Med tungan rätt i mun

Mötte första snön kl. 11, sen blev det värre ... Finska Sydösterbotten 18.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 292/366.

Sista ugglan

Strax efter midnatt. Valsörarnas fågelstation 17.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 291/366.

Egentligen var jag på väg att stänga näten för natten när jag märkte att det blåser 8 m/s från W. Sen när jag kommer fram och lyser med pannlampan så visst sitter där en uggla och tittar med sina oskuldsfulla ögon. En årsunge (1 kv) som var ganska liten, vägde bara 120 gram. De "fetaste" under veckan vägde 142 g.

Nu har vinden ökat till 9 m/s, klockan är 01.40 och jag stängde nyss näten. Det är + 7 C.

Alltså blev detta min 5:e uggla och sista uggla för säsongen, kollegan hade 4 = 9 ugglor på fyra nätter + 2 kontroller (= redan ringmärkta någonstans). Under tre nätter fick vi inget pga alltför hård vind. Saldot är helt ok, den bästa tiden är i september.

Läser i en artikel i OA-Natur 2016, skriven av Jan Hägg, att denna fångst av flyttande pärlugglor inleddes här på Valsörarna hösten 1977. Sen dess har man hållit på. Det första året satt man i mörkret och lockade med en lergök! och fick 112 ugglor lockade till näten. Otroligt. Sen blev det ljudattrapp.

Fram till slutet av 2015 har man ringmärkt 4975 pärlugglor här, av det har min kollega stått för 572 st.

Men statistiken visar att det antal man tidigare fångade är något helt annat än vad det är idag. Pärlugglan som är en äkta skogsfågel och hålbyggare förlorar ju sina livsmiljöer när gamla avverkningsmogna skogar kalhuggs.

Några trevliga arter igen

En stilig hanne kollar in en murken björk. Valsörarna 16.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 290/366.

Det blev en vacker oktoberdag igen, med sol och svaga vindar.

Hittade en tretåig hackspett i samma björkskog där nötkråkan var igår. Hörde en gransångare, såg en spillkråka, kollade in en flock med gråsiskor (de har funnits här i tusental) och hittade en ensam snösiska (med mycket ljus rygg och vit övergump).

Sen när jag kom tillbaka till stationen mot kvällssidan sitter en hökuggla i en grantopp på grannön. Mina kollegor hade sett den på nära håll några timmar tidigare.

Fina nordliga arter som passar bra in på ett sånt här ställe, under denna annars rätt artfattiga årstid.

Reflektioner från en ö

Avslutar morgonfrukosten med något sött. Valsörarna 16.10.2020. Foto: Håkan Eklund.

Igen är det tyst i huset. Mina två kollegor är på "dagskift", ute i terrängen. Få se om det hittas något intressant idag? Inom synhåll från mitt skrivfönster tio talgoxar, två blåmesar och sjuttio sidensvansar. Två korpar passerar förbi.

Jag tar som vanligt en mjukstart med några koppar kaffe, frukost, diskning och läsning. Sitter och analyserar Gunnar Brusewitz´sätt att skriva. Han var en stilist och kunskapare av guds nåde.

När han var här träffade han två roskarls-forskare (den ena just nu i fält, spanar över Kvarken) och nämner att det då 1984 häckade 150 par här; nu är det bara fem par kvar! I går kväll kollade vi ringmärknings"bibeln" (på bilden till vänster) som visar att roskarlarna övervintrar i Västafrika, och det tycks vara där som någon förändring har skett. Vad vet vi inte.

Angående bilden: mina kanelskorpor tog slut i förrgår, kom på att sätta en klick hallonsylt på banan i stället. Ville ha något sött efter tonfisk och ägg ... Ljuset på  tallriken, från norrfönstret, silar in mellan mina ben.

Vardag när den är som enklast.

Och helst skulle vi stanna kvar, i staden Vasa har de just nu stora problem med Covid-19 spridning (startade via studentfester för några veckor sen). Här ute känns det tryggt, långt borta från civilisationen.

Men i morgon blir det vaktbyte.

Stationsnatt

Nattläsning på fågelstationen. Valsörarna, 15.10.2020. Foto: Håkan Eklund.

Femte dygnet med "nattskift". Eftersom jag är en utpräglad nattmänniska som älskar mörkret och tystnaden är det bara skönt att vara ensam vaken. En tid på dygnet när det finns tid att tänka, läsa, skriva - och som nu, försöka fånga pärlugglor. Det är för det senare jag kommit hit för.

Har i stationshyllan hittat ett antal årgångar av föreningen Ostrobothnia Australis årsböcker som jag sitter och läser. Jag blev medlem i föreningen 1966, femton år ung. Det kom att bli min "akademi".

Hittar mycket av intresse.

Detta är i sig en av mina många "produkter" som jag fått till stånd. Jag satt med i styrelsen och initierade årsbokskonceptet 1984 när föreningen fyllde 60 år och jag var den första redaktören. Sen fick jag projektjobbet för FN och hamnade nere i Söderhavet; dit for fem år. Efter det kom jag väl aldrig riktigt hem igen, alltså till Österbotten. Därför är det som ett stycke "komma hem" när jag är här.

Ett minne: när jag under vårt första år på Fiji (1984-85) ibland längtade hem, var det inte till hemmet i Kimo - utan hit till Valsörarnas fågelstation! Inte för att jag varit hit alltför ofta på den tiden, men tillräckligt för att associera detta med kamratskap, spännande fågelmöten, exklusiv miljö och mycket annat.

Och storlommarna som skymtar på årsbokens omslag är ritade av Gunnar Brusewitz när han besökte stationen i maj 1984, och fick uppleva ett ovanligt fint lomsträck. Jag hade varit på stationen några dagar innan; skulle ha varit kul att träffa GB.

Nu är klockan nollett (16.10), stängde näten. Bidde inget. Det blåser aningen för mycket. Dock stjärnklart och fint.