Tillbaka till det manuella

I solnedgången. Pandrosbacken, Kimo 29.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 180/365.

Vaknade till insikten att jag glömt en deadline; så går det lätt när man är på semester ...
Hade DL 28.6 för min månatliga kolumn i Vasabladet och batteriet i laptopen var tömt. Och vi har ju ingen el i stugan.

Hur gör man då? Fattar pennan, förstås. Men det är nog decennier sen jag totat ihop en artikel "för hand", alltså med penna; trodde inte att det skulle funka. Idag går ju tankegången via fingrarna på tangentbordet/ögonen/hjärnan - en inkörd rutin.

Jag kokade en kopp kaffe, satte mig i solen på gården med penna och papper. Och se, på en timme hade jag kolumnen (ca 3000 tecken) klar; det gick lättare än jag trodde. Körde snabbt till ringmärkarkompisen, fick hastigt texten in på datorn (el-nät ...) och levererad. Sen for vi ut och hittade 8 tornfalkungar till att ringmärka.

På bilden ovan hade jag sökt en högljudd rovfågel i skogsbacken intill torpet, fick aldrig syn på den, men hittade fjädrar av uppätet byte. Kunde ha varit en ung sparvhök?

Blev imponerad av en fin matta med blommande ekorrbär bland träden, fick lov att hämta kameran innan solen hade gått ner bakom skogen i väster.

Efter en paus på 33 år

Har fått egen ID. Korpen, Komossa 28.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 179/365.

När jag äntligen fick mitt ringmärkningstillstånd 1984 kände jag mig urlycklig. Jag hade då varit amatörornitolog i 19 år, och ville mera. Men jag hann knappt komma igång, hann ringmärka rovfågelungar en vår, när jag hösten 1984 fick projektjobb i Söderhavet, och flyttade bort från Österbotten och mina gamla fågelmarker.

Och på den resan är jag än, känns det ibland som.

Men nu när kompisen Allan Stenmark som då tog över ringmärkningen, nu beslutit att lägga av, beslöt jag att fortsätta med tornfalkarna som vi har satt upp bolådor åt. För mig räcker det med gamla Oravais socken, med en handfull par som mest.

Allan Stenmark däremot gjorde ett mycket stor jobb. Under åren 1986-2016 ringmärkte han  63 arter i Oravais med omnejd; de två mest ringmärkta arterna var tornfalk 2906 stycken och tornseglare 1424 st (båda arterna häckar i holkar/bolådor), med många värdefulla och intressanta återfynd.

På bilden ovan har jag märkt min första tornfalkunge på 33 år (ser att jag i hastigheten svängde ringen fel väg, för eventuell avläsning med tubkikare .../lägg märke till de kraftiga tarserna).

Dessutom finns bolådan på en lada intill det åkerskifte ("Korpen") som mina föräldrar ärvde från morfar och mormor, som jag tillbringat många svettiga somrar på med höbärgning bland ilskna bromsar och flugor. Nu har ett s.k. nyskifte ändrat helt på arronderingen i byn.

Träffade en ung trendigt klädd mamma med två hundar och tre små barn som var ute och joggade längs ägovägen när jag gjorde mitt tornfalksbesök, gift med sonen till en bonde (en av mina gamla skolkamrater). Kul med olika typer av återkopplingar; "I am still a member of the community" - känns det som. En värdefull tillhörighet i sig.

Njuter av förändring

All mat på glöd. Pandrosbacken, Kimo 27.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 178/365.

Det bästa med det enkla livet på ett sommartorp utan el, rinnande vatten och andra urbana bekvämligheter - är det jordnära.

För mig är kontakten med förfädernas enkla liv viktig, åtminstone under semestern. Jag vill inte att ett fritidshus skall vara en kopia av det vanliga bekväma boendet, som många  föredrar idag. Jag (och frun) njuter av förändring, det jordnära.

Här på farfars gamla gårdstun hade man i tiden brunn på gården för dricksvatten (grundvatten), på farfars tid fanns det ingen el - och så vidare. Och på stugan vill jag varken ha radio eller teve. Frukosten görs på Trangia, middagen på glödbädd (ovan). Samtidigt som den blir klar hinner jag med min Dart-träning.

Det enda moderna som jag har är smarttelefonen där jag kan tjuvtitta på världens gång, om jag vill. Oftast vill jag inte. Det är viktigare att följa med när svartvita flugsnapparnas ungar skall lämna holken (har sex häckande par). Jordnära.

Behöver jag jobba och kommunicera (som nu ...), bl.a. med mina kursdeltagare, åker jag till en landsvägsrestaurang vid allfartsvägen, nära havet - med Västerbotten på andra sidan.

Exotisk boplats

Backsvalans boplats. Kangan, Oravais 26.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 177/365.

Varje gång jag ser en koloni med häckande backsvalor går tankarna till Afrika, där många olika fågelarter (biätare, kungsfiskare etc) grävde ut sina botunnlar i flodbankar.

De här backsvalorna (som inte alls är vanliga, generellt sett) häckar i ett område med sand- och grustag som skapat många nya biotoper i ett annars så enahanda tallskogsområde på momark. Det är viktigt att konsistensen av mineraljorden är den rätta, för att klara av dessa botunnlar.

En del kan betrakta området som extensivt exploaterat, ja - men alla slantar har  två sidor. De redan övergivna täckterna är idag fyllda med grundvatten och är fina häckplatser för svarthakedoppingar, och flera olika andarter. Och i de öppna, varma sandiga "ökenslätterna i miniatyr" trivs mindre strandpipare, stenskvättor och annat.

Jag skall återkomma med 500 mm för att fotografera när ungarna matas.

Det enkla formativa

Cassandra med blommor till mor. Pandrosbacken 25.6.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 176/365.

Gjorde en promenad med barnbarnet i regnvått gräs för att titta på blommande växter. Bara så kul att se på vardagliga ting via ett barns ögon; Cassandra bor i Helsingfors och har inte tidigare vandrat längs en blomsterkransad skiftesväg i ett 100 procent agrart landskap. Hon var helt fascinerad av enkla vanliga blommor, som mamma skulle få. Att få ge är viktigt, också för barn.