SE BILDEN: Jag är sämst på att plåta min vardag

Så här ser min arbetsvardag ut för det mesta. En stor del av dagen sitter jag parkerad framför skärmen med min kollega Elin mittemot. Hon håller på med sitt och jag med mitt. Väldigt många människor har det ungefär så här vecka ut och vecka in. Så det är på inget sätt unikt. 

Kanske är det därför jag så sällan tar några bilder på min arbetsplats eller på mina kollegor. För det känns ärligt talat inte särskilt intressant. De flesta kontorsmiljöer ser ju ändå likadana ut. Du skulle förmodligen kunna plåta ett antal slumpmässigt utvalda svenska kontor och sedan säga att bilderna var tagna på samma ställe. Få hade antagligen ifrågasatt ett sådant påstående. 

Samtidigt är det lite synd att tänka så. För saker förändras även på våra kontor. Allt från datorer och annan teknisk utrustning till inredningen och vad folk har för kläder och frisyrer. Det borde också finnas ett värde i att dokumentera en yrkesvardag som så många människor delar. Plus att bilder såklart är minnen för en själv. 

Fast det är inte bara på jobbet jag alldeles för sällan fotograferar. Samma sak gäller resor till och från jobbet. Vardagslunken hemma. En middag som äts en onsdag i oktober. Fikat med polarna. Veckans matinköp. Svampplockningen med kärestan. Och så vidare. Kanske är det dags att bli lite bättre på att knäppa bilder även i dessa sammanhang. Åtminstone ibland. För även vardagen förändras. Dock sker det ofta på ett nästan omärkligt sätt. Plötsligt inser du att något som bara fanns där är borta. För alltid. 

En kollega på min förra arbetsplats.

Äger jag Lars Tunbjörks minst kända publikation?

I min löjligt lilla fotobokssamling finns ett tunt litet häfte. Det ser inte mycket ut för världen, men för mig är det väldigt speciellt. Häftet innehåller nämligen fotografier från min hemstad Karlskrona - tagna av mästaren Lars Tunbjörk.

Bilderna tillhör inte hans allra mest kända. Men de har hans signum och håller definitivt den nivå som går att förvänta sig när Tunbjörk har stått bakom kameran. Sedan är det inte minst väldigt kul att se hemstaden betraktad ur hans speciella perspektiv. Miljöer som jag själv besökt, och människor som jag känner igen.

En annan raritet i min samling. Lars Tunbjörks debutbok som gavs ut 1987 av tidningen Aktuell Fotografi.

Men hur kom det sig då att Tunbjörk gjorde denna lilla fotopublikation? Det var faktiskt Karlskrona kommuns kulturförvaltning som 2006 bjöd in honom under några vårveckor för att dokumentera staden. Efteråt visades bilderna bland annat upp på Konsthallen, men också på gigantiska vepor som hängdes upp runt om på olika platser i staden. Och så i häftet, såklart.

Jag vet inte hur många exemplar Tunbjörks Karlskronahäfte trycktes i, eller hur många fler som äger det. Men jag försöker vara rädd om mitt. Nu ska jag bara ta mig tid att spana in Tunbjörkutställning på Fotografiska också. Vem vet, kanske finns rent av några av hans bilder från Karlskrona med där.

I filmen här under bläddrar jag igenom häftet. 

SE BILDEN: "Åt helvete med SD"

I en sciencefictionfilm som jag har glömt namnet på ställs vår planet inför ett skrämmande scenario. Ett enormt svart intergalaktiskt objekt dyker plötsligt upp i solsystemet och det slukar precis allt i sin väg. I vild panik skjuter människorna iväg sina kraftfullaste bomber mot det ankommande hotet. Men det visar sig att inte ens kärnvapen hjälper. Istället blir det främmande objektet bara ännu större, ännu starkare och ännu farligare. Allt motstånd får motsatt effekt. 

