Ett landhöjningens folk

Uppodlad havsvik. Kovik, Vörå 16.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr /366.

I tiden var detta en havsvik från Bottniska viken, sen länge tillbaka bördig odlingsbygd. Vörå i svenska Österbotten har kallats för Rågens rike, idag är det väl inte så många som odlar råg, men symbolinnehållet kvarstår.

Största delen av den kustremsa som vi svenskspråkiga bebygger längs den österbottniska kusten är mark som frigjorts via landhöjning (fortfarande 1 meter/sekel). Vi är ett landhöjningens folk som tagit över ny mark som exponeras. Så är det med allt och alla; tomrum tenderar att fyllas/tas i besittning. Av någon eller något.

Vi tackar istiden för vårt livsrum.

Angående bilden ovan: idag ligger havskusten ungefär 10 km västerut.

Hög mysfaktor

Lässtund. Ösregn ute. Pandros, Kimo. 15.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 197/366.

Hann just och just få en husvägg färdigmålad när ”luckan öppnades” kl. 21 och det började ösregna.

Sen lässtund i stugvärmen under resten av kvällen, med pannlampa och stearinljus, medan regnet hamrade plåttaket.

Elström göre sig icke besvär i detta fritidshus. Det är betydligt enklare, mysigare, billigare och mera ekologiskt utan. Jag vill inte att ett fritidshus skall vara en kopia av det urbana boendet, med alla bekvämligheter, som de flesta tycks föredra.

För mig är det enkla ibland det lyxiga och unika, något som man numera kan välja att ha. Under farfars tid här på tunet var det något man inte valde, el och telefon kom under hans sista år i livet, innan kriget kom.

Jag har till och med slutat att ha mobiltelefonen inne i huset, den får hålla till i bilen. Och ingen radio heller. Total själsro. Bara så skönt.

Från Redwood City till Växsjö

Per Caldén - amerikafararen. Oravais 14.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 196/366.

Har tillbringat kvällen med emigrantprat. Per som flyttade till Kalifornien 1960 och blev en framgångsrik byggnadsentreprenör och Sten Lygdbäck som är nån typ av ledare inom ett stort byggföretag i Växsjö och med en son som är tevekändis i Sverige (http://www.expressen.se/noje/hemligheten-bakom-tarzans-superkropp/).

Båda med rötter i min österbottniska kustbygd. Två intressanta livsöden, sånt som man kan sitta och prata kring i timmar. Sådana som man bara kan träffa på i Oravais i juli ...

Stens farfar och min morfar var bröder, och amerikafarare. De flesta familjer här i området har släktingar som antingen emigrerat till Nordamerika, Australien, Nya Zeeland eller Sverige.

Vacker men farlig

Falsk gullighet. Oravais. 13.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 195/366.

Gjorde ett besök på det lokala bageriet i Oraviais centrum och möttes av en förrymd mink vid trappan. Den kilade omkring, kom nära när jag härmade en mus, och verkade mera tam än vild. Troligen en rymling från en minkfarm i området. Dessa s.k. vildminkar är döden för många markhäckande fåglar, bl.a. - en däggdjursart som inte tillhör vår fauna.

Död på vägen

Trafikdöd järpunge. Granudden, Vörå. 12.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 194/366.

Järpen är inte längre någon vanlig skogshönsfågel; enligt forskarna den hönsfågel som (jämte tjädern) lidit mest av ekonomiskogsbrukets industriella schablonkoncept med likåldriga monokulturer.

Järpen behöver en olikåldrig blandskog av gran, björk och al med rik undervegetation som ofta brukar hittas nära bäckar, i kantzoner till odlingar eller bergsbranter.

I jaktboksförfattaren Ludvig Munsterhjelms böcker kan man bara förundra sig över hur vanliga skogshönsfåglarna var på hans tid (verksam under första halvan av 1900-talet). Han brukade skjuta järpar på eftermiddagen som mat åt sina jakthundar, när han själv gick och bar på tjädrar och orrar som han skjutit (hans dagsbyte var ofta 8-9 tjädrar).

Hans dagsrekord med järpar var 14 st skjutna i Pello i Tornedalen i september 1907; järpar sköt med salongsgevär med ”halvlånga patroner” (att inte skjuta sönder fåglarna)  ...