nog fixa en ny skanner framöver. Min gamla HP s20 från typ 1998 håller helt enkelt inte måttet längre (inte så förvånande kanske?). Visserligen skannar den förvånansvärt bra, men om jag ska ställa ut mina bilder behöver jag ändå en bättre.

Förutom att den är slö som Skalman på sömnpiller så har den inte minst problem med damm. Hela tiden fastnar dammkorn i skannern som sedan släpas över negativen. Den oönskade effekten blir fula breda ränder på bilderna.

Jag funderar dessutom på att börja plåta lite mellanformat, så en skanner som kan ta större negativ blir ju i så fall nödvändig. Tipsa gärna! :-)

Nu är det slut på gatufotandet - nästan!

För några veckor sedan fick jag ett råd av min kusin Dan Crona som också är fotograf.
– Ta det lugnt med ditt gatufotoprojekt Joakim! Även om det känns helt ointressant just nu så måste du ta andra slags bilder också. Annars riskerar du att köra slut på dig själv, sa han varnande.

Jag förstod direkt vad han menade. Den senaste tiden har jag nämligen känt en trötthet över mitt gatufotograferande här i Karlskrona. Efter flera månaders intensivt plåtande har det helt enkelt blivit läge för återhämtning och reflektion ett tag nu. Även om jag såklart inte kommer att lägga av. 

På sätt och vis är det ändå naturligt med tanke på årstiden. Det blir kallare och kallare och mörkare och mörkare. Livet på gatan upphör sakta. Händerna börjar stelna runt kamerakroppen när man är ute och tankarna snurrar mer kring att ta sig in i värmen än att ta bra bilder.

Samtidigt finns det så mycket annat som är roligt att fotografera. Inte minst porträtt som är min andra stora fotopassion. Alltså något att sätta tänderna i nu under hösten och vintern. Sedan har jag faktiskt en annan liten idé som jag klurar på. Inte omöjligt att den dyker upp i bloggen.   

För övrigt så har ni kanske märkt att jag har ändrat bloggens underrubrik till ”-inte bara gatufoto!”. Nu förstår ni varför. 

Vem bestämmer vad som är bra och intressant?

Med jämna mellanrum stöter man på den lite småsura missnöjesdebatten. Den dyker regelbundet upp både här på fotosidan och andra ställen. Oftast börjar den med att någon skriver en härsken kommentar riktad mot ”klubben för inbördes beundran”. Sedan är bollen i rullning.

Missnöjet handlar i regel om att någon eller några har tagit makten över att formulera ramarna för vad som är bra och intressant. En till synes utvald skara fotografer och bilder får mängder med beröm, medan andra inte får någon uppmärksamhet alls - fast dom verkligen ”borde det”, enligt det kritiska lägret.

Själv slog mig samma tanke när jag häromdagen hittade en relativt ny portal för fotobloggar som männen bakom Fotografiska har startat. Först trodde jag att vilken fotograf som helst var välkommen. Sedan insåg jag att portalen bestod av 15 stycken speciellt utvalda individer.

Varför just dessa fotografer, tänkte jag omedelbart. Vem och vilka har beslutat att dessa personer ska lyftas fram och representera den svenska fotografin indirekt av en institution som just nu har en ganska stor makt när det kommer till att göra det.

Min egen reaktion fick mig att börja fundera. Vem är det som bestämmer sådana här saker? Vem har ordet och makten när fotografer får stämpeln ”bra och intressanta” och därmed ges utrymme och möjligheter som andra bara kan drömma om?

Jag insåg ganska snabbt att vi alla kan göra det. Om vi vill. Det handlar i grunden om en makt som man tar – inte får. Det handlar om att göra sin röst hörd, tycka, tänka, komma med synpunkter. Opinionsbilda, om ni så vill. Så istället för att vara missnöjd – erbjud ett annat alternativ! 

Slutligen vill jag förtydliga att detta över huvud taget inte är någon kritik mot fotografibloggen eller de personer som bloggar där. Jag har börjat läsa flera av dem med stor behållning.  

Gatufoto i en småstad – hårdast av allt

I det här blogginlägget tänker jag sticka ut hakan några meter. Alltså kaxa till det, mopsa upp mig och vara en stöddig drygpåse. Jag tänker helt enkelt axla rollen som provokatör. Från och med nu är jag med andra ord den uppblåsta typen som på högstadiet satt längst bak i bussen och muckade med omgivningen.

Nåväl. För att komma till kritan. Jag sitter och surfar runt på nätet. Kollar lite gatufotobloggar och filmer på tuben. Jag betraktar gatufotografer som plåtar i världens större städer. De trålar sig genom massorna med sina kameror och hinner knappt knäppa en ruta förrän de tar en ny. Allt ser stirrrigt ut. Klick, klick, klick!

Vad är det frågan om, tänker jag. Bilderna blir ju inte ens bra! Kompositionen är svag, den riktiga närheten saknas och det är sällan något avgörande ögonblick.  Det jag ser är mest människor som lallar omkring på trottoarerna rakt uppochner. Vi snackar alltså om bilder som man kan tanka ur vilken övervakningskamera som helst. Är det verkligen gatufoto?

Jag kan heller inte låta bli att fundera kring mitt eget plåtande i en svensk småstad. Arbetssättet som används är omöjligt här. Det skulle liksom inte funka. Att gatufota i en storstad är som att skjuta gäddor i en hink. Att plåta på gatan i en småstad är som att ge sig ut på storviltsjakt på den Afrikanska savannen. Du måste vara så mycket smartare, modigare och uthålligare. 

Eller för att göra en annan liknelse. I Karlskrona är du westernhjälten som möter banditen på torget klockan tolv. Du kan inte gömma dig i mängden och du har bara ett skott på dig.

Missa inte det! :-)

Varför tog jag de här bilderna egentligen?

Sitter här på fredagskvällen framför datorn och går igenom de senaste månadernas bildskörd. Extra intressant är det att titta på de där skotten som sorterades bort någonstans i processen. Varför tog jag bilderna från början? Vad var det jag såg egentligen? Ja, det funderar jag över just nu.

Kolla på bilden här ovanför tillexempel. När jag tog den kände jag instinktivt att där fanns ”något”. Kanske var det gungställningens tre trianglar ihop med gymnastikställningens tre rektanglar som jag uppfattade - alltså någon slags geometri. Kanske var det tjejernas lek.

Eller också fanns där inget.

Samma sak med bilden här under. Varför tog jag den? Berodde det på kostymerna? Berodde det på att det står ”Outlet” på skylten? Eller såg jag något i männens koncentration, att de inväntade en viktig händelse. Ett bröllop kanske? 

Eller var allt sammans bara inbillning? 

Är det egentligen inte ganska ofta så här? Man tycker sig ”se” något och tar en bild. Fast efteråt vet man inte riktigt vad det var man reagerade på egentligen och om det över huvud taget var värt en exponering. 

Vad säger ni? Stämmer det?

P.S. Sista bilden har jag inte orkat rensa från damm och annat elände.