Ett intressant fynd

Farfars rader i ingressen som jag upptäckte i kväll ... Åbo 6.11.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 310/365.

Farfar hade 1908-09  jobbat i skogsarbete i närheten av orten Marshfield som ligger vid Coosflodens utlopp i sydvästra Oregon. Staden bytte namn till Coos Bay 1944. Tack och lov kom  farfar tillbaka, annars skulle jag väl inte sitta här vid datorn ...

I K-G Olins bok ”Egen lyckas smed” (447 s, 2004) som jag köpte när den kom ut, och  läste  – missade jag namnet under ingressen. I kväll när jag kollade vissa detaljer i hans text upptäcker jag plötsligt att ingressen till kapitlet ”Liv och leverne i Lilla Kokkola” (sid. 129) är ett utdrag ur farfars resebrev som var publicerat i emigranttidningen Finska Amerikanaren (FA) 23.7.1908! En stor del av emigranterna i området runt Coosfloden där farfar tydligen jobbade, kom från Gamlakarlebytrakten (Kokkola på finska, som också ibland användes av svenskspråkiga) i norra Österbotten.

Jag visste att det fanns ett dylikt brev eftersom författaren Olin har en bilaga i slutet  av boken (som upptar 8000 namn på finlandssvenskar i den första generationen invandrare som vistats i Oregon) där han hade noterat farfars namn och datumet för det publicerade resebrevet. Men jag har aldrig kommit mig för att söka reda på rätt arkiv, där det kunde finnas.

Senaste vecka gav jag sonen Robert, som studerar i Helsingfors, i uppdrag att söka reda på farfars resebrev i FA, som han småningom hittade på en mikrofilm i Nationalbiblioteket.

I brevet berättar farfar om en utflykt till en österbottnisk farmare på en stor och fin gård vid Coosfloden, som syns på bokbilden ovan. Farfar skrev bland annat följande om gården:

"Efteråt träffade jag en landsman, Efraim Enegren, som lefde på en farm en liten bit ifrån samlingsstället. Jag blef bjuden dit, hvilken bjudning jag mottog gärna. Jag var nyfiken att se, hur det är på en farm i Amerika. Ett stycke från gården gingo kor på bete, 30 till antalet, de rynkade sina ögonbryn till bevis på sitt välmående i det långa gräset. Då vi kommo till gården, satte vi oss under ett träd och besågo den vackra trädgården, som var full af doftande blommor och allehanda mognande bär. Allt var väl ställdt. Rundt gården voro en mängd fruktträd, som de uppräknade namnen på: bland dem som jag fäste mig vid var fikonträdet, om hvilket jag läste om i min barndoma tid att det växte i Paradiset, där allehanda träd voro. Och efter syndafallet gjorde ju Adam och hans hustru Eva sig kläder af fikonträdets löf. Det är roligt att se, hur en landsman har det fint. För min del så likar jag mig på denna fina plats."

Eftersom jag aldrig träffat farfar, han dog i lunginflammation på Vasa centralsjukhus hösten 1939, när det ännu inte fanns antibiotika! Pappa var då 12 år gammal. Alltså vet jag  ganska lite om farfar och farmor, därför är varje liten pusselbit värdefull.

K-G. Olin skriver att  den största finlandssvenska bosättningen på den amerikanska västkusten i slutet av 1800-talet hittades i Coos Bay-området: ”Finländarna, bland vilka de svenskspråkiga var i majoritet, utgjorde då den största immigrantgruppen i samhället. Vid folkräkningen 1900 fanns 2131 personer boende i Oregon som var födda i Finland. År 1910 uppgavs det att det i området fanns inte mindre än 500 – 600 svensktalande finnar, 1930 var de 5507 personer. ”

Han skriver att Marshfield var en rå och hård plats där det mer än två och en halv utländsk man på varje utländsk kvinna.

Personligen vet jag just inget om farfars tid i Oregon. Jag minns att pappa berättat att han jobbat i skogen, och att han suttit likvakt en natt hos en kamrat som omkommit i en arbetsolycka. Han hade kanske då insett att detta skogshuggarliv inte är värt en sådan uppoffring, och beslöt att åka tillbaka hem till Pandrosbacken i Kimo 1909 (där frun väntade), för att bli en fri och självständig bonde. Där på tunet står mitt fritidshus idag, som pappa byggde när jag med familjen bodde på Fijiöarna.

So many stories ...

Dan före dan

Kaskisbacken i Åbo. 5 november 2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 309/365.

I åratal har vi fått höra att USA är en demokratins vagga; det är struntprat. Detta är ett hatretorikens land som blir allt mer splittrat; en allt sämre modell för den fria världen.

Jag läser om kommande val och om olika tekniska detaljer angående röstningsprocedurer: primitivt, orättvist, otryggt, skenheligt - etiketterna är många.

Landet närmare sig allt mera bananrepublikernas stora skara.

Bland annat i North Dakota har man stiftat en lag som kräver att den som skall rösta förvisar ett intyg över gatuadressen där de bor, som de väl vet att indianerna i sin reservat inte har. Så behandlas den ursprungsbefolkning som de vita invandrarna stal markerna av.

Och sen skriker Trump om hotet från invandrare; själv är han en sådan, likaså hans fru och hennes familj - och alla andra vita. Till 100 procent.

Det handlar bara om tid och rum. Och om att de som kom först inte vill dela på "rikedomarna".

Nu skrämmer trumpen med invandrartrycket; tidigare kom det också från våra länder: 1,5 miljoner svenskar utvandrade till Amerika från mitten av 1800-talet fram till 1920-talet. Efter det blev det svårare.

Från lilla Finland emigrerade ca en halv miljon människor till Amerika. Jag känner många som emigrerade ända fram till 1970-talet.
 

Varje solig höstdag räknas

Vid golfbanan på Runsala, Åbo. Söndag 4 november 2918. Foto: Håkan Eklund. Nr 308/365.

November brukar vara en gråtrist och jobbig månad, därför bara så trevligt med en dag som idag, med sol från blå himmel och lagom "varmt".

Förmiddagen gick åt att kvickna till efter en trevlig middag i goda vänners lag. Har en känsla av att jag igen pratade för mycket, men vad gör man när det finns så många historier att berätta ...

Eftermiddagspromenad i vacker natur med utsikt till en gammal herrgård där fruns föräldrar brukade hyra rum under somrarna. Fru A visade på bryggan där hon som ung tonåring brukade sitta och skriva dikter, och den ringlande smala skogsvägen som hon cyklade längs till en liten bybutik som förstås inte längre existerar. Sen länge tillbaka har en del av gårdens marker förvandlats till golfbana.

Minnesmarker.

Sol och skugga

Klockan 14.30 en lördag i november; vindstilla + 6 C. Hirvensalo, Åbo 3.11.2018. Nr 307/365.

Får bli ett undantag

Selfie i tysta gamla gränder. Åbo 2 november 2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 306/365.

Jag är inte speciellt intresserad av selfies; men eftersom det inte kom några människor längs denna gamla gränd fick jag själv leka statist :-)

Helst skulle jag just nu vara i Vårgårda, och gå på god middag/party med en massa trevliga människor ute på Tånga hed. Men det får bli till nästa år.