Lycklig i det enkla

Från min skrivarlya. Pandros 12 april 2019.  Foto:Håkan Eklund. Nr 102/365.

Jag skriver på min första bok som skall ut till hösten. Har föreställt mig att här i mitt lilla mysiga torp på far och farfars gamla gårdstun skall det gå bra att skriva, och ja, visst skulle det väl det om det var senhöst eller vinter.

Nu när det är vår, och en dag som idag med sol från klarblå himmel, och för en gångs skull vindstilla(!!) - efter veckor av hårda vindar, än från norr, än från havet i väster - är det liksom svårt att hålla sig inne.

Under förmiddagen njöt jag av vedhuggning i solen med värmande sol med extra stark effekt från snön intill. Hörde passerande lapp- och snösparv, hade våren första sjungande rödhake på tomten, första sädersärlan och mycket annat intressant.

Sen gick jag för att kolla in grävlinggrytet som jag hittade i somras, och ja - där var massor med färska spår. Undrar bara hur jag skall komma åt att fotografera? I fjol satt jag några kvällar i ett gömsle, utan resultat.

Innan jag gick in i skogen skrämde jag iväg en fjällvråk som hade suttit i en trädtopp i skogskanten. Vacker som attan...

I kväll har jag fått en del skrivro, och känner mig aningen mera tillfreds med dagen. Skrivmässigt. Problemet är att jag inte har någon el i huset, som jag inte vill ha, brukar ladda datorn i bilen men måste beställa en ny sladd (som jag fick idag, men den är i Åbo ...) eftersom jag har en ny dator.

Igår skrev jag en stund på en av ortens cafeterior (typ bensinmack), men där sitter alltid en massa skitpratande typer, vars utläggningar inte skulle gå att trycka ...

I den svenskspråkiga Finland domineras litteraturen (oberoende av genre) av högborgerliga Helsingforsare, som ändå bara utgör en liten del av populationen. Jag dokumenterar något helt annat; rötterna i en glesbygd som ligger ljusår från neonskyltarna i Helsingfors.

Träskulpturen i fönstret, på bilden ovan, representerar min farfar som var smed och bonde här på hemmanet. Som ung tillbringade han två år i Oregons skogar, som han nog inte gillade alltför mycket. Att exploateras av de amerikanska skogsbaronerna som skövlade unika urskogar på gammal indianmark, var inget att skryta med.

Rosen i näver till vänster är en gåva från min morbror Harald, som efter många år i kriget emigrerade till Sverige. Kom hem på gamla dar; dog för några år sedan.

Och ja, vargskallen till höger köpte jag av en indian i B.C, Canada 1994. Efter hemkomsten från Botswana, med lite extra slantar i fickan, flög jag till B.C. för att hälsa på min barndomskamrat, som emigrerade dit på 1980-talet.

2019-04-12 21:44   Khalad

Låter som du har en del att berätta......Det blir nog fint tror jag: Och första sädesärlan såg också jag idag, hälsningar/ Björn T