Vägen hem

Mot Åbo i kvällsmörker. 18.12.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 353/366.

Tiden går

Födelsedagspresenten öppnas. Helsingfors 17.12.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 352/366.

Över prärien

Gammal sjöbotten i Österbotten. Korsholm 16.12.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 351/366.

I minnesmarker II

Ett av stadens två antikvariat. Vasa 15.12.2016. Foto: Håkan Eklund.

Jobbade vid datorn största delen av dan. Sen ut igen för att kolla in olika ställen, där jag brukade känna folk i olika butiker. Johan i fotoaffären som jobbar med sin första bok, Kaj på bilden ovan som ännu håller ut i sitt bokantikvariat. Och så vidare. Det mysiga med Vasa är att staden har en funktionell tvåspåkighet, dvs. man får betjäning på både svenska och finska i de flesta affärer.

Blev länge kvar med Kaj Jern i hans antikvariat. Vi kom in på detta med emigration och svåra tider efter kriget. Han berättade att hans farfar hade emigrerat till Vancouver i Kanada i början av 1920-talet, hade fru och tre barn hemma (bl.a. Kajs pappa) som han småningom skulle arrangera för i det nya landet. Men av det blev det inget. Sista brevet kom 1927, efter det var det tyst. Och ingen vet vad som hände/hade hänt.

Hustrun blev kvar ensam med tre barn att försörja, och sen kom kriget.  Kajs faderlösa pappa tillhörde den åldersgruppen som förlorade fem år av sin ungdom i kriget.  Först ut i vinterkriget 1939-40, blev efter det tvingad att bli kvar i det militära för att avtjäna värnplikten till slut (trots krigserfarenheterna), sen ut i fortsättningskriget 1941 - 44. Han var "hästkarl" med en häst som var "tvångsdraftad" från grannbyn, båda överlevde kriget (trots att det var nära ögat flera gånger).

Ännu om emigranterna: I min hemby hade vi ett motsvarande fall; en av mina klasskamrater i folkskolan hade en pappa som emigrerat till Amerika, och som aldrig kom tillbaka. Mamman blev kvar i byn ensam med sin dotter.

Och i grannbyn ett likadant fall ... en son som aldrig fick träffa sin pappa, som blev kvar "over there".

Motsvarande fall förekommer idag bland alla flyktingar som kommer till Europa/Norden; en massa splittrade familjer. En massa familjetragedier av olika slag. Vi som inte behövt uppleva sådant kanske inte alltid fattar hur bra vi har det?

I minnesmarker I

Södra stadsfjärden, Vasa. 15.12.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 350/366.

Gryningspromenad längs stranden i Vasa. En flock med gråsiskor födosöker i klibbalskronor. En korp ropar eftertänksamt från Sundomsidan. Det är minus fyra, vindstilla, solen är på väg upp och det är bara så skönt. Detta är mina minnesmarker.

Passerar huset med havsutsikt där jag bodde som nygift; sen sålde vi allt (bil, möbler, utrustning - slätt ...) för att ha råd med ett halvårs vagabondliv i USA och Kanada november-april 1980-81. Och i huset intill bodde min kompis som var ornitolog.

När vi kom tillbaka våren 1981, immateriellt så mycket rikare men materiellt urfattiga, lyckades vi hyra ett rum i ett "staffquarter" för sjukskötare (unga kvinnor) bredvid Centralsjukhuset.

Jag var enda mannen i våningen; fick dela duschutrymme med 10 kvinnor och min fru. Men det kändes lyxigt efter 6 månader på luffen, där vi kinesat hos folk, eller sov på bänkar i Greyhoundbussar eller i billiga motell. Sånt stärker själen.