Sista innan Sverige

Stor och liten. Valsörarna, norra Kvarken 15.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 289/366.

Nordan har lagt sig, och det drar ihop sig till regn. Det blev inga ugglor efter midnatt, men igen en fantastisk stjärnhimmel.

Lugn dag på fågelfronten, några nya arter för veckan är tretåig hackspett och större korsnäbb. Just ingen "trafik" över havet.

Gick ut till vindskyddet, en gammal havsörn kom lågt längs revet och satte sig i en rönn. I ett av de sista träden innan Sverige. Några kråkor följde efter. En satte sig i toppen av trädet, den andra utmanande nära till vänster om örnen (på bilden).

Nu är det igen kväll. Vi öppnade pärlugglenäten kl. 19.15, det är mulet, nästan vindstilla, + 6,7 C. So far so good.

Få se om vi får något?

En av de sista fina

Gäst österifrån (sibirisk nötkråka) i fyrskogen. Valsörarna 14.10. 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 288/366.

En strålande vacker höstdag ytterst vid havet. Kanske en av de sista fina? Igår hade vi hård nordlig vind hela dygnet som spolierade "ugglefångsten" på natten. Hade upp näten två timmar efter midnatt, när det kändes att vinden lite saktat i, men näten förblev tomma. Dock en mäktig stjärnhimmel. Jag stod länge på gården och reflekterade över vår litenhet i universum, på en liten planet som vi håller på att nöta upp.

Satt under förmiddagen flera timmar i solen på stationstrappan och njöt (vindstilla, + 7 C), samtidigt som jag höll ett öga på stora flockar med provianterande sidensvansar nere i enbuskmattorna. En sen ladusvala gjorde sina varv runt huset och en ensam fjällvråk passerade förbi.

Valsörarna är ju känt som ett bra ställe för flyttande fjällvråk i april, när de skall ta sig över Kvarken till Sverige/Norge för att häcka i fjällvärlden. Arten övervintrar i centrala Eurasien.

En av killarna som jag nu delar rum med i stugan tillbringade en aprilvecka här (senaste vår) och såg 1324 fjällisar som passerade (lågt) över. Skulle ha varit läge för fotografering ...

Tillbringade några timmar i björkskogarna runt fyren, träffade på nötkråkan (ovan) som tyst och stilla födosökte bland laven på björkarnas grenar. Undrar vad den hittade där?

Nu är det kväll igen, näten är öppnade. Två pärlugglor kl. 21.00 som visade sig vara ringmärkta; vi får kolla var och när. En blev ringmärkt kl. 22.00, vår åttonde hittills. Enligt statistiken fångas bara två ugglor per natt denna tid på året; gissar att det inte blir fler. Vinden har också ökat, nu 7 m/s från NNV. Too much.

I fyrvaktarens skog

I skogsmarkerna bakom fyren. Valsörarna 13.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 287/366.

Terrängen ser lätt ut, men det är den inte. Under enbuskarna finns stenar och håligheter som gör det synnerligen besvärligt och till och med farligt att ströva i. Djävulskt förrädiskt. Hela området utgörs egentligen av stora stenhögar täckta med vegetation av olika slag. Svallat av havet under tidernas morgon.

Men träden är fina, mest björk och gråal, de är verkliga individualister med de mest underliga former. Ett trevligt fotomotiv.

Tillbringade hela eftermiddagen med kamera och stativ i denna märkliga skärgårdsskog, en njutning.

Det har blåst en frisk nordan hela dan, och nu under natten som gör att inga ugglor tar sig ut över havet. Som i sig ger nattro. Vi har inga nät uppe.

Idag har pilgrimsfalk, blå kärrhök och stenfalk passerat ön, men inte där jag hållit till. Däremot hörde jag både gransångare och taigasångare i björkskogen. Det är gott om sidensvansar, gråsiskor och björktrastar.

Vi har nu 67 noterade arter sen lördagseftermiddag.

Ensam om natten

Nattlig väntan på ugglor att ringmärka. Valsörarnas fågelstation 13.10.2020 kl. 00.15. Foto: Håkan Eklund.

Jag har alltid känt mig trygg med natt och mörker. Som nu, vandrande fram och åter ut till fångstnät inne i ett alkärr. Stigen är slingrande och stenig, det gäller att ha något att lysa med. Men i natt blir det nog inget, det blåser för mycket. Ändå trivs jag med rutinen, en halv timme ensam i "kontrollrummet" med en brasa muntert sprakande i hörnet, sen ut till mörkret. En kollega sover i ett av sovrummen, en tredje i bastubyggnaden nere vid stranden.

Fördriver mellantiden med att läsa gamla fågeltidskrifter och kolla igenom stationens gästbok, i den senare hittar jag mycken nostalgi. Minnen. Personligheter. Gamla vänner som inte längre finns bland oss lyckligt levande.

Allt har sin tid.

Gillar bäst primärskådning

Vindskyddet med utsikt över Kvarken, Sverige på andra sidan. Valsörarna 12.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 286/366.

När det gäller fåglar är primärskådning nr 1 för mig, det vill säga att själv hitta och artbestämma. Den känsla en överraskande upptäckt ger, kan inte kompenseras av sekundärskådning, dvs. att kryssa/bonga en art som någon annan hittat och artbestämt. Visst sysslar jag också med det senare för att få ihop fler än 200 arter per år, men är nog det självupptäckta som slår högre. Just nu har jag tre arter kvar till årets mål (230).

En sådan upplevelse hade jag nu under eftermiddagen.

Eftersom jag kröp till kojs närmare kl. 04, sov jag till kl. 12 idag. Gick ut kl. 14 när det började regna, men med regnkläder - no problem. Sen visade det sig bara komma några skurar då och då. Not bad.

Tillbringade en timme i vindskyddet ovan (omnämnd i en av Gunnar Brusewitz´böcker + i ett antal artilar om bl.a. flyttande lommar) spanande med tubkikare. Ganska lugnt på fågelfronten, havet tomt på sjöfåglar förutom små flockar med knipor, två stjärtänder, en skrattmås och enstaka trutar. En fjällvråk kom in från havet (från svensk/norska fjällen), likaså några flockar med sidensvans och gråsiska.

Sen lämnade jag tuben. Gick sakta för att finkamma terrängen ut till den yttersta udden som skymtar på bilden. Hittade två gärdsmygar i täta havtornssnår. Bevittnade hur en varfågel fångade en gråsiska i luften! - kom med bytet till en sten där fågeln dödades. Sen blev den placerad i en torr enrisbuske, kanske hade den ätit av en del, gick aldrig närmare för att störa. Naturens lag är hård, äta eller/och ätas.

Men sen. Skrämde upp en fågel som lät en gång (men det räckte), sparvlikt. Den flög ut över vattnet men svängde och kom tillbaka, rakt emot mig. Jag visste redan då vad det var för art, men kul att notera storleken (betydligt större än sin släktingar, nästan som en liten trast ...), noterade den kraftfulla flykten som gick i långa bågar, och sen när  den kom nära förbi det kraftigt kontrastrika "ansiktet" (det vita o svart gav nästan berglärka känsla) = större piplärka (Anthus richardi) som heter Richard´s Pipit på engelska. Isokirvinen på finska.

En fågel från Sibirien som ses varje senhöst i Skandinavien. Senast jag såg denna art var exakt på samma ställe hösten 1998!

P.S. Mina två kolleger gick senare ut för att söka den, och hittade fågeln. Alltid skönt att få en artbestämning bekräftad av andra kunniga.