Minnen i skyn

Fouga Magister  - stilren design. Kauhava 25.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 206/365.

Detta är ett jetdrivet grundskolflygplan som behärskade lufthavet ovanför socknen där jag växte upp. Oravais låg inom Kauhava luftstridsskolas övningsområde; idag är basen nerlagd.

Planet ovan finns kvar som minne utanför mässen.

Max hastighet: 715 km/h. Spännvidd: 12,15 m med vingspetsbränsletankar.

Finland köpte 18 Fouga Magisterar från Frankrike åren 1958-59 samt erhöll en tillverkningslicens. Valmet byggde ytterligare 62 Fougaflygplan mellan åren 1958 och 1967. Flygplanens beteckningar var FM-1...-18 och FM-21...-82. FM-21 var den första Fougan som byggdes i Finland. Flygplanstypen var jetskolflygplan i det finländska flygvapnet mellan åren 1958 och 1988. Sex Fouga Magisterflygplan förstördes i haverier - alla med dödlig utgång.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fouga_Magister

Spår som försvinner

Vägen till hemlig skjutbana. Oravais 24.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 205/365.

Det är decennier sedan jag besökte Oravais skyddskårs skjutbana som ligger i ett litet öppet åkerområde ett stycke genom en "mörk skog".

Bland ettusen myggor hittade jag stället, det öppna området var nu tät skog; det enda spåret av de byggnader som funnits var en stor brädhög bland vide och unggranar. Så sopas historiens spår igen när naturen tar över.

Nedan ett stycke ur en kolumn som jag hade i Vasabladet 11.7.2017:

”I rågens rike 2007” skriver Bengt Jusélius initierat om vapentransporterna hösten 1917 som engagerade ett 100-tal Vörå-, Maxmo- och Oravaisbor framför näsan på de ca 180 ryska soldater som i åratal varit stationerade i Bertby, Palvis, Kaitsor, Tottesund och Oravais.

Den 31.10.1917 lossade man under sex timmars nattmörker 80 000 kilo vapen, ammunition och sprängämnen från s/s Equity i Storsandviken på Västerö (Maxmo). Allt för att beväpna skyddskårerna, både regionalt och nationellt. I Finland fanns då ca 40 000 ryska soldater stationerade, i Österbotten ca 7000.

Vad vet bygdens yngre generationer om allt detta? Kanske en välregisserad film kunde hjälpa till att skapa intresse för dessa spännande händelser?

I mina föräldrars gamla familjealbum finns flera ur farfars/morfars-generation avporträtterade i skyddskårsuniform. En del hade varit med om att avväpna ryssarna längs kusten, en del hade upplevt striderna mot de röda i Tammerforsområdet. Men inget är nedtecknat om det som de varit med om; några emigrerade till Amerika i början av 1920-talet.

Det är därför dagböcker, publikationer och böcker är viktiga. Att historier lever vidare; minnet är nämligen en dålig dagbok.

Första gången i studion

Kunde inte sitta stilla. Vörå ca 1955. Foto: Studio Hägglund.

Har idag (mulet och regnigt) städat mina hyllor i fritidshuset och kom på att ta ut denna bild ur ramen, för att putsa glaset.

Och vad passar då bättre än att passa på med en indirekt selfie ...

Det är jag på bild, som enligt "hörsägen" knappt kunde sitta stilla framför kameran så mor placerade en docka i händerna på mig, och det hjälpte tydligen. Fotografen Paul Hägglund har tydligen lyckats fånga min uppmärksamhet; ser ut som om jag skulle lystra till något?

Det är denna bild som jag hänvisade till när jag under "hippieåren" ville ha långt hår, men blev alltid kortklippt av far, mot min vilja. Han hade skaffat en speciell sax för hårklippning, och fungerade som familjens hårfrisör. Inte alls kul i tonåren.

Jag vet inte varför föräldrarna valde att låta mig ha långt hår som liten? Eftersom stora syster bara hade två bröder (fram till 1956) klädde hon mig en gång i flickkläder (sommarklänning ...) och lär ha vandrat med mig ner till landsvägens busshållplats; vi skulle väl möta någon, kanske morfar och mormor? (morfar skaffade aldrig bil)

Onekligen ser jag aningen flickaktig ut på bilden; något som inte upprepats som vuxen ...

Länge hade jag långt hår, mustach (efter att ha flyttat hemifrån)  - tills jag under vistelsen i New Jersey/New York hösten 1980 anlade skägg, som sen dess blivit kvar. (Den skäggige profilbilden på denna blogg är också tagen i USA, 2015).

För några år sen rakade jag bort det, men det kändes inte bra, det var inte jag - så lätt går det att skapa en viss egenbild av sig själv. Nu har skägget blivit vitt, men hellre det än att smeta färgämnen ...

Sommarfalken

Vaktar över en flygg unge. Vörå 23.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 204/365.

Jag sökte fjärilar på ett hygge, ursäkta - på en förnyelseyta, när jag blev uppvaktad av en lärkfalk. Den hade en flygg unge i skogskanten. Mamman (?) satte sig i en torraka och höll sen ett öga på mig.

