Att skjuta först och tänka sen
Ganska ofta när jag är ute och gatufotar så tycker jag mig se ”något” instinktivt. Jag fylls av en stark känsla av att ”bilden” finns där framför mig. Men i själva ögonblicket vet jag inte riktigt vad det är jag reagerar på. Det är som en hägring.
Ibland tar jag en bild när detta händer, ibland inte. Efteråt när jag tittar på bilderna så kan jag känna mig kluven. Fanns det något där egentligen? Vad var det som fångade mitt intresse? Är det bra? Är det dåligt? Är det värt att visa upp? Ganska ofta vet jag inte svaret på dessa frågor.
Kanske är det hjärnan som reagerar på geometriska mönster, upprepningar, riktningar, rörelser, och så vidare. Jag vet inte säkert, men jag har förstått att det inte är särskilt ovanligt bland fotografer att känna så här.
Många stora fotografer som exempelvis Henri Cartier-Bresson har i flera intervjuer snuddat vid detta speciella fenomen. Han tycks mena att så fort den där känslan dyker upp ska man ta en bild. Omedelbart! Utan att tänka! Klick!
Skjut först och tänk sen!
Annars blir det bara ateljeuppställningar! ;)
/B