SE BILDEN: Tri-X, skärpeproblem och analog fotoglädje

I går rev jag av de sista exponeringarna på Tri-X-rullen som satt i kameran. Visst, jag stressade mig litegrann igenom de sista rutorna, det får jag väl erkänna. Men det var för att jag verkligen ville se resultatet jämfört med Kentmere Pan 400 som jag använde senast och tyvärr inte blev särskilt nöjd med.  Sedan var det verkligen inget vårväder på stan utan kallt och eländigt. Så efter tre timmars harvande var jag genomfrusen och ville bara åka hem och värma mig med en kall öl och lite filmframkallning. 

Fast det jag allra mest var nyfiken på var hur jag hade lyckats sätta skärpan den här gången. För utan att ljuga så blev jag i det närmaste chockad när jag spanade in mina två första rullar. Till min stora förvåning satt skärpan fel på majoriten av bilderna. Jag trodde inte att det var sant och tänkte att det måste vara fel på objektivet som jag nyligen skaffat mig- ett Olympus Zuiko 35 mm f/2. 

Men så verkar tack och lov inte vara fallet. Jag testkörde ett gäng bilder hemma i trädgården på olika avstånd och bländare, men också med olika objektiv, och allt såg bra ut (förutom att dessa gamla 70-talsgluggar är rätt softa). Så det handlar alltså högst sannolikt om skit bakom spakarna, vilket var en lättnad. För det är betydligt enklare att skärpa till sig själv, än ett oskarpt objektiv. 

För övrigt njuter jag för fulla drag just nu när jag är ute med kameran. Jag går sakta. Stannar upp och hänger en stund på strategiska ställen. Knäpper av något enstaka skott när något bildmässigt dyker upp framför linsen. Jag pratar med folk och tar porträtt när jag hittar någon som som jag tycker sticker ut från mängden. Just nu vill jag bara ha kul och inte känna någon press. Det får bli vad det blir. Bra eller dåligt känns inte superviktigt. Målet är att återigen komma in i det analoga och att fotografera med svartvit film. 

En annan sak som jag har insett är att jag behöver bygga upp ett system kring framkallning och digitalisering. Just nu är det för bökigt, segdraget och opålitligt. Inte minst behöver jag hitta en bättre metod för att digitalisera negativen. I alla fall om jag långsiktigt tänker hålla på med det här, vilket det definitivt känns som just nu. 

Slutligen så kan jag säga att resultatet som jag fick med Tri-X verkligen överglänste det som jag fick med Kentmere. Att det skulle bli så visste jag såklart redan innan jag hade framkallat filmen. För det är knappast första gången som jag använder Tri-X 400. Samtidigt blev det så tydligt hur otroligt bra Kodaks svartvita filmemulitioner är. Men så är det en betydligt dyrare film än Kentmere också. 

Fast jag tänker inte ge upp när det kommer till Kentmere bara för det. Inte minst eftersom jag har köpt på mig en sisådär tio rullar. I mitt förra blogginlägg fick jag dessutom några bra tips som jag tänker testa (tack för det). Sedan får vi se hur det blir. Kanske kan jag lära mig att uppskatta Kentmere också. 

SE BILDEN: Svartvit film - Kentmere eller Tri-X?

I mitt förra blogginlägg skrev jag om glädjen och utmaningarna med det analoga. Detta eftersom jag nyligen har börjat plåta med film igen efter flera års uppehåll. Som jag också skrev senast känns det riktigt roligt och inspirerande. Lite som att hitta tillbaka till en kär gammal vän. 

Den här gången tänker jag avhandla detta med svartvit film. För första gången i livet har jag nämligen provat Kentmere Pan 400. En film som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till? Jag vill gilla den, men min initiala erfarenhet har varit dålig. Fast kanske kan den uppfattningen ändras? 

Kentmere Pan 400 är en av de billigaste filmerna som finns på marknaden, även om jag tycker att närmare hundra spänn för en rulle film är saftigt det också. Filmen är inte dålig, det vill jag inte påstå. Men jag upplever den som grådaskig, kontrastlös och framförallt känns bilderna väldigt mjuka och utan riktig skärpa.

Mitt problem är sannolik att förra gången som jag fotade analogt så använde jag mer eller mindre uteslutande Kodak T-Max. I mitt tycke den överlägset bästa svartvita filmen på marknaden. Sedan är jag såklart också påverkad av det digitala som ger superskarpa bildfiler. 

Samtidigt har jag läst på nätet att det går att få betydligt bättre resultat med Kentmere om man använder rätt sorts framkallare. Problemet är bara att jag inte har hittat några uppgifter om vilken den rätta framkallaren i så fall skulle vara. Kanske är det någon här på Fotosidan som vet?

Jag har i alla fall satt i en rulle Tri-X i kameran nu och det ska bli intressant att jämföra negativen från de båda filmerna när Tri-X-rullen är exponerad och framkallad. Hoppas därför att jag hinner ut på stan en sväng nu i helgen. För jag är bra sugen på att göra den här jämförelsen.

SE BILDEN: Mitt analoga äventyr har återuppstått

Ni som följer mig på Instagram vet redan att jag har börjat fotografera analogt igen. Något som jag inte har gjort på allvar sedan min flytt till Stockholm för i år exakt tio år sedan. Då la jag ner det analoga nästan helt och hållet, men nu är jag som sagt i farten igen och det känns skitkul. 

I ärlighetens namn så beror det här en hel del på Payman Hazheer som jag för ett tag sedan intervjuade för Gatufotopodden. Han plåtar nästan enbart med film och när vi tittade på hans bilder och pratade om vad som är charmen med det analoga så kom suget tillbaka med full kraft. 

