SE BILDEN: Därför köpte jag en Leica M2

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Det är väl lika bra att jag inleder med en varning: Detta är ett riktigt nördigt blogginlägg! Eller, ett som är ännu nördigare än vanligt, kanske är en bättre beskrivning. Så om du har svårt för ältande kring specifika kameramärken, analogt fotograferande och så vidare – då är det nog bättre om du läser något annat. 

Hursomhelst så har jag återigen gått och blivit ägare till en Leica. För några veckor sedan införskaffade jag mig nämligen en silvrig M2 och objektivet Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. Att det blev en Leica och just av modellen M2 beror i huvudsak på tre saker.

Först och främst mina kassa ögon.

Jag har haft dålig syn hela livet och det har verkligen inte blivit bättre med åren. Så när jag drog igång mitt analoga fotograferande igen i början av året, blev det plågsamt tydligt för mig hur svårt det är att sätta skärpan med mina manuella spegelreflexkameror. Något som är betydligt lättare med en mätsökarkamera. 

En annan anledning är att Leicas kameror är förhållandevis små, smidiga och enkla att ha med sig. Faktiskt inte särskilt mycket större än Fujifilms X100-serie (om än betydligt tyngre). Och ni som känner mig vet att jag alltid har föredragit små kameror. 

Att det blev en M2 beror dels på att de fortfarande går att hitta för någorlunda rimliga priser i sammanhanget, och dels på grund av att de är så sjukt välbyggda. Dessa små mekaniska underverk är också fantastiskt tillfredställande att plåta med, enligt min mening. 

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Men blir bilderna bättre nu när jag främst kör analogt och med Leica? Kanske, kanske inte! Fast det är såklart inte därför jag håller på med det här.

Som jag har nämnt i tidigare inlägg handlar det för mig om att dra ner tempot, plus att jag gillar den taktila känslan i gamla analoga kameror. Det vill säga tyngden, precisionen, mekaniken, återkopplingen när man trycker på avtryckaren, och så vidare.

Men också att det är mycket svårare och mera utmanande att fota analogt än digitalt. Något som jag går igång på.

Sedan finns det en faktor till och det är att jag måste vara mer fokuserad på det jag gör. Det analoga kräver en högre närvaro. I alla fall för mig personligen.  Och det är också något som jag gillar. 

Fotograferat med Pentax LX och SMC Pentax-M 50 mm f/1,7.

Sedan har jag såklart återupptäckt allt det jobbiga med det analoga. Hur lätt det är att missa skärpan, att exponera fel, att ha glömt bort att dra fram filmen och allt det där andra.  

Fast just nu gör det mig inget alls. Så länge det är kul kommer jag att köra på. Detta ingår också i de där svårigheterna som sporrar mig.

Bilderna i det här inlägget kommer för övrigt från mina två senast soppade rullar. Och i nästa inlägg lär jag antagligen avhandla detta med film, framkallning, digitalisering och så vidare. 

Så nu är ni förvarnade om det också :-)

Att fotografera med en manuell kamera när det är växlande molnighet och solen kommer och går på sekunden, är en utmaning. Just därför blev den här bilden något överexponerad. Men jag lyckades fixa till den bra i datorn. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Den här bilden blev något underexponerad, vilket helt och hållet berodde på min egen klantighet. Glömde ställa om kameran innan jag knäppte. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. 

Oskarpa bilder är något man blir van vid som analog gatufotograf. Den här bilden tog jag medan jag backad ut ur en tunnelbanevagn, samtidigt som dörrarna stängdes. Kameran var inställd på 1/30-dels sekund och objektivet på bländare 2,0. En kombo som för övrigt verkar ge bra exponering i tunnelbanan. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Så här ser det ut på min analoga hylla just nu. Jag har visserligen fler gamla kameror i mina gömmor, men det är dessa tre som jag använder för tillfället. 

SE BILDEN: No more Fujilove...

Under sommaren har jag sålt mer än hälften av mina Fujifilmprylar. Bland annat ett antal objektiv och min X100V. Något som jag delvis har gjort för att finansiera ett annat köp – men också av andra skäl.

Mer om det längre ner.

När det gäller mitt fotograferande det här året så kan jag inte låta bli att citera Eddie Meduza: Det började så bra på alla sätt och vis, men nu så har det gått åt helvete precis.

Ungefär så har det känts.

I början av året fick jag upp ånga ordentligt, sedan kolliderade jag med verklighetens karga klippvägg. Det vill säga jobb, hus, familjeliv och allt det där. Fotograferandet tog mer eller mindre tvärstopp.

Men tro nu bara inte att jag har gett upp detta med att enbart fotografera i svartvitt som jag lovade i början av året. Eller projektet med att plåta analogt. Absolut inte! Tvärtom så har jag investerat i några riktig schysta analoga grunkor. Bland annat en Pentax LX med ett par fina gluggar och så har jag skaffat mig en fin 35:a till min Olympus OM 1n.

Men framförallt så har jag köpt mig en Leica M2 och ett Voightländer Ultron 35 mm f/2,0.

Ja, ni läste rätt! Jag har gått och blivit en sådan där Leicagubbe - igen! Ägde ju som vissa av er känner till en M6 för några år sedan som jag sedan sålde. För övrigt den enda kamera som jag någonsin har ångrat att jag gjorde mig av med.

I ett kommande inlägg ska jag förklara varför det blev just en M2, men också vad jag har återupptäckt nu när jag börjat plåta analogt igen. Och så ska jag visa några av mina senaste analoga alster. 

Men mina Fujifilmprylar, då?

Jo, jag kom till ett par viktiga insikter i sommar.  Dels att jag inte är någon professionell fotograf längre och så inte har varit på många år. Jag har ägnat mig åt ett självbedrägeri och inbillat mig att jag behöver en stor kamerautrustning. Men det gör jag inte. 

Istället har det varit läge att skala ner och rikta mitt fotografiska fokus mot det som jag verkligen gillar: Gatufoto! Men också att hitta ett lugnare och mera eftertänksamt  tempo. Något som jag verkligen känner att jag behöver just nu.

Sedan har jag i ärlighetens namn rätt länge varit lite trött på Fujifilms kameror. Missförstå mig rätt, jag tycker de är bra i det stora hela, men de har en del konstigheter och annat för sig som har stört mig. 

Så nu har jag bara kvar min XT-4 och tre gluggar. Å så min gamla slitna X-Pro2, förstås. Men den räknas nästan inte. 

Kanske behåller jag tillslut bara min X-Pro2 och ett par gluggar. Tror det räcker.