På fotbollspuben

En fotbollstjej vid grannbordet på puben i Jakobstad 2.7.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 183/365.

40 år sen ringmärkning

Hotellet bjuder på 40-årig förlovningsskumppa. Hotel Vaakuna, Vasa 1.7.2018. Foto: Håkan Eklund.

Idag är det 40 år sen jag och Anita förlovade oss (sittande på en filt bakom en rosenbuske 1.7.1978) i Karperö, en liten by intill en fågelsjö utanför Vasa (vi gifte oss året efter i Åbo Domkyrka).

Vi hyrde en övervåning i ett rött hus med vita knutar som ägdes av en 80-årig herreman som under en period av sin ungdom varit pälsjägare i Kanada.

Jag hade mitt första jobb som skogsfackman, Anita sitt första jobb på operationsavdelningen på Centralsjukhuset i Vasa. Livet log.

Nu är cirkeln delvis sluten, hon jobbar inom försäljning och har bl.a. sin gamla arbetsplats som kund, och jag har idag min första dag som "friherre".

Hon körde från Åbo till Vasa, tog in på hotell och råkade nämna om "jubileet", och se - plötsligt trollade de fram en skumppa till rummet.

Då  var det bara att masa mig från torpet som ligger drygt en halvtimme norr om Vasa, för att celebrera. Vilken fin kundservice!

Och en bättre partner än Anita kan jag inte tänka mig; vi har haft fantastiska år tillsammans, både i med- och motgång, både hemma och mycket långt borta.

Att hon överhuvudtaget hängde med till andra sidan jordklotet 1984-89, när jag fick första projektjobb på Fijiöarna, och hon var avdelningssköterska på Vasa stadssjukhus, var en bedrift. På Fiji hade hon egentligen inget att göra som "medföljande", men hon hittade sin roll (jobbade gratis för Röda Korset, bl.a.).

Historier med många kapitel ...

Och nu kunde jag i hotellmiljö också titta på fotbolls VM (ingen el eller teve på torpet ...); tycker nog lite synd om Danmark ...

Olika preferenser

Grottfåglar. Oravais, Kangan 1.7.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 182/365.

Det är bara så intressant att notera hur olika arter i naturen har sina speciella preferenser, t.ex. angående bostadsval.

Backsvalorna på bilden ovan har sina bon i grottor och tunnlar urgrävda ur sandbanker av lämplig beskaffenhet. Dessutom i kolonier; verkar vara synnerligen sociala.

Frigiven

Vägen hem från grävlingen. Kimoskogarna 30.6.2018. Foto: Håkan Eklund.

Sitter i fritidstorpet med en kopp te på ena sidan om datorn och ett glas rött på andra. Klockan är snart nolltvå och jag har just återvänt från skogen. Det är ljust ute; sommarnatt när den är som bäst.

Satte upp ett fotogömsle där grävlingarna hade sina upptrampade stigar, var klar vid midnatt. Såg dem inte. Hade istället sällskap av en sjungande rödhake på nära håll, i fonden taltrast, koltrast och en knirpande morkulla på patrullflygning.

Kollade in en rödräv som var på sorkjakt och bara njöt av en vindstilla natt med hög och klar sky (+ 10 C).

Tillbaka vid stugan lyssnade jag en stund på mattiggande hornuggleungar som jag upptäckte senaste natt i en skogsdunge 500 meter från stugan. Såg en av föräldrarna komma med sork i "munnen". Tänk att de häckat i närheten, utan att de på något sätt tidigare avslöjat sig!

Det är bara sommarnatten som avslöjar.

Det som jag bara har så svårt att fatta att jag nu är de första timmarna inne på min frigivning från alla skyldigheter och plikter till en arbetsgivare! Fri! Det känns helt enkelt underbart och overkligt. Nu kan jag tassa omkring i markerna på nätterna precis som Willamo och de andra stora pojkarna, och sova genom dagarna om jag så vill!

Egentligen har jag ju aldrig varit fri och självständig någonsin tidigare i mitt liv! Som liten fick man passa sig för föräldrarna, och lyda dem. Sen var det skola, och som "bondungar" jobbade vi barn och hjälpte till på gården under all ledig tid från skolan; nyttigt och formativt i sig. Sen yrkesutbildning, militärtjänstgöring och från och med 1976 yrkesarbete ända fram till igår!

Men jag klagar inte över mitt arbetsliv, ett verkligt äventyr i tid och rum, jorden runt. Och under hela 2000-talet har jag också haft betalda jobb som tangerat mina hobbies (skriva och fotografera), men ändå varit "fast" i rutiner, förväntningar, resultatkrav och på sätt eller annat ansvarig  för uppfylla en massa människors förväntningar. Men visst kommer jag att sakna alla dessa härliga människor som jag jobbat med; å andra sidan får jag ju selektivt knyta en del till mig som privata vänner - som jag redan gjort.

Men ändå, från och med idag får jag göra vad jag vill; jipppiiiiiii!