SE BILDEN: Gatufoto är gatufoto - oavsett var

Ibland ställs saker och ting på sin spets när man minst anar det. Som idag när jag erbjöd mig att hjälpa en förvirrad turist som stod och vred sin karta på stan. Glad i hågen stolpade jag fram med kameraväskan över axeln och Leican i handen för att göra en god gärning.

– Är du också turist, frågade den asiatiske mannen och pekade på min kamera.

– Nej, jag bor här, svarade jag.

– Varför har du en kamera med dig?

– Jag är dokumentärfotograf och håller på med ett projekt om människorna i min hemstad.

– Okej, vad är det som är så speciellt med människorna i den här staden?

Som ni kanske anar kunde jag inte svara särskilt bra på den sista frågan. Istället gav han mig en tankeställare som jag sedan dess har grubblat på fram och tillbaka. Och mitt svar är nog följande: det finns inget speciellt alls med människorna i min stad.

När jag tittar på bilderna som jag har tagit under de senaste två och ett halvt åren kan jag istället konstatera att det jag har avbildat i praktiken kunde ha varit taget i nästan vilken europeisk stad som helst under de senaste 80 åren. Inget är unikt.

Det är människor som sitter på parkbänkar, människor som äter, solar, promenerar och rastar hunden. Det är barn som leker, kärlekspar som vänslas, män som pratar och kvinnor som röker. Det är på något sätt det där som alla städer erbjuder. Varken mer eller mindre.

En sådan fråga kan därför få en att undra varför man håller på egentligen och det ärliga svaret är att jag inte riktigt vet. Men det har förmodligen med något ganska personligt och egoistiskt att göra. Jag gör det alltså inte för att miljöerna eller människorna här är extra intressanta. Det är den torra och fullständigt ärliga sanningen. 

SE BILDEN: Inte mycket är nytt under solen

På 1700-talet skrev ett sjöbefäl att utvecklingen inom flottan nu hade nått så långt som det var möjligt. Inget kunde bli mera avancerat än vad det var. Idag är det lätt att skratta åt hans naiva och självgoda påstående. Ta exempelvis en titt på de högteknologiska Visbykorvetterna.

Samtidigt ska vi vara försiktiga med att skratta för mycket. Vi människor har nämligen en otrolig förmåga att tro att vi lever i märkvärdiga tider, att det vi upplever, ser och känner på något sätt är unikt för oss här och nu. Eller, att vi ständigt bryter ny mark.

Det kanske enklaste sättet att slå den här sortens villfarelser ur hågen är att läsa om de gamla grekerna och romarna. Det finns en hel del bevarat. Allt från litteratur, dramer och filosofi till ren dokumentation å statens och militärens vägnar.

Ta bara en sådan sak som att man i det antika Rom kunde gå till ett snabbmatställe och beställa sig en hamburgare. Eller att det fanns taxitransporter med taxameter. Liksom vattenklosetter, rinnande vatten, golvvärme och att det var i Rom detta med gatunummer uppfanns. Samma system som vi använder ännu idag.

Men även om ovanstående är spännande är det egentligen när man börjar läsa om antikens filosofer som det blir riktigt intressant. För då framstår det tydligt hur människan i tusentals år har grubblat kring livets stora frågor och att många ”moderna” frågeställningar egentligen är nästintill eviga.

Vad har nu detta med foto att göra, kanske någon läsare undrar. Allt, skulle jag vilja hävda. För det går inte att separera livet från fotograferandet. Man lever inte för att fotografera, man fotograferar för att man lever.

Jag avslutar med ett citat av Seneca den yngre som levde i Rom under vårt första århundrade: ”tur uppstår när du är tillräckligt förberedd för att kunna fånga en bra möjlighet”. Alltså samma sak som Henri Cartier-Bresson sa när han talade om gatufoto 1 900 år senare.

Fler citat av Seneca hittar du här.

SE BILDEN: På nationaldagen flydde jag fosterlandet

För några veckor sedan sålde jag min bil som jag har ägt i nästan sex år. Sedan dess har en nygammal verklighet återigen öppnat sig för mig. Som exempelvis detta med att åka tåg. Något jag som bilägare bara gjorde i absoluta nödfall.

Därför inbillade jag mig i min naiva tro att jag mer eller mindre skulle vara ensam när jag hoppade på första tåget till Köpenhamn tidigt under torsdagens morgon. Men redan i Karlskrona var det rejält med folk ombord och drygt ett par timmar senare när vi lämnade Malmö stod människor packade som sillar i mittgången.

Med andra ord var jag knappast ensam på besök i den danska huvudstaden. Det var ganska många svenskar på plats och såklart även andra turister som fick njuta av Köpenhamn denna soliga och heta sommardag och det kändes helt rätt att lämna min folktomma och igenbommade hemstad för lite liv och rörelse.

