Alltid tid att lära

På kvällspromenad i Oravais. 7.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 251/366.

Idag har jag gjort något nytt, som jag aldrig haft en blekaste aning om hur det går till: att rappa en skorsten. Men allt går väl att lära sig tänkte jag. Hittade på järnaffären det som behövs, läste på murbrukssäcken hur geggamojan skulle blandas. Sen upp på mellantaket med murslev o annat.

Och visst blev det som det skulle; får fortsätta i morgon.

Vackert höstväder. Hade en passerande lärkfalk och hörde nötkråka från skogen. Igen en massa flyttande tättingar och en vacker plog med 52 tranor rakt över.

På kvällen närmare havet för promenad; det är alltför mycket älgflugor i skogen - som är synd. Obehagliga kräk.

Det handlar om finlir

Vargskallen som jag en gång köpte på en bensinstation i B.C. Canada. Pandros 6.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 250/366.

Mycket beträffande fotografering handlar om finlir, om små subtila justeringar hit eller dit. Likadant är det med ornitologi, där är det ofta de små detaljerna som avgör. Om man ens skulle se dessa detaljer ...

Därför är det viktigt att lära sig läten. Nu under hösten sjunger ju inte fåglarna när häckningstiden är förbi, förutom en och annan "skuggsång", en mera subtil och lågmäld sådan. Det som nu gäller är fåglarnas kontaktläten. Och då är det finliret som gäller, små pip hit eller dit ...

Under förmiddagen satt jag och pysslande med min luftpistol, tränade prickskytte. Plötsligt hör jag ett kontaktläte som jag väntat mig lite senare i höst: en taigasångare! Ett kännspakt högt, vasst, tunt och spetsigt, utdraget "tsyiist" som höjer sig mot slutet. Kan man det så kan man det (som skall tränas; jag tjuvtränade för en vecka sen och kalibrerade in mig). Ofta hittar man ju aldrig dessa små kvicka sångare som ofta försvinner in i trädkronorna. Men denna gång hittade jag fågeln, som för att vara en sångare är lätt att känna igen med tydligt ögonbrynsstreck och dubbla vingband. Under fem minuter provianterade den i häggen vid stugknuten. Samtidigt hörde jag lövsångarens skuggsång en bit bort samt flyttande bergfinkar och rödvingetrastar. Det är höst på gång.

Och det känns alltid fint att få ett identifierat läte bekräftat med visuell kontakt. Förstås blev det en ny art för året, och jag tror att jag kommer att nå mitt uppställda mål (sju kvar). Och som sagt, jag tävlar bara med mig själv.

Hittat vid vägkanten

Övergiven storhet intill gammal servicestation. Riksväg 8. Foto: Håkan Eklund.

Tillbaka i det enkla

Tillbaka - sköööönt. Pandrosbacken 5.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 249/366.

I skymningen kom vi fram till fritidshuset här uppe på västkusten i Österbotten. Ett myshus utan el och rinnande vatten; ett riktigt ekohus. Kylskåpet hittas under golvet = några nergrävda "brunnsringar", funkar suveränt.

Invändigt möbler i exotiska trädslag från Fijiöarna (bl.a. dakua, yaka, mahogany) och väggprydnader från Botswana; en viss oväntad kontrast i ett litet hus i utkanten av en helt vanlig bondby.

Har nu eld i spisen, stormlyktorna (numera med LED-lampor ..., slipper klottra med lampolja) lyser upp rummen, och det är bara så myyyyysigt.

Det tycks ha regnat under vår bortavaro och såarna är fyllda med regnvatten. Häggens bär vid stuggaveln är mogna. Varje gång jag smakar på dem påminns jag om min barndomskompis Hasse (som emigrerade till vildmarken i B.C., Canada) - vi gillade att äta häggbär, och sen spotta ut stenarna. Ibland tävlade vi vem som kunde spotta längst.

Minnen.

I kvällstrafiken

En regnig fredagskväll. Åbo 4.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 248/366.