En bild med många berättelser

Holkspikningstalko i Oravais kby skola. 13.3.1977. Foto: Mikael Herrgård.

Tog ett reprofoto ur ett av de få fotoalbum som jag gjorde under den analoga tiden. En typisk dokumentär bild som i sig innehåller många historier, liksom de flesta bilder med människor. Jag är glad över de få noteringar som finns på sidan, annars skulle jag inte minnas varken datum eller namnen på killarna i bakgrunden.

Det är bara en notering som fattas, fotografens namn. Jag trodde först att det var min bild, eftersom den fanns i mitt album. Men hittade inget i negativarkivet. Kollade med Mikael Herrgård som är fotograf, pressfotograf för Vasabladet (1975-2009), och det är hans bild. Det gjordes tydligen ett reportage om akiviteten, som jag glömt. Minnet är en dålig dagbok!

Jag och Herrgård fotograferade bl.a. orrspel tillsammans en vår, i hans gömsle, på Antero Gråbbils (t.v. i bild) marker i Vörå  och Herrgård blev nog en viktig modell och inspiratör för mig i mitt undermedvetna under decennier. Jag hade ju ett annat yrke, men hade alltid kameran med mig, något som jag är glad åt idag.

Hur som helst:

Bilden är från en holkspikningsdag vårvintern 1977 som arrangerades av Oravaisnejdens Naturvetarklubb (ONK) som jag hade varit med om att etablera 1976. Initiativet hade tagits av Christer Smeds (1941-2015 )som var folkskollärare i Oravais kyrkoby skola som låg uppe på kyrkbacken med utsikt över havet i väster, mot Västerbotten.

När Smeds flyttade till orten kom han då och då med mig och min kompis Johan Antus (vi var ortsbor/idag utflyttade till Åbo och New Jersey) på fågelutflykter i våra favoritmarker i kommunen. Smeds introducerade fågelkännedom på skolschemat och hade gjort ett eget studiematerial (ett pedagogiskt och informativt kompendium) åt sina elever. Peter Kulla i bakgrunden på bilden var en av hans elever. En intressant historia i sig.

Nu är en av läraren Smeds vuxna döttrar med på en av de fotokurser som jag själv håller i trådarna för (Specialyrkesexamen för fotografer med natur som kompetensområde).

De äldre herrarna till vänster i bild tillhörde den äldre generationen ”byaornitologer” som fanns i varje socken. Antero Gråbbil (1928-2007) var bonde och hade satt upp massor med tornseglarholkar runt sin bondgård intill Larvvägen i Vörå, inte långt från Vassorfjärden (en fågelrik havsvik) som var tornseglarnas ”proviantområde”. Hittar en uppgift från 2003 när ONK:s sekreterare Allan Stenmark ringmärkte 52 tornseglarkullar med 110 ungar hos Gråbbil.

Jag minns Gråbbil som en sympatisk och mysig bondeornitolog; jag har ännu dåligt samvete för ett telefonsamtal som jag glömde besvara. Han ringde en gång upp mig och ville (positivt) kommentera en debattartikel som jag haft i Vasabladet men jag var tvungen att avsluta samtalet pga att jag just då var i trafiken i Helsingfors centrum och behövde båda händerna på ratten. Jag lovade ringa tillbaka; sen när jag senare kom ihåg att lovat ringa, hade Gråbbil avlidit.

Erik Pollar (1919- 1987) var mekaniker och en riktig Uppfinnar-Jocke i Vörå. Han var en mycket ivrig och kunnig ornitolog och tidningsdebattör där han värnade speciellt om hotade rovfåglar (det räckte länge innan duvhök och berguv var fridlysta i Finland). Mitt första möte med berguv skedde en juninatt 1969 i sällskap med Erik Pollar, och jag var med honom på tjäderspel några gånger i Vörå, oförglömliga minnen för en ung ornitolog. Speciellt intressant var det att höra Erik berätta om hur områden som på 1970-talet var odlingsområden hade varit fågelrika havsvikar under hans ungdom, som var svårt för mig att visualisera. Största delen av lågliggande odlingsområden i svenska Österbotten är ju gammal havsbotten.

Den unga killen nere till höger i bild är min kusin Anders Bo-Erik Eklund (idag i 50-års åldern) som är den enda i bilden som idag hittas utomlands, bosatt med familjen i Schweiz, men för det mesta på uppdrag i olika arabländer (ingenjör inom energisektorn). Han förlorade sin far (pappas bror) väldigt ung och jag tog honom och hans kompis ut på fågelutflykter ibland, något som jag tror att han uppskattade. Sen skiljdes våra vägar när jag lämnade hemorten för utbildning och jobb, som något senare också gällde honom.

Det är bara killarna i bakgrunden som blev kvar i hemkommunen Oravais, de är alla framgångsrika företagare idag inom jordbruk och handel. Sedan några år tillbaka har kommunerna Maxmo och Oravais införlivats till Vörå kommun (som alltid varit den största av de tre).

Så lever en helt vanlig dokumentär bild upp när det finns textinformation att ta till, som visade sig vara ofullständig beträffande plats och datum, som kräver mera djupdykning i arkiv (som är nerpackade i lådor ...).

Vi hade en motsvarande holkspikningsdag något år senare hos orgelbyggaren Hans Heinrich som hade etablerat sig som företagare i grannkommunen Maxmo, i byn Kärklax, alldeles intill riksväg 8 (Åbo-västra Lappland). Om jag minns rätt så kom Heinrich från Tyskland för att bygga orglar i kyrkor runtom i Finland, med verkstaden i Maxmo som bas i en gammal nedlagd folkskola där han också bodde. Heinrich var naturintresserad och en flitig debattör i provinstidningen Vasabladet.

Också en historia i sig.

2017-02-15 22:56   Erik Madsen

Det var en meget interessant berettelse - selvom jeg ikke kender hverken personerne eller områderne. Det er en gave, når der bare står en lille smule tekst i de gamle fotoalbums.
Mange venlige hilsener fra Erik i Roskilde/DK.

2017-02-16 01:12   EGW

En trevlig bildberättelse. Det är värdefullt när man har sparat sådana foton. Själv har jag en del gamla negativ, jag funderar på att skaffa en scanner för att ta fram bilderna.

2017-02-16 05:46   präntare

Det var mycket intressant att berätta kring en bild, vilket visar hur viktig den dokumentära bilden är. För övrigt en fin bild.
🙂

2017-02-16 08:38   Benganbus

En bild med rätt text kan öppna en hel värld! :)
/B