Historiska medaljer

Intuition? I slutet av augusti började jag söka information om Vårgårda fotofestival. Tänkte att det skulle vara kul att igen besöka, men jag hittade ingen info. Mejlade Patrik Larsson, fick inget svar. Mejlade Kristoffer Sahlén, dito - mejlet kom i retur. Sen mejlade jag hotellet Mathias Rum o Kök där jag o frun brukade bo: han svarade att han inte riktigt visste, gav en ny kontakt. Innan jag aktiverade kontakten hittade jag nedläggningsnyheten här på FS.

Så var också det historia. Avveckling; förändring -inget är bestående. Men synd att de inte orkade till ett hejdundrande 40-års jubileum. Det var ju alltid så mysigt i Vårgårda; en bra helhet.

Mitt första möte med festivalen är från 2007 när jag till och med hade lämnat in bilder till tävling: fick både silver och brons i diaklassen, som då ordnades för sista gången. Också det historia.

I ett skede hade jag satt som mål att en höst ställa upp som bildvisare och berätta om naturfotografering i det som vi kallar Svenskfinland, dvs. det svenskspråkiga kustland som hittas i Österbotten, på Åland, i Åboland och Nyland. De flesta från Finland som ställt upp i Vårgårda är ju finskspråkiga "kändisar", som är bekanta från böcker.

Om oss finlandssvenskar tycks ju ni rikssvenskar veta ganska lite om ... kanske det blir bättre med Alexander Stubb som president.

Men jag har haft brådis med mina tre böcker, och två historiker - och glömde bort Vårgårda. Och mina hemliga planer. Så kan det gå; kanske lika bra så.

Förbisedda motiv

Enkla gräs är inte precis överexploaterade som motiv. Det är ju heller inte lätt att ur en enormt tät gräsmassa få till något som fungerar. Eller att ens kunna artbestämma arterna. Men gräs är fotogeniska.

Häromkvällen tvingade jag mig bort från fotbollsteven (EM i Tyskland) och gjorde en snabbtur i närskogen med ett makro-objektiv. Hittade en liten knippe med kruståtel uppe på en bergsklint som gick att fotografera i det sista solnedgångsljuset. Ett snapshot.

Med Mossbergs flora och ett förstoringsglas i nypan går de flesta gräsarter att identifiera. För den som har lite tålamod.

Kruståtel (Deschampsia flexuosa). Hirvensalo ö, Åbo. 2.7.2024. Foto: Håkan Eklund.

Inte nu igen

Andra snöovädret efter påsk. Ok, det hör till och det ger en del intressanta bilder. Men inte tror jag att de flyttfåglar som redan anlänt gillar läget. Här en stare som jag har lockat till gården. Bakom den lilla snödrivan från morgonens snöskovelexercise har jag kastat en näve frön. Hirvensalo ö, Åbo 5.4.2024. Foto: Håkan Eklund.

Sjöröken drar in

Körde ut till ett kustnära odlingslandskap som varje vår drar till sig arktiska gäss i tusental. Så också nu: minst tusen bläsgäss,  hundratals sädgäss, två sepetsbergare, samt ett femtiotal vitkindar och kanadagäss. Kollade med tuben om det kunde hittas nån rödhalsad gås, men nej. Många år sen jag senast sett en sån.

Sen drog en iskall dimma in från havsviken, ännu isbelagd. Och landskapet försvann.

Mietoisviken 30 mars 2024. Foto: Håkan Eklund.

Kaurismäkikänsla

När jag i snöslasket och den hårda vinden från havet intill letar mig hem till mitt tillfälliga penthouse i Helsingfors, kan jag inte låta bli att tänka på scener ur nån Kaurismäki film. Eller nån bild av Sammallahti.

Och ja, jag stortrivs i skitväder! Det gäller bara att vara rätt klädd, och med boots som tål snömodd.

Här är jag på väg bort från Jörn Donners residens på Norra kajen 12, där jag ska jobba kommande två veckor. Med att skriva. En mera inspirerande miljö får man leta efter.

Helsingfors 22.1.2024. Foto: Håkan Eklund.