Äntligen börjar sanningen krypa fram

En bokintervju som öppnar Pandoras ask. Helsingin Sanomat 23.9.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 266/365. (Det är rabarbersaft i Siilasmaas glas, inte vin ...).

I en stort uppslagen artikel i dagens Helsingin Sanomat intervjuas Nokias styrelseordförande Risto Siilasmaa om sin bok ”Paranoidi optimismi” som skall komma ut i oktober. Själv blev han invald i bolagets styrelse 2008 när Nokia gjorde en rekordvinst på två miljarder euro under årets andra kvartal. De hade då en global marknadsandel på över 50 procent beträffande smarttelefoner.

I intervjun berättar Sillasmaa hur han småningom kom underfund med att dåvarande styrelseordförande Jorma Ollila, som i tiden var den som gjorde Nokia till den succé som den då var och betraktades som en ”Gud” i Finland, inte längre var den kreativa och lyhörda ledare som skulle ha krävts i den växande konkurenssituationen.

Siilasmaa och flera med honom visste att deras Symbian operativsystem borde skrotas, men på det örat ville inte Ollila lyssna. Han var konflikträdd och hade slutat lyssna på andra. Han ledde verksamheten stelt och formellt och med en hård hand ("Management by perkele"?); styrelsen fick aldrig i tid reda på sådant som de borde ha diskuterat på djupet.

Ollila hade också ett temperament som skapade en rädslans kultur i bolaget, som många tidigare anställda har vittnat om. Kanske framgången hade förblindat honom helt?

Ollilas ledarstil känns igen från en massa envåldshärskare jorden runt som visar vad som händer när en ledare med sitt beteende låter sig isoleras från expertråd. När man från "lägre nivå" inte längre når fram till ledaren, eller vågar närma sig med dåliga nyheter.

Den som tror att "själv är bäst nog" klarar sig inte i längden. Åt helvete gick det också med Ollilas Nokia.

Siilasmaa, som 2012 blev styrelseordförande efter Ollila, sålde telefonproduktionen (3.9.2013) till Microsoft för 5,44 miljarder euro – som troligen var den sämsta affär som Microsoft någonsin gjort.

Boken som samtidigt skall komma ut på engelska blir intressant att läsa. I en artikel på följande sidor har Ollila fått ge sin syn på artikeln; men svaren lät ihåliga och intetsägande.

Efter detta kommer nog fler f.d. chefer att träda fram och berätta sin version, varför storbolaget (beträffande mobiltelefoner)  föll som en slaktad oxe.

Själv var jag en "Nokiapatriot" ända tills att jag läste ett reportage om hur Nokia vintern 2008 stängde ner sin produktion i Tyskland för att flytta fabriken till Rumänien, bara för att kunna spela med högre vinster. 2300 anställda i Tyskland förlorade sina jobb. Då tappade jag lusten för Nokia, och bytte till Samsung - som jag har än idag.

Min kaffemugg på bilden är ett stycke engelsk humor; fick den i 50-års present av min engelska kompis som är företagare (med tusentals anställda) i Botswana.

Tillbaka till rutinerna

Hemskogen, Hirvensalo, Åbo 22.9.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 265/365.

En stor del av veckan har gått åt att sitta på landsvägen (t/r Vasa = 10 h inkl. paus) samt på sjön (t/r Mariehamn = 10 h + 2 h för incheckning). Det brukar ofta betyda onödigt ohälsosam mat o dryck (landsvägsrestauranger/färja-hotell dito), och lite motion.

Idag äntligen tillbaka till stabilare rutiner, bl.a. 1,5 h powerwalking i hemskogen med stavar, som är det bästa jag vet.

Skogen är inte stor, men vacker, naturlig och delvis bergig med mossbevuxna stenblock och annat fint.

Fyra varv runt längs mysiga men delvis "obekväma" stigar (som kräver ordentliga vandringskängor) tar 1,5 h. Alldeles lagom. Och idag blåste det ordentligt som gav sin speciella känsla (gällde att akta sig för träd som kunde braka omkull ...).

Möter jag någon är det hundägare; alla andra föredrar en bred och fin promenadväg som går i utkanten av skogen. Och det är lika bra. Jag trivs bäst när jag får vara på tumanhand med skogen.

Brukar ibland ha med kameran i en liten ryggsäck, som idag, och då är det kul att titta på omgivningen med tanke på en (dagens) bild. Men då gäller det ju att stanna några minuter ...

Hösttradition på Åland

Skördefest på Åland. 21.9.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 264/365.

Ålänningarna har varit duktiga på att "produktifiera" lokalproducerat i öriket. Numera ett skördefest-jippo av rang som aktiverar både lokala och tillresta besökare (https://skordefest.ax/).

Gjorde ett kort besök i Mariehamns sjökvarter för att kolla in utställare och försäljare (bilden ovan) innan det var dags att ta färjan tillbaka till Åbo.

Brädkonst

Konstnärens tolkning. Åland 20.9.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 263/365.

Ibland har man tur

Gäst från Sibirien. Hirvensalo, Åbo 19.9.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 262/365.

Det första jag hörde när jag i morse öppnade dörren till altanen var ett högljutt och genomträngande "tsuiist" som genast kopplade på det ornitologiska medvetandet. Taigasångare!

Som tur var hade jag kikaren inne i huset (den brukar alltid bli kvar i bilen) och hittade fågeln i lövverket bland talgoxar, och - bingo! Ett framträdande ljusgult ögonbrynsstreck och därunder ett mörkt streck. Sen ett brett gulvitt vingband - och ID var 100 %.

Råkade också ha kameran med 70-200 mm på i närheten, och lyckades ta några bilder; 500 mm som var parkerat i ett annat rum hann jag inte hämta.

Men - detta är första gången jag haft en ordentlig visuell kontakt med denna art. Under tidigare höstar har jag bara hört lätet, och aldrig fått syn på den 9-10 cm korta fågeln (mindre än en gransångare) som ofta rör sig snabbt uppe i täta trädkronor.

I takt med att den ornitologiska "skickligheten" ökat med åren har också inrapporterade taigasångare ökat, med hundratals obsar varje höst i Finland (troligen också i Sverige).

Jag har också en "gårdskrysslista" någonstans (hittar inte just nu ...) och där är den ny. Blev också art nr 224 för 2018.

Och - körsbärsträdet som den provianterade i har jag själv planterat några år efter att vi flyttade in i denna radhuslägenhet (1997) med altan och liten trädgårdstäppa. Kul att se den ornitologiska nyttan med trädet (där många svartvita flugsnappare och talgoxar fått ut ungar ur en holk). Alltid något.