Vårnatt

En magisk vårnatt. Kimo åmynning, Oravais. 26.5.2017. Foto: Håkan Eklund.

Klockan är 22.30 och vi har återvänt till fågeltornet vid Kimo åmynning (Österbotten, Finland); på andra sidan havet ligger Västerbotten, Sverige.

Om en halv timme har solen gått ner; ljuset och stämningen är magisk. Längs stränderna provianterar hundratals arktiska småvadare: kärr-, myr-, mo-, små- och spovsnäppa, bland grågäss och måsar. Ute på sjön hittas storlommar, gråhakedoppingar och allehanda änder. Nere i vassen nojsar sävsångare och längst bort, nästan utom hörhåll, en gräshoppssångare.

Den första tävlingsdagen är till ända och vi har fått ihop 84 arter inom olika biotoper i gamla Oravais socken, vi är mer än nöjda. Vädret under kvällen och natten har varit perfekt; speciellt midnattstimmarna i fågeltornet kommer vi att minnas med längtan under kommande mörka vinter.

Får vi ihop 30 arter till under morgondagens 14 timmar som står till buds, tävlar vi om första plats. Det bidde dock inte så ...

Skilda världar, gemensam nämnare

Grannbonden. Kimo 26.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 146/365.

När detta skrivs är det två timmar kvar till start till det som de lokala säkert betraktar som det onödigaste som finns; fågelskådning - 20 h tävling ...

Men, trots skilda världar är nämnaren gemensam, nämligen att utnyttja våra naturresurser på ett uthålligt sätt. Och vi som är med om detta lokala jippo jobbar "häcken av oss" med andra saker i vår egen vardagsverklighet som är rätt annorlunda från böndernas i byn.

Skådarkompisen Johan kommer hela vägen från New Jersey för att delta; han brukar säga att majveckan i de gamla hemmamarkerna är årets höjdpunkt. Till vardags har han hand om storbyggen i NYC, bland annat.

Under de dagar som vi har kollat upp olika fågelställen har vi samtidigt kunnat uppdatera oss om varandras liv och leverne.

Men tillbaka till fåglarna. Våren är mycket sen här uppe, inte ens trädgårdssångaren har anlänt till min trädgård. Under två dagar har vi bara lyckats hitta drygt 100 olika arter.

Vita fötter

Övergång för harar. Oravais 25.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 145/365.

De flesta harar som jag brukar träffa på är fältharar (Lepus europaeus), som egentligen är en "invandrad art" från Ryssland. Vår egen skogshare ((Lepus timidus) har jag inte många bilder på, idag mötte en sådan på en skogsväg. Lite spår av den vita vinterdräkten finns kvar.

Snabba ryck

Himmelsgeten. Kimo 24.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 144/365.

Igår iskall nordan, idag shortsväder. Det är snabba ryck här uppe i det österbottniska kustlandet. Plötsligt är det mössöron på björkar; snåren grönskar och fågelsången blir allt fylligare.

Klockan 05 i morse dök kompisen upp, han som bott i USA sedan mitten av 1970-talet. Efter det fullt ös; mesta delen av dagen har vi tillbringat i våra gamla strövmarker.

Hade fina möten med bl.a. blå kärrhök, lärkfalk gråhakedoppingar och storlom.

På bilden ovan vilar enkelbeckasinen en stund efter ett hisnande flyktspel som kunde göra en jaktpilot grön av avund.

Och i kväll ligger havet lugnt; spegelblankt. En helt vanlig vardagskväll i maj.

Detta med rötter

Vårbruk i majkvällen. Kimo ådal 23.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 143/365.

Sitter uppe på mitt gårdstun i kvällssol och följer med livet nere i ådalen. Grannbonden gör sina åkrar redo för vårsådd. Det är torrt och hela traktorn är innesluten i ett dammoln när nordan pressar på; det kan inte vara alltför trevligt att sitta inne i den traktorhytten.

Ja, jag är medveten om den fula telefonkabeln i bildens övre kant som går mellan två gårdar, tog först bort den, men sen tänkte jag att nej jäklar den fula kablen är ju en del av landskapet...

På min backe sjunger en svartvit flugsnappare som har ett antal holkar att välja emellan. En grå flugsnappare jagar insekter, lövsångare och bofink sjunger och en gråsiska ger sig till känna från en björktopp.

På avstånd flöjtar en spelande storspov. Det är vår i det österbottniska kustlandet.

Träffade nyss flickan från granngården som också byggt ett fritidshus i närheten, hon och hennes man bor och jobbar i Stockholm, båda österbottningar som bott i Sverige i decennier, men kommer regelbundet hit upp till ”rötterna”. Och i morgon träffar jag fågelskådarkompisen som jag växte upp med, som är på hembesök från USA.

Så är vi människor, detta med rötter och ursprung tenderar att ha en magisk dragningskraft.

På bordet har jag ”Fyra årstider” (Gunnar Brusewitz); det får bli några njutsamma kapitel ur avsnittet Vårdagbok vid brasan senare i kväll; ”Ett dygn i maj” står i tur.