Vårkväll när den är som bäst

Dagen går till ro. S:t Karins 16.4.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 106/365.

Miljöombyte

Från parkeringen på Stadshotellets bakgård. Jakobstad 15.4.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 105/365.

Och inne finns det el, rinnande vatten, dusch, teve, bar - och en fru på arbetsresa!  Alltid trevligt med omväxling, :-)

En annorlunda valvaka

Gråalsbuskage i skymningen. Pandros 14.4.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 104/365.

Ibland får man vara flexibel, som igår kväll, när det var valvaka och final i damernas ishockey VM att bevaka - både slutade märkligt. Aningen märkligt var också min bevakning; batteriet i datorn var slut så jag satte mig resolut i bilen för att via radion följa med hur det skulle gå.

Till saken hör att förutom el och rinnande vatten, är också radio bannlyst från stugan. Någonstans måste man ju komma bort från världens hank och stör ...

Som sällskap i bilen hade jag handkikaren och en flaska rysk vodka inhandlad i Kostamus för några år sedan, när jag och Lassi Rautiainen kom hem från en tur i Vitahavskarelen med fotokursdeltagare. En vacker flaska i vit porslin, som jag sparat för speciellt högtidliga tillfällen. Som nu. Och vodkan var superb.

Det var riktigt trevligt att sitta där i framsätet med god utsikt över åkrar och fält. Kl. 21 ser jag något i ögonvrån, och vad kommer där om inte en grävling längs skiftesvägen framför! Den stannar upp när den är nära bilen, och tar en liten omväg via åkern, för säkerhets skull. Härligt.

Senare när jag är klar med både politik och olycksalig idrott - passerar en morkulla i mörkret.

Och valresultatet: bra att "Sipilägänget" fick på nosen, han och hans gamla regering var riktiga svenskhatare. Inte för att sossarnas partiledare Rinne är någon krutuppfinnare precis, med sossarna har alltid respekterat oss finlandssvenskar, dessutom har de förståelse för naturvärden. Det parti som jag försöker understöda, trots att de inte begriper sig på naturfrågor, klarade sig som de brukade - enda förändringen att vi fick in en fjärde riksdagsledamot som representerar det svenskspråkiga kustlandet i Österbotten.

Enda som finns kvar från 1800-talet

Farfars visthusbod. Pandros 13 april 2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 103/365.

Den enda byggnad som finns kvar på gårdstunet (där jag nu håller till) från gamla tider är vistuhusboden ovan.

Längst uppe till vänster, alldeles i dörrens övre kant hittade jag initialerna HE och JA 22.10.1967 (= Håkan Eklund & Johan Antus). I blyerts. Ett stycke historia i sig.

Den höstdagen satt jag och kompisen Johan Antus på trappan och studerade en flock tallbitar som höll till i ett vildäppelträd (som finns kvar) intill den plats som jag just nu har som vedbacke. Det är mer än 40 år sen, men jag minns ännu stunden.

Johan och jag lärde oss fåglar på egen hand, vi började när vi var tolv respektive tretton år gamla. Han emigrerade till Amerika sommaren 1973, när han hade sin värnplikt klar, men kommer varje år "hem" en vecka, när vi har fågeltävling i den lokala klubben  (Oravaisnejdens Naturvetarklubb).

Det var annat för; när någon emigrerade - sågs de aldrig mer ...

Lycklig i det enkla

Från min skrivarlya. Pandros 12 april 2019.  Foto:Håkan Eklund. Nr 102/365.

Jag skriver på min första bok som skall ut till hösten. Har föreställt mig att här i mitt lilla mysiga torp på far och farfars gamla gårdstun skall det gå bra att skriva, och ja, visst skulle det väl det om det var senhöst eller vinter.

Nu när det är vår, och en dag som idag med sol från klarblå himmel, och för en gångs skull vindstilla(!!) - efter veckor av hårda vindar, än från norr, än från havet i väster - är det liksom svårt att hålla sig inne.

Under förmiddagen njöt jag av vedhuggning i solen med värmande sol med extra stark effekt från snön intill. Hörde passerande lapp- och snösparv, hade våren första sjungande rödhake på tomten, första sädersärlan och mycket annat intressant.

Sen gick jag för att kolla in grävlinggrytet som jag hittade i somras, och ja - där var massor med färska spår. Undrar bara hur jag skall komma åt att fotografera? I fjol satt jag några kvällar i ett gömsle, utan resultat.

Innan jag gick in i skogen skrämde jag iväg en fjällvråk som hade suttit i en trädtopp i skogskanten. Vacker som attan...

I kväll har jag fått en del skrivro, och känner mig aningen mera tillfreds med dagen. Skrivmässigt. Problemet är att jag inte har någon el i huset, som jag inte vill ha, brukar ladda datorn i bilen men måste beställa en ny sladd (som jag fick idag, men den är i Åbo ...) eftersom jag har en ny dator.

Igår skrev jag en stund på en av ortens cafeterior (typ bensinmack), men där sitter alltid en massa skitpratande typer, vars utläggningar inte skulle gå att trycka ...

I den svenskspråkiga Finland domineras litteraturen (oberoende av genre) av högborgerliga Helsingforsare, som ändå bara utgör en liten del av populationen. Jag dokumenterar något helt annat; rötterna i en glesbygd som ligger ljusår från neonskyltarna i Helsingfors.

Träskulpturen i fönstret, på bilden ovan, representerar min farfar som var smed och bonde här på hemmanet. Som ung tillbringade han två år i Oregons skogar, som han nog inte gillade alltför mycket. Att exploateras av de amerikanska skogsbaronerna som skövlade unika urskogar på gammal indianmark, var inget att skryta med.

Rosen i näver till vänster är en gåva från min morbror Harald, som efter många år i kriget emigrerade till Sverige. Kom hem på gamla dar; dog för några år sedan.

Och ja, vargskallen till höger köpte jag av en indian i B.C, Canada 1994. Efter hemkomsten från Botswana, med lite extra slantar i fickan, flög jag till B.C. för att hälsa på min barndomskamrat, som emigrerade dit på 1980-talet.