Inte längre vad den varit

Underbart är kort. Pandros, Oravais 11.8.2017 kl. 21.40. Foto: Håkan Eklund. Nr 223/365.

Samtidigt som jag höll ett öga på köttstycket på Kalaharigrillen (en stenhög ...) hade jag kameran på stativ och sökte ett motiv medan solen gick ner.

Det slog mig att senast jag var här blommade borsttisteln (Cirsium helenioides); nu signalerar den att sommaren närmar sig sitt slut. Dags för fröspridning.

Det hörs få fågelljud, bara några unga rödhakar knäpper och har sig. Morkullan har slutat patrullera över gårdstunet. Tornseglarna är borta ur skyn och solen behagar försvinna alltför tidigt bakom skogen i väster.

En gnutta vemod smyger sig under skinnet; sommaren är inte längre vad den varit, trots att värmen först nu infunnit sig.

Ett av många livsöden

Svärfars första motoriserade fortskaffningsmedel. Utanför Helsingfors, i början av 1950-talet.

Jag har reprofotograferat en del gamla bilder ur en "skolåda"; här är det svärfar Christer Sourander som är uppenbart stolt över sin motorcykel (någon som känner märket?).

Han är nybliven läkare. Landet har kommit på fötter igen efter fem år av förödande krig, men det är brist på det mesta. De flesta privata hade varken bil eller motorcykel; att importera utländska "lyxvaror" prioriterades inte.

Inser att jag vet så lite om bilden. Jag borde ha förstått att intervjua honom kring dessa bilder så länge han levde.

Själv var han född i Viborg, en stad där man talade fyra språk (finska, svenska, ryska och tyska). Hans pappa var barnläkare och de var  troligen rätt välbeställda. Sen kom kriget, ryssarna tog staden - och de förlorade allt de hade. Familjen evakuerades via Helsingfors till Åbo, där de slog sig ner - och fick börja från början igen.

Ett av många krigstida livsöden.

Dock en lycka för mig att doktor Sourander blev kvar i Åbo: jag träffade hans dotter på ett danshak för universitetsstuderande under min sista kvällspermission från Åbo flottstation (där jag gjorde lumpen) i mars 1976.

Den 18.8 har vi varit lyckligt gifta i 38 år ...

Godkänt i blå timmen

När skymningen lägger sig. Aura å, Åbo 10.8.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 222/365.

Satt bekvämt och tittade på friidrotts VM i London när det slog mig att dagens bild var otagen. Snabbt in i bilen till centrum med kära frun, innan det blev för mörkt.

Hittade bara nöta motiv nere vid ån, tog några på frun i smyg - hon brukar inte gilla det, men till min överraskning blev det godkänt denna gång.

Två oberäkneliga bullies

Morgondimman lättar. Discobukten, Grönland. Augusti 2017. Foto: Håkan Eklund.

Att världen skall vara beroende av två idioter till ledare är obehagligt.

Så här skriver George N. Wells som en kommentar till en artikel (ang käbblet med Nordkorea) i New York Times:

"Two schoolyard bullies squaring off, making threats. Neither is a paragon. Both thrive on enemies and bluster. This never ends well.

People are going to die who had no participation in the stare-down. Nerves are going to be rattled. The world will blame the winner for causing the catastrophe.

We won't learn. There will be another confrontation of bullies and more innocents will die to assuage the egos of men out to prove their manhood. The march of folly continues.

Litteratur på tundran

En konstnär som alla inte gillar. Foto: Håkan Eklund 9.8.2017. Nr 221/365.

Jag har alltid gillat Bob Dylans enkla, men slagkraftiga musik/lyrik som alltid känt äkta och opolerat. En konstnär ut i fingerspetsarna som gått sina egna vägar och med det fått många fiender, när gamla fans inte gillat när han bytt stil, eller inte betett sig som han förväntats göra.

Eller sådana som genomgående betraktat honom som en skit.

De som jag träffat, som varit på hans konserter, har kallat honom just det - en stor skit ...

Därför har jag nu läst in mig en del; först läste jag hans memoarbok - och nu innan Grönlandsresan hittade jag David Daltons bok (ovan) som i detalj går igenom hans liv och hans konstnärliga produktion.

En mycket intressant bok om en intressant person. Det är ingen lättläst bok, men när det är enda boken som är med på en resa, utan konkurrens, blir det läsning av. Jag ångrar det inte.

Lika mycket som jag kommer att minns Dylan och hans liv, kommer jag att minnas var boken lästes: i Air Greenlands flyg över Nordatlanten, med pannlampa i tältet på tundran och i ett råtthål till Vandrarhem i Ilulissat.

--- down to the crossroads, fell down on my knees
Asked the Lord above, have mercy,
Save poor Bob if you please