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde den där majdagen 2007 när Aftonbladet ringde. Men de behövde en fotograf i Karlskrona där jag bodde då. Sverigedemokraterna skulle nämligen hålla riksårsmöte i en av stans konferensanläggningar och det förväntades bli demonstrationer och allmänt rabalder i samband med detta. Eftersom jag försörjde mig som frilansfotograf på den tiden tackade jag självklart ja till uppdraget. Det hela lät dessutom rätt spännande. 

Det var ett helt okej vårväder någon dag senare när alltsammans skulle gå av stapeln. Jag tog mig in till Stortorget mitt i stan där det hade sagts att en demonstration var på gång. Ett gäng bestående av unga aktivister med banderoller och plakat hade slutit upp på platsen. Där fanns också ett antal poliser som höll koll på läget. Ändå blev stämningen smått hotfull när jag tog fram kameran. Det var uppenbart att vissa inte ville vara med på bild, vilket naivt nog förvånade mig.  

Efter ett tag började tåget vandra genom staden medan deltagarna högljutt skanderande slagord som ekade mellan husfasaderna. På behörigt avstånd från den ganska aggressiva och skräniga fronten gick några lokalpolitiker och ett antal vanliga stadsbor som ville visa sitt missnöje. Stämningen var spänd och poliserna var på sin vakt. Men förutom ett par mindre incidenter så urartade tack och lov inte demonstrationen med våld och skadegörelse. Så det blev inga smaskiga bilder för mig den dagen. 

Om inte minnet sviker mig så var det senare på eftermiddagen som det var dags för Sverigedemokraternas offentliga mötet. Alla större rikstäckande medier hade skickat folk vilket är ovanligt när det händer något i en liten stad som Karlskrona. Även om SD ännu inte hade kommit in i riksdagen så var det redan då ett parti som fick allt ljus på sig så fort de gjorde något. Resultatet blev att jag nästan fick armbåga mig fram mellan några av landets mest erfarna fotografer och journalister, vilket var en nyttig läxa. Det var också intressant att på nära håll få se hur de jobbade. 

Samtidigt fanns där en tydlig kontrast gentemot demonstrationen. Det ganska slätstrukna gänget från SD satt nämligen helt lugnt och höll sitt småtrista och formella politikermöte utan buller och bång. Det talades, röstades, applåderades och var helt enkelt ganska ointressant ur mitt perspektiv. Så när jag tyckte att jag hade satt ett antal bilder som höll måttet drog jag snabbt därifrån. Det fanns inga skäl för mig att stanna kvar.  

Fast jag minns också en sak som jag kände starkt redan då, trots att jag vid den här tiden hade dålig koll på SD och i förväg inte ens visste vem Jimmie Åkesson var. Nämligen att protesterna som hade hållits nog var fel väg att gå. Inte minst för att vissa av demonstranterna framstod som väldigt obehagliga själva. Men också för att jag aldrig har trott på idén att det går att skrika in vett i huvudet på andra människor.  

De mest högljudda demonstranterna var i huvudsak unga svartklädda personer som verkade ingå i antirasistiska och antifascistiska organisationer. Andra som deltog uppträdde mera återhållsamt. 

Socialdemokratiska politiker var också med och protesterade. I mitten med bister min syns Mats Johansson. Året innan hade han avgått som kommunstyrelsens ordföranden i Karlskrona. Till höger om honom går Björn Fries och hans fru Yvonne Sandberg-Fries. 

Det var en hel del poliser som bevakade demonstrationen. Betydligt fler än vad som kan anas på den här bilden.

På byggnaden där Sverigedemokraterna skulle hålla sitt möte hade någon klottrat ovanstående budskap. 

Först flera år senare förstod jag vilka personerna på den här bilden är. Närmast kameran syns Björn Söder. De två personerna efter honom känner jag inte riktigt till, men de två längst bort är Erik Almqvist och Ted Ekeroth. 

Åhörarna den dagen. Jag kan inte avgöra om alla på bilden är Sverigedemokrater. Det var av naturliga skäl en hel del journalister närvarande, liksom några som bara verkade vara allmänt nyfikna. 

Jimmie Åkesson till vänster och Richard Jomshof till höger. Åkesson har som ni ser förändrat både stilen och utseendet sedan den här bilden togs. Jomshof är sig däremot ganska lik.