SE BILDEN: Corona skrämmer inga kroppkakeälskare

Det här är kön till vagnen med färska kroppkakor på Stortorget i Karlskrona. Jag tog bilden under fredagen när jag var en vända inne i stan för att träffa en kompis.

Under några dagar hemma i Karlskrona har jag reflekterat över skillnaderna som finns mellan Stockholm och småstaden som jag kommer ifrån. Hur lunken är en annan.

Sådana här vagnar som säljer kroppkakor, sillamackor, rökt ål och annat har funnits så länge jag kan minnas. Långt innan alla hippa foodtrucks dök upp i storstäderna. 

När jag skriver detta sitter jag på tåget till Stockholm. Det är väldigt få passagerare och extremt lugnt. Något som faktiskt passar mig väldigt bra. Ofta undviker jag att åka tåg eftersom det kan vara så stökigt och högljutt. Jag pallar inte med det och har aldrig gjort. 

Det känns lite knasigt att åka från lugna Blekinge till Järvaområdet där jag har min lägenhet. Från en säker plats till stället som enligt medierna just nu är värst drabbat av corona. Men, det är ju där jag bor numera och hemma är hemma. 

SE BILDEN: Mitt stora fotoprojekt som inte blev klart...

Till sommaren är det redan fem år sedan jag slutade harva omkring på gatorna hemma i Karlskrona. Ni som har följt min blogg vet förmodligen vad jag snackar om. Nämligen det där gatufotoprojektet som jag höll på med innan jag flyttade till Stockholm. Den grandiosa planen var då att det i slutändan skulle bli en bok och en utställning. Pinsamt nog har inget av detta blivit av. Men visst, det är inte försent ännu. 

När jag fotograferade som intensivast klagade en del på att bilderna kändes alldeles för gammalmodiga. Det kan nog delvis ha berott på att jag körde analogt, svartvitt och med äldre objektiv som gav bilderna lite av en retrokaraktär. Men förmodligen också på att jag rent metodiskt plåtade väldigt traditionellt med 50-glugg på kameran, zonfokus och ett skott i taget. Något som resulterade i ett ganska klassiskt uttryck.

En annan tänkbar anledning är att livet i en småstad faktiskt skiljer sig från det i en storstad. Även om mina vänner och släktingar hemma i Karlskrona kan ta illa upp nu så är staden aningen sömnig och något efter i utvecklingen. Så när jag nu snart fem år senare plöjer igenom det jag presterade då kan jag på sätt och vis hålla med. Bilderna kan upplevas som äldre än vad de är. Fast man kan också lika gärna säga att de är tidlösa, vilket har en mer positiv klang. Så jag föredrar att se det så. 

Oavsett vad andra tycker så gillar jag själv många av bilderna väldigt mycket. Till och med ännu mer nu än när de var nytagna. De har växt på något sätt. Inbakat i detta ligger såklart även att jag hade riktigt roligt under tiden som jag höll på med projektet. Liksom att ämnet låg mig väldigt varmt om hjärtat. Och sådant ska inte underskattas. 

I den här bloggposten kan ni se några bilder som främst visar barn och ungdomar. Det är framförallt bland dessa motiv som jag hittar mina egna favoriter.

SE BILDEN: "Åt helvete med SD"

I en sciencefictionfilm som jag har glömt namnet på ställs vår planet inför ett skrämmande scenario. Ett enormt svart intergalaktiskt objekt dyker plötsligt upp i solsystemet och det slukar precis allt i sin väg. I vild panik skjuter människorna iväg sina kraftfullaste bomber mot det ankommande hotet. Men det visar sig att inte ens kärnvapen hjälper. Istället blir det främmande objektet bara ännu större, ännu starkare och ännu farligare. Allt motstånd får motsatt effekt. 

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde den där majdagen 2007 när Aftonbladet ringde. Men de behövde en fotograf i Karlskrona där jag bodde då. Sverigedemokraterna skulle nämligen hålla riksårsmöte i en av stans konferensanläggningar och det förväntades bli demonstrationer och allmänt rabalder i samband med detta. Eftersom jag försörjde mig som frilansfotograf på den tiden tackade jag självklart ja till uppdraget. Det hela lät dessutom rätt spännande. 

