Där himlen är hög

Stora Alvaret, Öland. 14.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Ett ställe dit jag kunde flytta när som helst är Öland! Det mesta som finns på ön tilltalar mig: det öppna landskapet, fågelstråket, bebyggelsen, fornhistorien, Ottenby, Naturbokhandeln. Allt!

Kom idag hem efter några dagar på Öland med Artkursen. Vi bodde på Ottenby vandrarhem och var med på några högklassiga naturvandringar med experter från fältstationen i Skogsby (www.portentillalvaret.nu).
Däremellan gjorde vi egna utflykter, främst till vadarstränder där det vimlade av sibiriska vadare. 

Trots att jag besökt Öland ett tiotal gånger tröttnar jag aldrig på detta ställe. Kände hur det kittlade i avtryckarfingret beträffande landskapsfotografering, men hade aldrig tid att ställa upp kameran på stativ och jobba "på riktigt". Som kursledare och chaffare gällde det att sköta andra saker än att själv fotografera. Men jag tänker komma igen, ensam.

En dag prövade vi på öns matspecialitet kroppkakor, men dem gillade vi inte speciellt mycket. Däremot var raggmunkar med fläsk en positiv upplevelse! Det var rejäl "bondmat".

Vacker stjärt

Lavskrika (Perisoreus infaustus) med sina fina stjärtfjädrar, Närpes, Finland 11.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Har tillbringat ett dygn med Finlands duktigaste lavskrikforskare B-G. Lillandt som i decennier studerat denna barrskogsdoldis här i sitt sydligaste utbredningsområde längs västkusten i Kristinestad och Närpes,  i södra svenska Österbotten. 

Väckning 03.45 i morse, sen iväg i gryningen till ett skogsområde där det gällde att kolla av olika revir där B-G lockade fram fåglarna, läste av färgringar med tubkikare, fångade en omärkt fågel (bilden ovan) som mättes och märktes. Och mycket annat intressant.

Lärde mig mycket nytt om denna trevliga fågel som för en ojämn kamp mot det produktionslandskap som våra skogar förvandlats till. Till lavskrikans skogsekologiska behov hör skägglavsbeklädda granskogar, som det finns allt mindre av.
De flesta skogsområden (primärskogar på gammal havsbotten) har undan för undan börjat likna tråkiga råvarulager med unga, risiga tallar och där har allt fler taigaarter fått stryka på foten.

Här finns mera att läsa om lavskriksprojektet: http://www.saunalahti.fi/~retki/linnut/lavskrika/

Lavskrikorna i detta område lever ett mycket undangömt liv, de verkar till och med vara rätt skygga. Alltså inte sådana  sällskapliga "brasvänner" som släktingarna uppe i norr tycks vara. Och i dessa skogar är det ingen ornitologträngsel; möter man en ornitolog är det antingen lavskrikforskaren Lillandt eller en kollega som studerar duvhökens liv och leverne.  

Lättklädd

Tupplur i solen, Runsala, Åbo 9 augusti 2009. Foto: Håkan Eklund.

Konstigt hur man känner sig halvt suspekt när man vandrar omkring med kamera och teleobjektiv på en allmän badstrand ...

Men det kan inte hjälpas, behöver bilder från olika årstider för ett projekt i Åbo, och insåg att jag inte fotat på stadens badstränder och soldyrkarställen.

Tog fru A med som alibi, och vandrade runt några timmar på fina klippor ute på Runsala. Förstås var det massor med solbadare i detta fina sensommarväder som vi haft en vecka.

Eftersom man inte så där bara kan fota människor som kan kännas igen, gällde det att välja vinklarna väl. Här ett smakprov. Tjejen hade somnat, och boken hade ramlat ur handen. Härligt.

Ändå inser jag att det är enklare att fotografera björnar och vargar än att fota medmänniskor.

Avvänjd

Intill dammig skogsbilväg, Oravais, Kimo, juli 2009. Foto: Håkan Eklund.

Konstigt vad det känns svårt att ta sig tillbaka till datorn efter en lång härlig sommar ute i det fria. Känner mig helt avvänjd från bloggande och datorjobb.

Kanske bra för ögon och själ att ha en längre paus.

