SE BILDEN: Måste ett fotoprojekt ha en tydlig berättelse?

När jag en gång i tiden pluggade till journalist fick jag lära mig en mycket viktig läxa. Nämligen hur avgörande det är att i förväg veta vad det är som ska berättas innan man samlar på sig en massa information. För om du inte vet det lär du för det första inte ha en aning om vad du letar efter. Och för det andra så kommer du med största sannolikhet att samla på dig fel information som du sedan får sitta och försöka vaska fram något vettigt ifrån - vilket nästan aldrig blir bra. 

Det låter säkert självklart men kan vara väldigt lätt att missa. Trots denna lärdom i bagaget tänker jag att när det gäller just fotoprojekt så måste det kanske inte vara lika viktigt att i förväg veta vad man vill berätta. Kanske funkar det faktiskt att bara ge sig ut och samla på sig en massa information i form av bilder och sedan i efterhand se om där finns något intressant.

Däremot tror jag att det behövs en avgränsning. I alla fall är det så jag just nu jobbar med mitt eget fotoprojekt. Jag vet inte vad det är jag egentligen vill berätta eller tala om, däremot har jag avgränsat mitt fotograferande till Akalla där jag bor. Och där går jag nu omkring på helgerna och samlar på mig bilder så mycket jag kan. 

Möjligen skulle jag kunna säga att jag kan se en vag idé framför mig när jag blundar riktigt hårt. Eller kanske mer en känsla. Att bilderna ska upplevas som lite mystiska, på något sätt. Som om en person utifrån betraktar och undersöker en främmande miljö. Vilket också är helt sant. 

SE BILDEN: I Love Blekinge

Sjön Halen, Olofström.

Just nu håller jag på med ett fotoprojekt som är ganska långt ifrån mitt vardagliga gatufotograferande. Jag reser omkring i mitt gamla hemlän Blekinge och tar bilder till en kokbok som jag och min kompis matjournalisten Andreas Ivarsson håller på med. Det är ett ganska omfattande jobb och jag har flängt länet runt i några veckor nu.

Visserligen är det som sagt först och främst en kokbok, men vi vill också ha med bilder som visar hur det ser ut i Blekinge. Både för att skapa en känsla av platsen i sig, liksom för att boken ska bli intressant ur ett större perspektiv och exempelvis kunna säljas på turistbyråer och liknande när den är klar. 

Gullholma, Karlskrona.

Ibland tycker jag att Blekinge är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. En insikt som har slagit mig ännu mera under dessa veckor. Få platser i Sverige har så mycket vackert, varierat och intressant att erbjuda på en så pass liten yta. Länet är nämligen bara cirka tio mil långt och som bredast ungefär fem mil.

Erikstorp, Olofström.

I de norra delarna av länet finns skogslandskapet som påminner mycket om Småland. Det är små gårdar, torp, röda hus med vita knutar, insjöar, åar och ringlande vägar genom skogarna. Sedan finns mellanbygden med fälten, betesmarkerna och lövskogarna. Slutligen kusten och skärgården med öar, kobbar och skär. 

Saltö, Karlskrona. 

Kungsholmen, Karlskrona.

Men Blekinge varierar också från öster till väster. Allra längst i öst påminner landskapet en del om det Öländska. Speciellt längs med kuststräckan mellan Torhamn och Kristianopel. Och i väst på Listerlandet dominerar de böljande fälten och stenladorna precis som i Skåne. 

Listerlandet, Sölvesborg.

Sedan finns ju såklart fyra städer i Blekinge. Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg. Alla med ungefär 30 minuters mellanrum bilvägen. Både Ronneby och Sölvesborg är från dansktiden. Karlskrona och Karlshamn är typiska svenska 1600-talsstäder. Karlskrona är för övrigt ett så kallat världsarv tack vare sina välbevarade historiska miljöer. 

Rådhuset, Karlshamn.

Borgmästarefjärden, Karlskrona.

Vad är då blekingsk mat? Ja, kroppkakor är förstås den mest klassiska lokala maträtten, men också fisk och inte minst då rökt fisk av alla sorter. På senare år har viltkött också seglat upp som en allt vanligare mat i länet. Framförallt från hjort och vildsvin. 

Hursomhelst, jag ska åka omkring i några dagar till och fotografera. Sedan återvänder jag till Stockholm i slutet av nästa vecka. Då ska vi börja ta matbilderna på de olika rätterna. När det jobbet är klart blir det återigen gatufoto för hela slanten.

Brunnsparken, Ronneby.

Slutligen lite nördfakta för oss fotografer. Samtliga bilder i det här inlägget är tagna med Fujifilm X-T1. Jag har också testat att exportera ut bilderna direkt från kameran med en förinställning som ska efterlikna Fujis diafilm Velvia. Jag tycker att det ger en trevlig mustighet som funkar bra till den här sortens motiv.