En bild med många berättelser

Holkspikningstalko i Oravais kby skola. 13.3.1977. Foto: Mikael Herrgård.

Tog ett reprofoto ur ett av de få fotoalbum som jag gjorde under den analoga tiden. En typisk dokumentär bild som i sig innehåller många historier, liksom de flesta bilder med människor. Jag är glad över de få noteringar som finns på sidan, annars skulle jag inte minnas varken datum eller namnen på killarna i bakgrunden.

Det är bara en notering som fattas, fotografens namn. Jag trodde först att det var min bild, eftersom den fanns i mitt album. Men hittade inget i negativarkivet. Kollade med Mikael Herrgård som är fotograf, pressfotograf för Vasabladet (1975-2009), och det är hans bild. Det gjordes tydligen ett reportage om akiviteten, som jag glömt. Minnet är en dålig dagbok!

Jag och Herrgård fotograferade bl.a. orrspel tillsammans en vår, i hans gömsle, på Antero Gråbbils (t.v. i bild) marker i Vörå  och Herrgård blev nog en viktig modell och inspiratör för mig i mitt undermedvetna under decennier. Jag hade ju ett annat yrke, men hade alltid kameran med mig, något som jag är glad åt idag.

Hur som helst:

Bilden är från en holkspikningsdag vårvintern 1977 som arrangerades av Oravaisnejdens Naturvetarklubb (ONK) som jag hade varit med om att etablera 1976. Initiativet hade tagits av Christer Smeds (1941-2015 )som var folkskollärare i Oravais kyrkoby skola som låg uppe på kyrkbacken med utsikt över havet i väster, mot Västerbotten.

När Smeds flyttade till orten kom han då och då med mig och min kompis Johan Antus (vi var ortsbor/idag utflyttade till Åbo och New Jersey) på fågelutflykter i våra favoritmarker i kommunen. Smeds introducerade fågelkännedom på skolschemat och hade gjort ett eget studiematerial (ett pedagogiskt och informativt kompendium) åt sina elever. Peter Kulla i bakgrunden på bilden var en av hans elever. En intressant historia i sig.

Nu är en av läraren Smeds vuxna döttrar med på en av de fotokurser som jag själv håller i trådarna för (Specialyrkesexamen för fotografer med natur som kompetensområde).

De äldre herrarna till vänster i bild tillhörde den äldre generationen ”byaornitologer” som fanns i varje socken. Antero Gråbbil (1928-2007) var bonde och hade satt upp massor med tornseglarholkar runt sin bondgård intill Larvvägen i Vörå, inte långt från Vassorfjärden (en fågelrik havsvik) som var tornseglarnas ”proviantområde”. Hittar en uppgift från 2003 när ONK:s sekreterare Allan Stenmark ringmärkte 52 tornseglarkullar med 110 ungar hos Gråbbil.

Jag minns Gråbbil som en sympatisk och mysig bondeornitolog; jag har ännu dåligt samvete för ett telefonsamtal som jag glömde besvara. Han ringde en gång upp mig och ville (positivt) kommentera en debattartikel som jag haft i Vasabladet men jag var tvungen att avsluta samtalet pga att jag just då var i trafiken i Helsingfors centrum och behövde båda händerna på ratten. Jag lovade ringa tillbaka; sen när jag senare kom ihåg att lovat ringa, hade Gråbbil avlidit.

Erik Pollar (1919- 1987) var mekaniker och en riktig Uppfinnar-Jocke i Vörå. Han var en mycket ivrig och kunnig ornitolog och tidningsdebattör där han värnade speciellt om hotade rovfåglar (det räckte länge innan duvhök och berguv var fridlysta i Finland). Mitt första möte med berguv skedde en juninatt 1969 i sällskap med Erik Pollar, och jag var med honom på tjäderspel några gånger i Vörå, oförglömliga minnen för en ung ornitolog. Speciellt intressant var det att höra Erik berätta om hur områden som på 1970-talet var odlingsområden hade varit fågelrika havsvikar under hans ungdom, som var svårt för mig att visualisera. Största delen av lågliggande odlingsområden i svenska Österbotten är ju gammal havsbotten.

Den unga killen nere till höger i bild är min kusin Anders Bo-Erik Eklund (idag i 50-års åldern) som är den enda i bilden som idag hittas utomlands, bosatt med familjen i Schweiz, men för det mesta på uppdrag i olika arabländer (ingenjör inom energisektorn). Han förlorade sin far (pappas bror) väldigt ung och jag tog honom och hans kompis ut på fågelutflykter ibland, något som jag tror att han uppskattade. Sen skiljdes våra vägar när jag lämnade hemorten för utbildning och jobb, som något senare också gällde honom.

Det är bara killarna i bakgrunden som blev kvar i hemkommunen Oravais, de är alla framgångsrika företagare idag inom jordbruk och handel. Sedan några år tillbaka har kommunerna Maxmo och Oravais införlivats till Vörå kommun (som alltid varit den största av de tre).

Så lever en helt vanlig dokumentär bild upp när det finns textinformation att ta till, som visade sig vara ofullständig beträffande plats och datum, som kräver mera djupdykning i arkiv (som är nerpackade i lådor ...).

Vi hade en motsvarande holkspikningsdag något år senare hos orgelbyggaren Hans Heinrich som hade etablerat sig som företagare i grannkommunen Maxmo, i byn Kärklax, alldeles intill riksväg 8 (Åbo-västra Lappland). Om jag minns rätt så kom Heinrich från Tyskland för att bygga orglar i kyrkor runtom i Finland, med verkstaden i Maxmo som bas i en gammal nedlagd folkskola där han också bodde. Heinrich var naturintresserad och en flitig debattör i provinstidningen Vasabladet.

Också en historia i sig.

Nytt rekord

Två dygn senare. Hirvensalo, Åbo 15.2.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 46/365.

Efter 35 timmar non-stop i tevesoffan steg jag upp och kände att livet återvänt. Bara så skönt. Ett bra tecken är när hjärnan igen fungerar och huvudet fylls med idéer och små projekt. Som nu.

Hade feber ännu före midnatt i går; vaknade upp pigg, kry och feberfri. Skönt med snabba ryck.

Risigt till

Utsikt från soffan. Hirvensalo, Åbo 14.2.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 45/365.

Har nu tillbringat de senaste 25 timmarna i soffan framför teven - a time killer. Hade feber när jag kom hem igår, norovirus. Inser skillnaden mellan ett laddat batteri och ett tomt dito ...

Vårlikt

Kväll vid Aura å, Åbo. + 6 C, - 1 C på morgonen. 13.2.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 45/365.

Himmelska färger

 
Overkliga - men helt naturliga färger. Åbo 12.2.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 43/365.

På väg hem i skymningen såg jag hur de utspridda molnen blev allt rödare. Körde ut till en brygga nära ett bostadsområde och såg hur isen färgades rödrosa/violett. Den senare är den av de traditionella sju spektralfärgerna som har den kortaste våglängden.

Det ser ju ut som om det dragits häftigt i reglagen, men så är det inte, så här underliga färger har alla bilder som togs, innan ljuset försvann. Det handlar om reflektioner från molnen ovanför.

Men det var ett kort nöje, han bara ställa upp stativet och ta några bilder så försvann ljuset sakta men säkert. Och mörkret sänkte sig över viken.

Skulle ha varit fint att vara ute i öppen skärgård, med öppna ytor. Nu hade jag en skogskant och ett berg i fonden som bröt av det röda, mellan himmel och hav.