Snart kommer överlevarna

Snart sängdags. Brusaby, Kimito 17.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 77/366.

På hemväg från jobbet såg jag i skymningen hundratals vita klumpar ute på ett vidsträckt åkerområde: rastande sångsvanar.

Det är dags för den stora vårflyttningen, till de nordiska häckningsplatserna, för de fåglar som överlever Medelhavsområdet som är fullspäckat med testosteronstinna män som älskar att skjuta eller på annat sätt fånga fåglar. Oberoende om de är fridlysta eller inte. Tack och lov håller sig sångsvanarna borta från Medelhavet. Däremot råkar både tranor och storkar ut för tjuvskyttar i området.

I dagens HS (= Helsingin Sanomat = Finlands största dagstidning) finns ett dystert uppslag med karta och lista på var våra flyttfåglar dödas ... Värst är italienarna som tar livet av mer än fem miljoner flyttfåglar varje år. Det är en skrämmande lista som omfattar upp till 30 miljoner dödade fåglar, bl.a. dödas 1 miljon svarthättor (som hamnar i köket, och olagligt i restaurangmenyer ...).

Ynkligt.

Sibirisk skönhet kryssad

Azurmesen i Helsingfors. Vik, 16.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 76/366.

Azuremes loggad idag = ny art!  En verklig skönhet! Detta är en sibirisk fågelart som är supersällsynt i västra Europa. I Finland har den observerats ett 30-tal gånger, i Nyland (= landskapet längs kusten på båda sidor om Helsingfors) har den setts fyra gånger  tidigare. Senast arten sågs i Helsingfors var vintern 1976.

Jag hade ärende i huvudstaden och passade på att söka upp stället vid fågelrika Gammelstadsviken där azurmesen hållit till sen den 22 november i fjol.

Jag hade ingen karta, men hade igår Googlat lite, och fått ett ungefärligt hum om stället. Gick lite på måfå, men kom småningom alldeles rätt. Träffade på fem skådare som bekräftade platsen. Plockade fram teleobjektivet och gjorde mig beredd på en lång väntan. Det var ett litet matningsställe för småfåglar på en liten bergsklack, nära ett lövskogsområde och intilliggande fågelvik med vassområden (där azurmesen hållit till). Ett femtontal talgoxar och blåmesar frekventerade matningen, en större hackspett fanns där och domherre hördes från trädtopparna. Då och då hördes sånglärkors kontaktläten från enstaka överflygande fåglar. Vårflyttning.

Efter femton minuters väntande skymtade jag en bländande vit fågel i buskaget. Kollade med kikaren, och visst, där satt azurmesen och putsade sin fjäderdräkt. Jippiiiiii!!

Sen kom den fram till matningsstället, plockade åt sig lite käk, och försvann igen in i skogen. Hann få några rutor (bilden ovan); men den var inte lättfångad. Den rörde sig snabbt.

Väntade en halvtimme, och sen kom den fram på nytt. Samma procedur, plockade åt sig något, och försvann. Jag hann inte med i svängarna med 500 mm, den var skymd av kvistar, sen när den för några sekunder var exponerad, hann inte fokuseringen med ...

Sen hade jag inte tid att stanna längre.

Normalt "kryssar" jag inte arter, men kan ibland inte låta bli om det gäller sibiriska arter som annars är svåra att komma åt. Senast kryssade jag en träsksångare i ett sumpmarksområde i södra Österbotten för 6 - 7 år sedan. Jag ser ingen nytta med att kryssa arter som man kan se i övriga Västeuropa, eller Iberiska halvön. Dem ser jag hellre där, i sin egen miljö. Men till Sibirien åker man inte bara så där ...

Jag har loggat mer än 3000 fågelarter från ett antal kontinenter, men detta med antal intresserar mig inte. De flesta har jag ju glömt, både vad de hette och hur de såg ut. Men arter som finns i det "egna området" försöker jag nog hålla ett öga på.

Klistrar in Wikipediainfo om arten:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Azurmes

Azurmesen är till storlek och form lik blåmesen men omisskännlig med sin vita och blå dräkt. Den har vit hjässa och undersida och gråblå mantel och rygg. Ovansidan av vingen är klarblå med breda vita vingband och ovansidan av stjärten är också klarblå med stora vita trekantigt formade hörn. Den har en mörkblå tygel som går ihop med en tunn mörkblå "krage" i nacken.

Den lockar likt blåmesen och dess sång låter som ett mellanting mellan blåmes och tofsmes.

Azurmesen är en stannfågel som häckar i ett område i Asien som sträcker sig från väster om Moskva i Ryssland, österut genom Sibirien, till sydöstra Kazakstan, Mongoliet och nordöstra Kina. Den är en sällsynt gäst i Europa.

