SE BILDEN: Är Garry Winogrand överskattad?

Häromkvällen spanade jag in dokumentären "Garry Winogrand: All Things Are Photographable". Det är en och en halv timme om en fotograf som på många sätt anses vara en ikon och förebild. Inte minst bland oss gatufotografer. 

Personligen har jag alltid gillat Winogrand och jag uppskattar verkligen flera av hans fotografier. Men, efter att ha sett den här dokumentären var det som om allt ställdes i en annan dager. Kanske beror det på dokumentären i sig och hur de presenterade hans gärning, eller också på att jag hade kunskapsluckor som nu fylldes i. 

Det blev i alla fall tydligt för mig att även de bilder som jag gillar av Winogrand inte sällan står sig ganska slätt gentemot många andra och samtida fotografers verk. Liksom hur otroligt många intetsägande och rena skitbilder han tog under sin karriär. Alster som faktiskt framstår som fullständigt meningslösa. 

Detta försöktes såklart skylas över i dokumentären. Inte minst genom att ett antal personer satt och snackade upp Winogrands fotografiska gärning. De benämnde hans bilder som konst, talade om postmodernism, att han var världens första digitalfotograf (eftersom han tog så ofattbart många exponeringar jämfört med många andra fotografer), och så vidare.

Men, det jag främst såg var slarvigt sammansatta bilder utan ett uns av medveten komposition. Många gånger oskarpa, felexponerade och i avsaknad av egentligt innehåll. Liksom personer på alldeles för långt avstånd eller röriga folksamlingar. Men också skott tagna genom bilfönster med en A-stolpe mitt i bilden. Foton som främst verkar ha varit hafsiga slumpskott.

När Winogrand dog 1984 lämnade han efter sig ungefär 2 500 oframkallade rullar och cirka 6 500 negativ som han inte hade gått igenom. Tydligen var han inte ens själv intresserad av att se sina egna bilder. Det säger på sätt och vis en hel del.

Bilderna i den här bloggposten är för övrigt från min resa till New York för några år sedan. En plats där Winogrand tog huvuddelen av sina mest kända fotografier. 

SE BILDEN: Att vara intresserad av foto räcker inte

Ibland kommer man till insikter som kan vara lite småjobbiga. Själv råkade jag ut för detta i tjugoårsåldern när jag fullständigt och totalt hade kört fast i mitt fotograferande. All min lust var som bortblåst och det gick till och med så långt att jag sålde hela min fotoutrustning. Jag kunde inte se några som helst skäl till att behålla grunkorna när planen ändå var att sluta fota för gott. 

Först efteråt insåg jag på riktigt vad som hade hänt. Nämligen att jag hade nått en platå, vilket är ganska vanligt och helt normalt. Jag hade vid det laget testat alla möjliga saker utan och innan. Plåtat i studio, legat i spenaten med teleobjektiv, tagit vackra bilder av stad och miljö, knäppt gatufoton, med mera. Jag kände min kamera innan och utan, liksom alla prylarna runtikring. Jag hade testat och lärt mig allt, kändes det som. Men, det fanns ingen riktning i det jag gjorde.

Det var då insikten kom: Det räcker inte med att bara vara intresserad av foto. Något mer måste till.  Att ha sitt fotograferande som självändamål funkar inte i längden. Intresset för kameror och fotografi är mer att betrakta som fordonet som transporterar dig dit du ska.    

Det måste helt enkelt finnas något annat som du på djupet är intresserad av och som du kan rikta ditt fotointresse emot. Och det är här jag tror att många kör fast, undertecknad inräknad. Att hitta ett ämne och en story är därför det viktiga. Inte kameraonanerande, ständiga hopp mellan genrer och nya prylar.