En som många borde läsa

En värdefull faktabank om skogens stoltaste fågel. Repro 27.5.2020. Håkan Eklund. Nr 148/366.

En underhållande granne

Underhåller medan jag skriver, ute på altanen. Hirvensalo, Åbo 26.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 147/366.

Nytt intresse för herr D:s produktion

S/S Bore, f.d. Sverige-emigrantbåt. Aura å, Åbo. 25.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 146/366.

Otto Gabrielssons bok om sin frånvarande far Jörn Donner, och hans kommentarer om pappans textproduktion, har gjort mig nyfiken på författaren i fråga. Har med från fritidshuset "Nya boken om vårt land" som kom ut 1967. Måste läsa den på nytt; minns inte så mycket av den.

Boken innan hette "Rapport från Donau" (1962), som jag inte läst, men låter intressant.

De böcker där Jörn Donner skrivit mest om sig själv är jag inte så intresserad av, men reportagen är läsvärda, nu med facit i hand angående samhällsutvecklingen.

När jag bläddrar i "Nya boken om vårt land", med härligt enkla, talande reportagebilder,  hittar jag plötsligt mina egna anteckningar på några tomma sidor, som jag helt och hållet glömt.

Raderna är daterade ombord på M/s Gabriella 24.3.2012: "Sitter ensam i hytten och läser (fru A på jobb, håller info för diabetiker från Pargas). Är imponerad! Gillar Donners sätt att skriva, så här skall jag göra med min första bok (som jag borde ta tag i ...). Har fönsterhytt, ser då och då ejderflockar. Isfritt här i ytterskärgården. Islossning i Aura å igår. Kl. 11.50 passerade vi ett skär där en havsörn satt uppe på en liten båk. En annan örn uppe på klippan. Vi passerade alldeles nära."

Vad kul att hitta dessa rader, påminns igen om vikten av att göra noteringar i böcker. De är inga heliga saker, numera inte ens ett andra hands värde. Måste läsa och kolla vad det är som imponerade, som jag ville använda i min egen bok (som jag säkert inte gjorde, boken är skriven och kommentarerna ovan hade jag då glömt ...).

Det nya landskapet

Längs morkullans patrullrutt, under sena kvällar. Vörå 24.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 145/366.

Privatägandets förbannelse

Smålommens sjö. Vörå 23.5.2020 kl. 21.30Foto: Håkan Eklund. Nr 144/366.

Under kvällen gjorde vi en kort avstickare ner till en vacker liten skogstjärn där smålommen häckat i många år. Och vi trodde att vi kommit en marodör och vandal på spåret ...

Mitt lag hade då varit ute sen klockan 04, i Oravais Naturs årliga fågeltävling. Ett sätt att hålla koll på avifaunan i området. En effektiv snabbinventering av läget. Och det är mycket som får en att ge upp tron på människors klokskap. Idag är det storskalighet som gäller, och spåren förskräcker. Både det bebyggda samhället, odlingslandskapet och framförallt skogslandskapet börjar allt mera se ut som stryk. Luggslitet, nött och exploaterat.

Kalhyggesskogsbruket är förödande, och otroligt förfulande i detta stenrike (skyll på istiden). När tidigare mossbelupna och ristäckta skogsmarker som i generationer varit rätt slutna (bondeskogsbruket utnyttjade skogarna mycket varsamt) exponeras via kalavverkning, torkar och dör all mossvegetation. Och ett veritabelt stenhelvete exponeras. A long story.

Men tillbaka till smålommens sjö. En vacker stig leder till sjön. När vi stannade vid landsvägen såg vi en redneckpick-up parkerad inne på stigen. Och längs stigen låg det en massa nerhuggna unga träd, med en meter höga stubbar! Det såg ut som om en vandal varit i farten. Det avhuggna var placerat tvärs över stigen, att ingen skall kunna gå där. Nere vid sjön hade en björk barkats på flera meters höjd ... Till vilken nytta? Från ändan av sjön hörde yxhugg.

Idag fick jag höra att det är en markägare som märkt ut ett körstråk för en skogsmaskin, att hitta till ett skifte som skall avverkas intill sjön. Så är det slut med denna idyll. Snart finns inte många kvar.

I detta område finns det alldeles för många hyggen redan, allt ser ut som stryk. Ok, visst, om femtio år är det säkert grönt och växande skog igen, fast egentligen inte skog - utan skogsekologiskt utarmade industriplantager. De har inte så mycket gemensamt med en riktig naturskog. De specialistarter som fanns i en naturskog, har då för länge sen varit borta. Att hitta en talltita i detta område är redan idag mycket svårt; en av de vanligaste skogsarterna när jag växte upp.

Ändå privatägandets förbannelse? Ja, här i nejden leder det till avsaknad av helhetsplanering, allt blir ett enda lapptäcke av hyggen. Var och en fixar sitt ställe som de själva önskar. Det finns ingen möjlighet att idka ett stycke samhällsplanering, att vissa områden kunde brukas effektivt, andra skulle reserveras för människor och riktig natur - och så vidare. Här är det pengar som gäller, att maximera uttaget, att ta ut det som finns. Till och med skogar som ägs av kommuner och församlingar är endast till för industrin, inte för skattebetalarna och församlingsmedlemmarna. De flesta människor är numera industrilakejer. Follow the money.

Man kunde kräkas.

När jag växte upp i samma område skötte bönderna sina skogar med varsam hand, liksom min far. Ingen kunde komma på den märkliga iden att man skulle hugga ner allt på en gång. Ändå fanns det fler barn i gårdarna då, än vad som nu är fallet. Nu vill ingen befatta sig med skogsbruk, allt arbete har delegerats till maskinentreprenörerna och med det har vi fått detta luggslitna och förfulade landskap som vi har idag i Österbotten.

Inget att vara stolt över.