Det är den tyske naturforskaren Peter Simon Pallas som tillskrivs den första formella beskrivningen av arten. Han beskrev azurmesen 1770 under en expedition genom centrala Ryssland bort till Bajkalsjön och gav den då det vetenskapliga namnet Parus cyanus. Men Pallas var inte först med att beskriva arten. Daniel Gottlieb Messerschmidt upptäckte arten under en resa 1720-1727 i Sibirien men dennes reseskildring publicerades först 1962-1977. Det finns dock en ännu äldre beskrivning. I verket Ornithologiæ av Ulisse Aldrovandi (1522-1605) beskrivs en art som Aldrovandi kallar Parus indicus och som bland annat beskrivs som en talgoxeliknande fågel i blått, vitt och svart. Huruvida det faktiskt är en beskrivning av azurmesen är oklart.

Flertalet auktoriteter kategoriserar Cyanistes som ett undersläkte inom släktet Parus, men exempelvis American Ornithologists' Union (AOU) och Clements et al. behandlar Cyanistes som ett distinkt släkte. Detta understöds av DNA-analyser av mtDNA cytochrome b som indikerar att Cyanistes inte bara är distinkt men inte heller är så närbesläktad med övriga mesar.

Azurmesens taxonomi är oklar. Ofta delas den in i fem underarter men övergången mellan underarterna är klinal och det förekommer flera frågetecken kring de östligare populationerna och deras taxonomi.

• Parus cyanus cyanus - nominatformen, häckar i västra Ryssland österut till Volga.
• Parus cyanus hyperriphaeus - häckar från Volga österut genom västra Sibirien och norra Kazakstan till Semej.
• Parus cyanus koktalensis (ibland felstavat kotkalensis) - häckar i sydöstra Kazakstan söderut till Balchasj.
• Parus cyanus yenisseensis - häckar i Sibirien
• Parus cyanus tianschanicus - häckar i sydöstra Kazakstan, Kirgizstan och Xinjiang.
• Parus cyanus flavipectus - häckar i Kirgizistan, Tadzjikistan, sydöstra Uzbekistan, östra Turkmenistan och norra Afghanistan, österut till östra Qinghai och i södra och sydöstra Koko Nor i Kina.

Vissa auktoriteter exempelvis Sibley & Monroe, 1990 och Stepanyan, 1990 kategoriserar P. c. flavipectus som en egen art och delar i sin tur upp denna i tre underarter; flavipectus, carrythersi och berezowskii. Det förekommer dock viss samhäckning mellan flavipectus och tianschanicus i bergsområdena i nordöstra och sydvästra Kirgizistan.

I dess västra utbredningsområde förekommer hybridisering med blåmes och hybriden kallas för pleskii. Dessa hybrider har blå hjässa och mindre vitt på tertialspetsar och stjärtsidor.

Första kända exemplaret i Sverige infångades i Säby, Frustuna i Södermanland i mitten av 1700-talet och beskrevs av Anders Sparrman som Parus saebyensis i hans Catalogue of the Museum Carlsonianum (1786-89). I modern tid har man observerat azurmes vid två tillfällen i Sverige. En individ observerades kring den 12 februari 1996 i Sörnoret, Åsele, Lappland och en individ som upptäcktes den 22 oktober 2002 kom att stanna en längre tid i Masugnsbyn i Lappland. Den senare individen kom att bli något av en rikskändis då en stor mängd fågelskådare besökte den lilla byn för att få se fågeln.

Azurmesen häckar i löv- och blandskog och lägger mellan 9 och 11 ägg i ett bohål i träd, ofta nära våtmarker. Honan ruvar i 13 till 14 dygn innan ungarna kläcks

Några till

I väntan. Nådendal 15.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 75/366.

Det går sakta framåt. Nätterna är ännu kalla, trots många plusgrader dagtid. Noterade idag den första sjungande gulsparven, den första flocken med återvändande grågäss, en flock med björktrastar och två starar.

Alltid något.

Skönt med värmande sol från blå himmel. Ger vårkänsla.

Bortom redan

Oreda i Uggleskogen. Hirvensalo, Åbo 14.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 74/366.

"Bortom redan" är en av de mest underfundiga och talande titlar som en fotobok kan ha. Det gäller alltså Jan Töves bok som kom ut 2001, där han i ord och bild (115 st) tar oss till Grönlands isberg, Namibiens kustöken, Nordamerikas vildmark - samt till en massa vanlig närnatur i mästerliga bilder.

En bok som borde finnas i varje landskapsfotografs boksamling.

Kom att tänka på titeln när jag tog bild ovan, av rotvältan i min "hemskog" under dagen.

Alaudan har kommit

Lärkmarker. Brusaby, Kimito 13.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 73/366.

Äntligen första sånglärkan! Hörde en ensam fågel passera över ett ännu snöklätt odlingslandskap; det kännspaka kontaktlätet avslöjade den. Sånglärkan (Alauda arvensis) brukar tävla med skogsduva och stare, när det gäller min första flyttfågelobs på fastlandet.

I år hann både ormvråk och tofsvipa före. Men allt är relativt, jag har haft minimalt med tid att ströva i skog och mark (med leriga skor ...) och det är mera slumpen som avgjort ordningsföljden. Dessutom såg jag både vråken och vipan från bilfönstret ...