Samtidigt är det lite besynnerligt faktiskt. För ända sedan jag slutade fotografera analogt har jag saknat allt det där som Payman så tydligt satte fingret på. Den där goa taktila känslan i analoga kameror, hur det manuella tvingar fram en större närvaro och medvetenhet, den organiska bildkvalitén som film ger och så vidare. Så det är på sätt och vis lustig att jag inte fortsatte att fotografera analogt. 

Samtidigt som det är väldigt roligt så har jag också återupptäckt utmaningarna med det analoga som jag delvis hade förträngt. Exempelvis hur svårt det kan vara att sätta skärpan med manuella gluggar. Speciellt när man som jag har lite taskig syn. Hur mjuka gamla objektiv är jämfört med nyare och att du egentligen inte kan få ordentlig skärpa under bländare fyra. Men också hur brutalt kornig film är i jämförelse med de släta och i det närmaste perfekta bildfilerna från moderna digitalkameror.  

Fast just nu känns dessa utmaningar enbart sporrande. För de innebär att jag som fotograf måste skärpa till mig och försöka överkomma svårigheterna så mycket som jag kan. Så jag lär fortsätta fotografera analogt för att ta bilder likt de ni kan se i den här bloggposten. Alltså mer slow photography åt det traditionella hållet. Samtidigt kommer jag parallellt att köra på med det digitala för att ta den typen av gatufoton som jag har gjort under de senaste tio åren.  

I det här inlägget bjuder jag på några bilder från mina två första rullar. De är plåtade med min Olympus OM-1n, 35mm f/2 och Kentmere Pan 400 framkallad i D-76. Jag har också köpt mig en Pentax LX som jag kommer att använda framöver. Och jag måste säga att dessa båda kameror är så otroligt sköna att använda. De genererar den renaste formen av fotoglädje som jag kan komma på. 

SE BILDEN: Gatufoto gör sig bäst i svartvitt

Det är väl lika bra att jag erkänner direkt. Rubriken till det är inlägget är medvetet tillspetsad med syftet att locka till läsning. Kanske kan den till och med reta upp någon. Kalla det clickbait om ni vill. Men häng med här så ska jag förklara vad jag menar. 

Jag har nämligen gjort en observation som jag tycker är lite småintressant. Det jag tycker mig se är att många fotografer av den äldre stammen blev sämre efter att det digitala kom. Speciellt om de i samma veva gick över till att främst plåta i färg. Det verkar finnas något som inte riktigt fungerade i den övergången.  

Det jag menar är att när man tittar på fotografer som formades under den analoga eran, framförallt de som mestadels fotograferade i svartvitt, så är deras äldre analoga bilder i regel bättre och intressantare än deras nutida alster. Speciellt om de som sagt också gick över till färg. Nu kan det såklart finnas många olika anledningar till detta. Eller också inbillar jag mig bara. Det är fullt möjligt. 

Men, för att återkoppla till rubriken så tror jag ändå att traditionellt situationsbaserat gatufoto med människan i centrum faktiskt ofta gör sig bättre i svartvitt. Om du inte medvetet använder färg som ett bärande inslag i bilden så tillför färgen sällan något. Det kan till och med vara så att en bild som är jättebra i svartvitt blir platt och lam i färg. 

Jag kan också tänka mig att de som i många år plåtade i svartvitt och formades av den erfarenheten utvecklade ett visst bildseende som inte rakt av går att överföra till färgbilder. Sedan är det nog så att det analoga frammanar ett speciellt arbetssätt som påverkar slutresultatet. Något som i sin tur gör att svartvita bilder plåtade med analoga kameror får ett visst stuk som lämpar sig extra bra för just situationsbaserade gatufoton av det här slaget. 

Nu är frågan om jag är något på spåren här, eller inte? Vad tror ni?

Slutligen ett tips på vad jag tycker är en riktigt jäkla bra analog svartvit fotograf: https://www.instagram.com/pavloskozalidis/

P.S. Jag vet inte riktigt varför bilderna kapas något på höger sida så att den svarta kanten försvinner (i alla fall blir det så på min dator). Men det verkar ha med Fotosidans nya breda layout att göra (EDIT: Fixat nu).

SE BILDEN: Gatufotopodden - Johan Jehlbo

Är du intresserad av gatufoto med blixt? Då ska du spetsa öronen nu. För i det här rykande färska avsnittet av Gatufotopodden pratar jag med Johan Jehlbo - fotografen som gjort sig känd för sina färgglada och smått absurda gatufoton tagna med blixt.

Johan kommer ursprungligen från Malmö, men flyttade för ett antal år sedan ut på den skånska landsbygden. Där finns det enligt honom själv en kultur som han gillar att fotografera och han tar därför gärna bilder i sin direkta närhet.

Miljöer som han söker sig till är campingplatser, raggarträffar, dansbandsfestivaler, marknader och liknande. Inte minst har han under flera år besökt Kiviks marknad och fotograferat mycket där.

Hans signum är att fotografera närgånget, i färg och med blixt. Något han främst gör med sina Fujifilm APS-C-kameror, även om han använder både Leica och en Fujifilm mellanformatskamera ibland.

I det här avsnittet berättar han om hur han tänker kring sitt bildskapande och varför han har valt just den här metoden. Plus en hel del annat, såklart!

Vi diskuterar också fem av Johan Jehlbos bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

Följ Johan Jehlbo i digitala kanaler:

Instagram

Hemsida

Gatufotopoddens hemsida:
Om du vill få tillgång till avsnitten innan alla andra ska du hålla koll på Gatufotopoddens egen Substack. Där delar jag även annat innehåll än här på Fotosidan. 

RSS: https://api.substack.com/feed/podcast/2325091.rss

Johans bilder som diskuteras i podden: