FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Gillar bäst primärskådning


Vindskyddet med utsikt över Kvarken, Sverige på andra sidan. Valsörarna 12.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 286/366.

När det gäller fåglar är primärskådning nr 1 för mig, det vill säga att själv hitta och artbestämma. Den känsla en överraskande upptäckt ger, kan inte kompenseras av sekundärskådning, dvs. att kryssa/bonga en art som någon annan hittat och artbestämt. Visst sysslar jag också med det senare för att få ihop fler än 200 arter per år, men är nog det självupptäckta som slår högre. Just nu har jag tre arter kvar till årets mål (230).

En sådan upplevelse hade jag nu under eftermiddagen.

Eftersom jag kröp till kojs närmare kl. 04, sov jag till kl. 12 idag. Gick ut kl. 14 när det började regna, men med regnkläder - no problem. Sen visade det sig bara komma några skurar då och då. Not bad.

Tillbringade en timme i vindskyddet ovan (omnämnd i en av Gunnar Brusewitz´böcker + i ett antal artilar om bl.a. flyttande lommar) spanande med tubkikare. Ganska lugnt på fågelfronten, havet tomt på sjöfåglar förutom små flockar med knipor, två stjärtänder, en skrattmås och enstaka trutar. En fjällvråk kom in från havet (från svensk/norska fjällen), likaså några flockar med sidensvans och gråsiska.

Sen lämnade jag tuben. Gick sakta för att finkamma terrängen ut till den yttersta udden som skymtar på bilden. Hittade två gärdsmygar i täta havtornssnår. Bevittnade hur en varfågel fångade en gråsiska i luften! - kom med bytet till en sten där fågeln dödades. Sen blev den placerad i en torr enrisbuske, kanske hade den ätit av en del, gick aldrig närmare för att störa. Naturens lag är hård, äta eller/och ätas.

Men sen. Skrämde upp en fågel som lät en gång (men det räckte), sparvlikt. Den flög ut över vattnet men svängde och kom tillbaka, rakt emot mig. Jag visste redan då vad det var för art, men kul att notera storleken (betydligt större än sin släktingar, nästan som en liten trast ...), noterade den kraftfulla flykten som gick i långa bågar, och sen när  den kom nära förbi det kraftigt kontrastrika "ansiktet" (det vita o svart gav nästan berglärka känsla) = större piplärka (Anthus richardi) som heter Richard´s Pipit på engelska. Isokirvinen på finska.

En fågel från Sibirien som ses varje senhöst i Skandinavien. Senast jag såg denna art var exakt på samma ställe hösten 1998!

P.S. Mina två kolleger gick senare ut för att söka den, och hittade fågeln. Alltid skönt att få en artbestämning bekräftad av andra kunniga.

Inlagt 2020-10-12 16:27 | Läst 715 ggr. | Permalink
Förstår av dina texter och bilder att du har en fin vecka därute. Håller med om att det är skillnad att upptäcka en fågel själv, helt spontant än att komma till en plats där det redan står tio skådare på rad. Tystnaden och ensamheten prioriteras högt.
Sten
Joakim88 2020-10-12 19:07
Kunde inte sagt det bättre själv!
Det var inte dåligt! Och visst är det roligast att upptäcka spännande arter själv, det går inte alls att jämföra med att åka på larm till nån upptäckt fågel nånstans.. även om sånt kan hända som du säger!
Hälsn!