Småningom insåg den att jag var ofarlig och började fånga sländor i flykten, tyvärr hann jag inte med i den svängen. Ungen satt i en tät tallkrona och gnällde ...

Fjärilarna var också kvicka, och sen blåste det - det är inte lätt detta med naturfotografi.

Trots ett stort naturintresse kallar jag mig inte för naturfotograf, snarare då naturkunnig fotograf.

Har man ambition att vara en naturfotograf, skall man inte göra något annat än att vistas i skog och mark, med kamera, kikare och gömsle.

Slagfältet blommar

En gång fyllt med 1600 stupade ... Oravais slagfält 22.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 203/365.

Körde i solnedgången över det gamla slagfältet i Oravais, där de svensk-finska trupperna förlorade mot ryssarna den 14 september 1808, en dag som enligt samtida uppgifter var vacker och klar. Detta förlorade slag ledde i slutändan till att Sverige förlorade sin östra rikshalva för gott.

Oravais historiska förening har en informativ hemsida (http://www.oravais1808.fi/) med massor av intressanta detaljer.

Var alla de 1600 stupade är begravda, är det ingen som ännu vet ...

Här ett litet stycke om själva slaget (http://www.oravais1808.fi/bakgrund-2/slaget-minut-for-minut/):

- - -  "Ljunggren berättar att ”ifvern att förfölja fienden var emellertid så stor, att vi försummade rangera våra plutoner: alla kommo löpande liksom i en fårskock, hvilket längre fram vållade allmän villervalla”. Anfallet gick framåt och ryssarna tvingades retirera i mer eller mindre god ordning. Hela den svenska linjen drogs med och stoppade inte förrän man nått området där förpoststriden utkämpats under morgontimmarna.

Striden hade nu nått sin slutliga vändpunkt. Det som såg ut att bli en svensk seger förbyttes plötsligt i totalt nederlag. De retirerande ryssarna fick förstärkning genom nya trupper som söderifrån anlände till slagfältet i precis rätt ögonblick för att stoppa det framgångsrika svenska anfallet. De ryska hjälptrupperna fällde avgörandet. Adlercreutz hade satsat sin armés sista krafter och misslyckats. Nu återstod att så ordnat som möjligt avsluta striden och retirera.

Det är denna vändning som den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskriver i dikten ”Wilhelm von Schwerin” med orden: ”Det var, när Oravais’ blodiga dag till sorg gick opp. När segern själv blev ett nederlag, som bröt vårt hopp.”

När Adlercreutz förstod att anfallet misslyckats och striden var utsiktslös, beordrade han reträtt tillbaka till huvudställningen. Men det blev inte enkelt. I den villervalla som uppstod när den svenska armén drog sig bakåt blev enskilda soldater och hela kompanier avskurna. Många stupade för ryska bajonetter. Underlöjtnanten vid Upplands regemente, Carl Otto Mörner, fick sannolikt sina skador i detta skede, vilka skulle göra honom till invalid.

Han omringades av fiender och fick tre bajonettstick, var­av två i magen. Mörner fick så småningom tapperhetsmedalj och kom några år senare att spela en avgörande roll i historien som den så kallade ”kungamakaren”. Han var en av dem som starkt medverkade till att den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte accepterade att bli svensk tronföljare. En ny kortare svensk linje formerades i mörkret. Längst ut till vänster, där terrängen inte gav så mycket skydd, hamnade två kompanier ur Västmanlands regemente under befäl av fänriken Ljunggren.

Slaget var ännu inte avgjort när ryssarna inledde sin slutliga attack i skymningen. Klockan var nu omkring tio på kvällen. Den svenska armén var slutkörd. Ryssarna satte in ett anfall längs hela linjen. Hårdast träffades Ljunggrens kompanier på den svenska vänsterflanken. Som ensam officer skulle han hålla den svenska flanken med delar av bataljonen. De ryska påtryckningarna blev för mycket för den svenska linjen. Adlercreutz beordrade fullständig reträtt. I den förvirring som uppstod glömdes Ljunggren och hans kompanier bort. Genom natten och skogen lyckades han dock föra sina soldater i säkerhet och han belönades senare med en tapperhetsmedalj i guld för sina insatser.

Natten fylldes nu med ljuden av en armé på reträtt. Mörkret var totalt. De sårades klagande blandades med kuskarnas svordomar för att få sina hästar framåt. Trängseln på landsvägen var stor. En hungrig, slagen armé stapplade norrut i natten. Kvar på slagfältet låg omkring 1 600 döda soldater. Till detta kom hundratals sårade av vilka många dog av sina skador under de kommande dagarna.

Slaget vid Oravais var, när det gällde antalet stupade, det blodigaste under hela kriget. Det slutade i svenskt nederlag, men avgjorde inte hela kriget. Få slag har haft den betydelsen i historien. Avgörandet skedde tidigare och hade lika mycket att göra med resursbrist och underhållsproblem som felaktig stridstaktik.

Däremot var slaget det sista verkliga försöket att stoppa den ryska offensiven. Före årets slut hade Finland givits upp. Slaget vid Oravais den 14 september markerar nederlaget i Finland 1808." - - -