Om att stanna upp
Uittamo strand, Åbo 3.6.2013.
Har blivit påmind om vår lånta tid, om förgänglighet och plötsliga förändringar.
En kompisfamilj (yngre par med baby) hamnade i en krock för några dagar sen, klarade sig - trots att bilen blev skrot. En annan kompis som hjälpte mig häromdan när jag hade punktering (skjutsade mig hem efter ett nytt däck), dog knall och fall samma eftermiddag ...
Vi balanserar alla på en smal lina, känns det liksom, utan att vi kanske är medvetna om det. Marginalerna är små. Och ofta tänker man inte på alla "close calls" ...
Själv har jag varit mycket nära döden vid ett antal tillfällen, både i trafiken och i jobb (på Fijiöarna flög jag in genom vindrutan på en bil i en motorcykelolycka/inte mitt fel ... och en annan gång var stod jag en meter från toppen av ett mahoganyträd som föll på fel ställe/inte mitt fel ...).
Nr 154/365.
Sådana stunder får man sig en tankeställare och börjar fundera på om man tar tillvara på de dagar man får, tyvärr så faller skrämskotten i glömska och man lullar på som vanligt igenom livet igen.
Tråkigt med din vän men barnfamiljen hade tur.
Var rädd om dig!
Ja, om man tänker efter har man ju haft mera tur än otur ... eftersom man "is still hanging around".
Det får man inte glömma. Många klagar ju bara på otur, och glömmer turen ...
- Hawk
Jag jobbade 32 år på godsbangården i Gävle och sedan jag slutat har jag många gånger tänkt på hur nära det var. För att få arbetet att flyta tänjde man på säkerheten. När jag ser tillbaks så skulle jag idag vara stenhård på säkerhetsreglerna.
För en tid sedan blev jag lite förbannad på min yngsta son när jag fick reda på att han börjat med fallskärmshoppning. Det är att utmana ödet tycker jag. Vid det sista hoppet trasslade linorna in sig så jag tror han fick sig en läxa för det har inte blivit några fler hopp sedan dess.
Sten
- Hawk