Har upplevt några riktigt varma och fina sommardagar här i Åbo, ändå är själen uppe i urskogarna i norr - har vänner som just nu sitter i Lassi Rautiainens björnfotogömslen där de har björn och varg i sökaren. Oj vad jag längtar dit upp ...

Har också haft en fotopaus över sommaren, vet inte varför? Det vimlar ju av motiv, men kanske det är det som är problemet, att man drunknar i alternativ? Jag vet att jag borde skapa ett eget projekt, att ringa in något riktigt specifikt att dokumentera. Då är det lättare att  få något gjort. Tror jag.

Städade min "studio" (arbetsrum med "bibliotek") och fick äntligen ordning på mina böcker och tidskrifter (i tusende ...). Märkte att jag saknade en massa Camera Natura, tack och lov fanns de flesta ännu att köpa som lösnummer. En härligt tidskrift; Nordens bästa i när det gäller naturfoto (www.cameranatura.se).

Supersällsynt i sommarnatten

Träsksångaren (Locustella lanceolata) sjunger i sommarnatten, Storå, Finland 11.7.2009. Foto: Håkan Eklund.

Hemkommen till Åbo från en fotvandringsvecka i Alperna såg jag på nätet att en träsksångare (Locustella lanceolata) höll till i Storå (Isojoki) i finska Sydösterbotten. Eftersom jag alltid varit svag för sibiriska ödemarksfåglar kunde jag bara inte låta bli att göra ett försök på vägen upp från Åbo, jag skulle ju ändå förbi trakten på väg till fortsatt semester på hemsoporna i Kimo, Oravais. Och någon träsksångare hade jag aldrig sett, senast när den fanns på flera platser i Finland (2001) var jag själv ute på Varangerhalvön i Norge. Fågeln är supersällsynt i Västeuropa, har setts ca elva gånger i Sverige, (endast två gånger sjungande), oftast i Norrbotten, det mångdubbla i Finland.

Bäst att passa på, tänkte jag och kontaktade fågelforskaren, naturfotografen och själsfränden Bo-Göran Lillandt som bättre än mig känner till trakterna där fågeln höll till. Och det blev en ornitologisk upplevelse av rang!

Vid första mötet iddes jag inte ta kameran med, det var alldeles för dåligt ljus.

Ok, jag kunde ju inte hålla mig. Jag kände att jag måste kolla in den på nytt. En natt (11.7)åkte jag iväg kl.01 från fritidshuset, nu med kamera och 500 mm teleobjektiv. Efter några blåsiga och regniga dagar var vädret igen perfekt.
 
Halv tre parkerade jag bilen på skogsvägen i Vesijärvi, 03.40 hade jag ljudkontakt med träsksångaren. Den tycktes sjunga från samma område som senast. Det var + 8 C, dimmorna lättade över kärret och det var mycket vått i den meterhöga vegetationen av grönvide och vasstarr; utrustad med regnkläder och gummistövlar störde det inte. På avstånd sjöng en rosenfink.

Sen tillbringade jag exakt två timmar på tumanhand med träsksångaren. Vi rörde oss inte mycket, den sjöng från några olika ställen inom ett mycket snävt område, till skillnad från det första mötet med åtta skådare som valsade omkring i kärret.

Så länge ljuset var dåligt sjöng den väl exponerad i toppen av låga buskar (som på bilden ovan). Sen när det ljusnade bytte den taktik och sjöng sittande dold nere i vegetationen! Inget under att den är nattaktiv, alldeles tydligt gillade den inte att sjunga i starkt ljus.

Det blev inga pangbilder, men sådana var jag inte heller ute efter. Ambitionen var snarare att kunna studera fågelns dräktkaraktärer, och sådana fick jag, från alla håll och kanter.
Jag har, liksom många andra, kommit underfund med att egenhändigt tagna bilder av växter, insekter och fåglar fyller en oerhört viktig funktion som pedagogisk läromästare. När man slår upp en bild på datorn ser man sådant som man i terrängen aldrig lägger märke till, trots fin kikaroptik. Och man kan i lugn och ro titta på olika detaljer med artbestämningslitteratur uppslagen. En lärostund och –metod som är av stort värde.