I minnesmarker II

Ett av stadens två antikvariat. Vasa 15.12.2016. Foto: Håkan Eklund.

Jobbade vid datorn största delen av dan. Sen ut igen för att kolla in olika ställen, där jag brukade känna folk i olika butiker. Johan i fotoaffären som jobbar med sin första bok, Kaj på bilden ovan som ännu håller ut i sitt bokantikvariat. Och så vidare. Det mysiga med Vasa är att staden har en funktionell tvåspåkighet, dvs. man får betjäning på både svenska och finska i de flesta affärer.

Blev länge kvar med Kaj Jern i hans antikvariat. Vi kom in på detta med emigration och svåra tider efter kriget. Han berättade att hans farfar hade emigrerat till Vancouver i Kanada i början av 1920-talet, hade fru och tre barn hemma (bl.a. Kajs pappa) som han småningom skulle arrangera för i det nya landet. Men av det blev det inget. Sista brevet kom 1927, efter det var det tyst. Och ingen vet vad som hände/hade hänt.

Hustrun blev kvar ensam med tre barn att försörja, och sen kom kriget.  Kajs faderlösa pappa tillhörde den åldersgruppen som förlorade fem år av sin ungdom i kriget.  Först ut i vinterkriget 1939-40, blev efter det tvingad att bli kvar i det militära för att avtjäna värnplikten till slut (trots krigserfarenheterna), sen ut i fortsättningskriget 1941 - 44. Han var "hästkarl" med en häst som var "tvångsdraftad" från grannbyn, båda överlevde kriget (trots att det var nära ögat flera gånger).

Ännu om emigranterna: I min hemby hade vi ett motsvarande fall; en av mina klasskamrater i folkskolan hade en pappa som emigrerat till Amerika, och som aldrig kom tillbaka. Mamman blev kvar i byn ensam med sin dotter.

Och i grannbyn ett likadant fall ... en son som aldrig fick träffa sin pappa, som blev kvar "over there".

Motsvarande fall förekommer idag bland alla flyktingar som kommer till Europa/Norden; en massa splittrade familjer. En massa familjetragedier av olika slag. Vi som inte behövt uppleva sådant kanske inte alltid fattar hur bra vi har det?

2016-12-15 21:55   Khalad

I högsta grad läsvärt! Och sevärt!/ Björn T