Det var ett helt okej vårväder någon dag senare när alltsammans skulle gå av stapeln. Jag tog mig in till Stortorget mitt i stan där det hade sagts att en demonstration var på gång. Ett gäng bestående av unga aktivister med banderoller och plakat hade slutit upp på platsen. Där fanns också ett antal poliser som höll koll på läget. Ändå blev stämningen smått hotfull när jag tog fram kameran. Det var uppenbart att vissa inte ville vara med på bild, vilket naivt nog förvånade mig.  

Efter ett tag började tåget vandra genom staden medan deltagarna högljutt skanderande slagord som ekade mellan husfasaderna. På behörigt avstånd från den ganska aggressiva och skräniga fronten gick några lokalpolitiker och ett antal vanliga stadsbor som ville visa sitt missnöje. Stämningen var spänd och poliserna var på sin vakt. Men förutom ett par mindre incidenter så urartade tack och lov inte demonstrationen med våld och skadegörelse. Så det blev inga smaskiga bilder för mig den dagen. 

Om inte minnet sviker mig så var det senare på eftermiddagen som det var dags för Sverigedemokraternas offentliga mötet. Alla större rikstäckande medier hade skickat folk vilket är ovanligt när det händer något i en liten stad som Karlskrona. Även om SD ännu inte hade kommit in i riksdagen så var det redan då ett parti som fick allt ljus på sig så fort de gjorde något. Resultatet blev att jag nästan fick armbåga mig fram mellan några av landets mest erfarna fotografer och journalister, vilket var en nyttig läxa. Det var också intressant att på nära håll få se hur de jobbade. 

Samtidigt fanns där en tydlig kontrast gentemot demonstrationen. Det ganska slätstrukna gänget från SD satt nämligen helt lugnt och höll sitt småtrista och formella politikermöte utan buller och bång. Det talades, röstades, applåderades och var helt enkelt ganska ointressant ur mitt perspektiv. Så när jag tyckte att jag hade satt ett antal bilder som höll måttet drog jag snabbt därifrån. Det fanns inga skäl för mig att stanna kvar.  

Fast jag minns också en sak som jag kände starkt redan då, trots att jag vid den här tiden hade dålig koll på SD och i förväg inte ens visste vem Jimmie Åkesson var. Nämligen att protesterna som hade hållits nog var fel väg att gå. Inte minst för att vissa av demonstranterna framstod som väldigt obehagliga själva. Men också för att jag aldrig har trott på idén att det går att skrika in vett i huvudet på andra människor.  

De mest högljudda demonstranterna var i huvudsak unga svartklädda personer som verkade ingå i antirasistiska och antifascistiska organisationer. Andra som deltog uppträdde mera återhållsamt. 

Socialdemokratiska politiker var också med och protesterade. I mitten med bister min syns Mats Johansson. Året innan hade han avgått som kommunstyrelsens ordföranden i Karlskrona. Till höger om honom går Björn Fries och hans fru Yvonne Sandberg-Fries. 

Det var en hel del poliser som bevakade demonstrationen. Betydligt fler än vad som kan anas på den här bilden.

På byggnaden där Sverigedemokraterna skulle hålla sitt möte hade någon klottrat ovanstående budskap. 

Först flera år senare förstod jag vilka personerna på den här bilden är. Närmast kameran syns Björn Söder. De två personerna efter honom känner jag inte riktigt till, men de två längst bort är Erik Almqvist och Ted Ekeroth. 

Åhörarna den dagen. Jag kan inte avgöra om alla på bilden är Sverigedemokrater. Det var av naturliga skäl en hel del journalister närvarande, liksom några som bara verkade vara allmänt nyfikna. 

Jimmie Åkesson till vänster och Richard Jomshof till höger. Åkesson har som ni ser förändrat både stilen och utseendet sedan den här bilden togs. Jomshof är sig däremot ganska lik.  

SE BILDEN: I Love Blekinge

Sjön Halen, Olofström.

Just nu håller jag på med ett fotoprojekt som är ganska långt ifrån mitt vardagliga gatufotograferande. Jag reser omkring i mitt gamla hemlän Blekinge och tar bilder till en kokbok som jag och min kompis matjournalisten Andreas Ivarsson håller på med. Det är ett ganska omfattande jobb och jag har flängt länet runt i några veckor nu.

Visserligen är det som sagt först och främst en kokbok, men vi vill också ha med bilder som visar hur det ser ut i Blekinge. Både för att skapa en känsla av platsen i sig, liksom för att boken ska bli intressant ur ett större perspektiv och exempelvis kunna säljas på turistbyråer och liknande när den är klar. 

