När det tystnat på tunet

Ödehemman i Pyhäjoki, Säkylä. Foto: Håkan Eklund. Nr 106/365.

När jag kör norrut från Åbo, mot Harjavalta och Björneborg, brukar jag kasta ett öga på detta ödehus; många gånger har jag tänkt stanna för att fotografera.

Stället ligger mellan Åbo och Björneborg, inte långt från den stora insjön Pyhäjärvi (Pyhä = helig, järvi = sjö).

Ok, nu stannade jag bara på vägkanten och tog ett snapshot, men nån gång skall jag gå närmare.  Utanför bilden till höger står en ladugård, under förfall. Tydligen har det bott småbrukare här; några hektar åkrar intill håller på att växa igen.

Här finns en historia som någon säkert kunde berätta om. Emigration? När, hur ...

Om detta med att läsa

Språkbad; 4800 sidor text som konsumerats sedan januari i år. 15.42017. Foto: Håkan Eklund.

I Långfredagens Helsingin Sanomats (Finlands största dagstidning) kulturbilaga hittas en artikel som handlar om ungdomars läsbenägenhet och språkkänsla, som blir allt sämre. Detta i ett högt utvecklat informationssamhälle.

Det är författare och språklärare som intervjuas, och de är oroliga. En språklärare berättar att det finns abiturienter i gymnasiet som bara läst en eller högst två böcker i sitt liv och att deras skriftspråk motsvarar den nivå som "invandrare med några års språkskolning" presterar.

Jag växte upp i en agrar miljö med hårt arbetande föräldrar (jordbrukare), som inte hade tid att läsa, och det fanns inte många böcker i huset. Pappa ville gärna läsa, men var alltför trött på kvällarna - han orkade helt enkelt inte.

Skolbiblioteket och kommunbiblioteket var för oss barn ett himmelrike och vi var flitiga låntagare.

Som vuxen har jag inte utnyttjat biblioteken speciellt mycket, jag vill äga mina böcker och har etablerat ett eget privat bibliotek. Fackböcker håller jag, allt annat lättläst köper jag billigt från antikvariat (som bokhögen på bilden ovan) och ger bort när de är lästa.

Eftersom jag för det mesta läser fackrelaterade texter (foto, historia, natur, politik) har jag ett behov av att också läsa något underhållande, gärna spänning, för då vill jag vet hur det hela slutar. Bokhögen ovan är ett exempel; huvudpersonen i Lee Childs böcker (Jack Reacher) är en typ som jag tilltalas av, och mysteriet som skall lösas är nästan alltid svårt att klura ut på förhand. Och till skillnad från Jens Lapidius böcker som är fullproppade med beskrivning av märkeskläder/-prylar (sidor som jag hoppar över ...) så saknas allt sådant i Lee Childs böcker - som passar mig.

Dessutom ser jag en större nytta med läsandet om det samtidigt är nyttigt - som att läsa på ett annat språk än modersmålet; böckerna ovan är nästan alla på finska. I Åbo antikvariat är det svårt att hitta Lee Child-böcker på engelska.

Det var så jag i tiden lärde mig engelska, men då läste jag deckare av James Hadley Chase (https://sv.wikipedia.org/wiki/James_Hadley_Chase).

I uterestaurangen

Med ryggarna till. Åbo 15.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 105/365.

Efter en mycket kall natt (- 7 C) är det viktigt med en rejäl frukost, som här, som staden bjuder på i en av Åbos uterestauranger.

Steglits (Carduelis carduelis) till vänster och blåmes (Cyanistes caeruleus) till höger. Steglitsens vetenskapliga släkt- och artnamn kommer från det latinska ordet för tistel, carduus, som passar utmärkt för steglitsen - som gärna klänger i tistlar under sensommaren och plockar i sig dess frön.

Blåmesens nya släktnamn har jag ännu svårt att ta till mig; länge tillhörde ju alla mesar släktet Parus.

En stund vid sjön

Andra sidan av sjön. St Karins 14.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 104/365.

En timme i kvällssolen vid den lilla sjön som sjuder av liv och energi.

Underbart vackra skedänder i tiotal, knipor, viggar, sothöns och gräsänder. Från skogskanten hörs sjungande rödhakar och koltrast. Trots det kalla vinddraget från norr värmer solen en gnutta; det är bara så skönt att stå stilla och ta in alla intryck, med kamera och kikare.

Under våren måste jag regelbundet få några timmar för mig själv ute i skog och mark, annars börjar jag klättra väggar ... Det är väl urmänniskan i mig, som gör sig påmind.

Det måste ju ha varit en stor förändring i tidernas morgon, att efter en lång och mörk vinter i enkla hyddor, igen uppleva en vår och ett tilltagande ljus.

Egentligen är det omöjligt att ens tänka sig hur våra förfäder överlevde vintern här uppe i norr, för tusentals år sen.

Landskapsfågeln och svenska flaggans ursprung

Landskapsfågeln. Åbo. Foto: Håkan Eklund. Nr 103/365.

Kajan är Egentliga Finlands landskapsfågel, en kråkfågel som kopplas ihop med kyrkor, slott och kulturmarker.

Åbo är landskapets centralort.

En gnutta historia: "Landskapen i Finland utvecklades som regioner med ett visst mått av kulturell samhörighet som grund. Gränserna för dem stakades efter hand ut, i ödemarkerna mellan bosättningsområdena. Historiskt sett har de fram till 1809 varit landskap i Sverige. Egentliga Finland var i någon mening det första av landskapen, som den först kristnade delen av det som kom att utvecklas till Finland. Under medeltiden användes beteckningen Suomi (finska) eller Finland (svenska) endast för det som då var Åbo slottslän och sedermera kom att få namnet Egentliga Finland.
(källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Historiska_landskap_i_Finland)

Egentliga Finlands landskapsvapen togs i bruk 1557, efter att Gustav Vasas son Johan 1556 hade förlänats det dåtida Finland, omfattande det nuvarande Egentliga Finland och Satakunda, i hertigdöme. Eftersom det moderna landskapets gränser i stort sett överensstämmer med det historiska landskapet, används samma vapen oförändrat även av det moderna landskapet. Enligt en teori skulle Sveriges flagga ha sitt ursprung i Egentliga Finlands vapen.
(källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Egentliga_Finland)

Kajan har varit ett omtyckt försöksdjur för etologer och den har visat sig vara mycket läraktig och lättdresserad. Den har också visat en för fåglar ovanligt god förmåga till problemlösningar, till exempel vid komplicerade omvägsförsök. Forskaren Konrad Lorentz, har undersökt de beteende som reglerar umgänget inom en kajkoloni, och han fann därvid så många intressanta och fasta normer att han ville betrakta kajkolonin som ett av de mest fulländade organiserade djursamhällen bland ryggradsdjuren.
(källa: http://www.fageln.se/art/kaja.aspx)