Själv var jag såklart där allra mest för att gatufotografera. Med mig hade jag 5D:n och 35- och 50-optiken. Den sistnämnda hade jag dock lika gärna kunnat lämna hemma, för den använde jag inte på hela dagen. Istället passade jag på att nyttja vidvinkeln i folkvimlet.

Fast i ärlighetens namn är jag inte så förtjust i att fotografera under dagtid när det är starkt solsken. Ljuset blir för hårt och kärvt i mitt tycke. Därför infann sig kanske inte det där riktiga drivet vilket jag också tycker märks på bilderna. Det blev inga som jag är riktigt nöjd med.

Egentligen började ljuset bli någorlunda bra först när jag var tvungen att ta tåget hem igen tidigt på kvällen. Det är något jag ska ta med mig nästa gång jag åker iväg för att gatufotografera. På dagen kan man helt enkelt ta det ganska lugnt och istället lägga krutet på kvällen. Ja, i alla fall soliga dagar eller om man inte kör med blixt som en del gör.

Snubben här under stötte jag på sedan när jag skulle åka hem. Han var väldigt pratsam och sa bland annat att han hade varit med i ett program med Filip & Fredrik. Eftersom jag aldrig kollar på de där båda herrarnas program kunde jag tyvärr inte säga att jag kände igen honom när han frågade om det. Men pratsam var han som sagt ändå :-)

SE BILDEN: Småstaden - gatufotografens blinda fläck?

När man surfar omkring på nätet och läser om gatufoto är det nästan bara storstäderna som gäller. Det är London, Barcelona, New York, Paris, Tokyo och så vidare. Alla som gatuplåtar söker sig till samma stora städer – typ. 

Jag är väl på sätt och vis likadan själv. När jag planerar att åka iväg för att gatufota styr jag gärna kosan mot de större städerna, både i Sverige och utomlands. Men egentligen är ju dessa metropoler ganska sönderfotograferade och till och med uttjatade. 

Därför har jag slagits av tanken att man emellanåt även borde sikta in sig på mindre städer, eller åtminstone mindre kända städer. Alltså de där platserna som aldrig lockar horderna av något som numera nästan skulle kunna beskrivas som gatufototurister.

Jag har därför funderat på att till en början göra småstäderna i södra Sverige som en slags förlängning av mitt projekt här i Karlskrona. Städerna jag skulle kunna tänka mig är bland annat följande:

 Kalmar
Växjö
Jönköping
Halmstad
Helsingborg
Lund
Landskrona
Ystad
Kristianstad
Karlshamn

Fast egentligen låter det som ett rätt långvarigt projekt. Ja, rent av något man håller på med av och till under en tioårsperiod eller så. Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i lördags när jag besökte Kristianstad för att testa min nyinköpta 35-glugg. En riktigt regnig och kvalmig dag som ändå bjöd på folkmyller och aktiviteter. 

För övrigt åker jag nog en vända till Köpenhamn på nationaldagen för att spendera en heldag i den danska huvudstaden. Och Köpenhamn är som bekant en "by" så det går med andra ord alldeles utmärkt. Det ska bli roligt och då ska jag ännu en gång testa 5D:n som gatufotokamera. Sedan blir det nog en öl också och en fika på Café Norden.

SE BILDEN: Mera kameratjat - jag har gjort en Fröderbergare

I början av veckan gjorde jag ett hastigt köp. En trettiofemma inhandlades av en annan medlem här på Fotosidan. Gluggen damp ner igår och idag har jag testat den ordentligt. Bland annat under en liten dagsresa till Kristianstad där jag spenderade några timmar i ömsom skyfall och ömsom tryckande åskvärme.

Jag skulle kunna skylla denna plötsliga affär på Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg. Det är nämligen han som har inspirerat mig till att vilja försöka använda min Canon 5D Mk II som ständig följeslagare och allroundkamera istället för att grubbla på en massa andra alternativ.

Å självklart fungerar kombinationen mycket bra. Kameran är som bekant väldigt kompetent och lättarbetad. Utan batterigreppet och med en normalglugg på är både storleken och vikten klart hanterbar. Det känns inte särskilt besvärligt att bära omkring på grejerna.

Däremot kan jag väl tyvärr inte säga att upplevelsen är lika smidig och spontan som med exempelvis Leican. 5D:n är en bulkigare kamera och man behöver en väska att kunna stoppa undan den i emellanåt vilket jag personligen sällan känner något behov av med Leican.

Framöver kommer jag nog främst att använda utrustningen när jag under mera planerade former ger mig iväg med målet att just gatufotografera. Alltså fortsätter jakten efter den där smidiga vardagskameran som känns behändig att ha med överallt och nästan hela tiden.

Kanske finns den trots allt närmre än jag tror. Jag har nämligen fått kontakt med en man här i Karlskrona som har ett femtiotal gamla analoga kameror som han tänker sälja. Allt från Hasselbladare och Leicor till proffskompakter. På måndag ska jag göra ett besök hemma hos honom. Det kommer att bli riktigt spännande.