Gullholma, Karlskrona.

Ibland tycker jag att Blekinge är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. En insikt som har slagit mig ännu mera under dessa veckor. Få platser i Sverige har så mycket vackert, varierat och intressant att erbjuda på en så pass liten yta. Länet är nämligen bara cirka tio mil långt och som bredast ungefär fem mil.

Erikstorp, Olofström.

I de norra delarna av länet finns skogslandskapet som påminner mycket om Småland. Det är små gårdar, torp, röda hus med vita knutar, insjöar, åar och ringlande vägar genom skogarna. Sedan finns mellanbygden med fälten, betesmarkerna och lövskogarna. Slutligen kusten och skärgården med öar, kobbar och skär. 

Saltö, Karlskrona. 

Kungsholmen, Karlskrona.

Men Blekinge varierar också från öster till väster. Allra längst i öst påminner landskapet en del om det Öländska. Speciellt längs med kuststräckan mellan Torhamn och Kristianopel. Och i väst på Listerlandet dominerar de böljande fälten och stenladorna precis som i Skåne. 

Listerlandet, Sölvesborg.

Sedan finns ju såklart fyra städer i Blekinge. Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg. Alla med ungefär 30 minuters mellanrum bilvägen. Både Ronneby och Sölvesborg är från dansktiden. Karlskrona och Karlshamn är typiska svenska 1600-talsstäder. Karlskrona är för övrigt ett så kallat världsarv tack vare sina välbevarade historiska miljöer. 

Rådhuset, Karlshamn.

Borgmästarefjärden, Karlskrona.

Vad är då blekingsk mat? Ja, kroppkakor är förstås den mest klassiska lokala maträtten, men också fisk och inte minst då rökt fisk av alla sorter. På senare år har viltkött också seglat upp som en allt vanligare mat i länet. Framförallt från hjort och vildsvin. 

Hursomhelst, jag ska åka omkring i några dagar till och fotografera. Sedan återvänder jag till Stockholm i slutet av nästa vecka. Då ska vi börja ta matbilderna på de olika rätterna. När det jobbet är klart blir det återigen gatufoto för hela slanten.

Brunnsparken, Ronneby.

Slutligen lite nördfakta för oss fotografer. Samtliga bilder i det här inlägget är tagna med Fujifilm X-T1. Jag har också testat att exportera ut bilderna direkt från kameran med en förinställning som ska efterlikna Fujis diafilm Velvia. Jag tycker att det ger en trevlig mustighet som funkar bra till den här sortens motiv. 

SE BILDEN: Hur många foton behövs för en bok?

Häromdagen blev jag förbannad på mig själv. På ett bra sätt, alltså. Det som retade upp mig var att jag ännu inte har tagit tag i mina Karlskronabilder som jag har slitit med i flera år. Det är helt enkelt dags att ro skutan i land nu innan alltsammans börjar kännas passé. En bok och en utställning ska produceras.

Så jag satte mig ner och beställde 97 stycken 13x19 cm-printar från Crimson. Det är så många bilder som jag har sorterat fram utifrån cirka 3 000 negativ. Igår var jag och hämtade ut bilderna som ni kan se här ovanför. Nu återstår dock att vaska fram de allra bästa skotten.

Att gallra bland sina bilder är något av det svåraste jag vet. För det är så oerhört viktigt att det blir bra om slutresultatet ska hålla. Därför hoppas jag få hjälp av några personer som kan ge nyttig feedback och som också vågar vara kritiska. Jag räknar därför kallt med att få välja bort några personliga favoriter.

Mitt mål är att ha ungefär 60 stycken bilder kvar sedan. Men jag vet ärligt talat inte om så många håller måttet. Kanske har jag bara 30 bilder som är tillräckligt kvalitativa. Antalet beror inte minst på hur högt eller lågt jag väljer att lägga ribban, men också på att en fotobok såklart kräver en viss mängd bilder för att kännas som just en bok. Hur många vet jag inte. Den får i alla fall inte bli för tunn.

När urvalet sedan är gjort kommer nästa svåra moment; att formge boken. Eftersom mina bilder är traditionella till anslaget vill jag att boken också ska vara det, fast med en modern touch. Ungefär som att det tillverkas nya bilar utifrån gamla klassiska modeller. Hur det skulle kunna se ut har jag dock inte kommit på ännu.

Tja, som ni märker har jag en hel del arbete framför mig. Men nu ska det som sagt bli av.