I soluppgången

I väntan på islossning. Satava, Åbo 14.1.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 14/365.

Behövde värma lilldieseln och gjorde en tur till grannön, innan det bar iväg in till kontoret i Åbo. En strålande vacker vinterdag. Skulle bara vara så kul att åka ut på fjärdar med skidor, lagom med snö.

I gränden

Där tiden stått stilla. Åbo 13 januari 2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 13/365.

Stannade till vid Nunnegatan på väg hem från jobbet. En byggnadshistorisk spillra från det gamla Åbo.

Snapshot från ratten ...

Kimito 12.1.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 12/365.

Jag rekommenderar det inte, men kan ändå inte själv låta bli att stjäla till mig en bild från ratten (under körning) då och då. När traktorn kom emot insåg jag plötsligt att nån sån här bild har jag inte från tidigare (det är ju så sällan snö behöver plogas i dessa områden). Kändes bara så lantligt och idylliskt. Påminde om uppväxten i en bondby i Österbotten.

Snabbt upp med kameran som alltid ligger skjutklar  i sätet intill. Snapshot pang på ... och jag hölls på vägen och klarade mötet. Det handlar om sekunder.

Bra med ren vindruta sådana här gånger.

Hemåt i skymningen

Kyrkogränd. Åbo 11 januari 2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 11/366.

En kustkultur som splittrades

En reportagebok om vårt broderfolk. Reprofoto: Håkan Eklund.

Mikael Sjövalls bok ”På strövtåg i Aiboland”, med bilder av Patrik Rastenberger, är en reportagebok som heter duga. I boken gestaltas det som återstår av den svenska kulturen och det svenska språket i Estland och det kan genast sägas: det är sällan jag läst en reportagebok med större intresse och tillfredsställelse än denna!

Dessutom är bildmaterialet ypperligt och layouten är suverän. Hela bokpaketet är en fullträff där Sjövall & Rastenberger i sjutton kapitel tar med oss på en resa genom de Estlands svenskbygder av idag. En mycket intressant sådan.

Boken handlar alltså om svenskbygderna i Estland. Ordet Aiboland kommer från ”aibo” (öbo), på estniska ”rannarootsi” (strand-/kustsvensk), alltså om vår egen motsvarighet i Estland; kustsvenskar i Finland och Estland har ju samma ursprungshistoria.

Deras historia och kultur fick dock en tragisk och våldsam vändning under andra världskriget­­ när de såg sig tvungna att lämna sina hem och hemman för att söka tryggheten i faderslandet Sverige, där man knappt visste vad detta var för folk.

Unga män i Estland tvångsmobiliserades under kriget både till tyska och ryska armén, som turvis ockuperade landet. De flesta estlandssvenskar unga män valde därför att fly till Sverige, en stor del via Finland. Resten av familjerna visste vad Stalin gjorde med fria bönder, som i hans system sågs som statsfiender – och svenskbygderna utgjordes av utpräglade agrara byar. Alltså var det bättre att bli invandrare och statare i Sverige än att tvina bort i slavarbetsläger i Sibirien.

Slutresultatet var att sovjetregimen slog sönder en unik estlandssvensk kultur som existerat i mer än 700 år. Själva flykten är dokumenterad i en bok som Thure Malmberg presenterar i detta nummer av Skärgård.

Men helt lyckades Stalin och hans anhang inte utplåna den estlandssvenska kulturen och det är det som Sjövall & Rastenbergers bok handlar om. I exil i Sverige har estlandssvenskarna hållit ihop bland annat via den Estlandssvenska kulturföreningen SOV med tidskriften Kustbon som informationskanal.

Efter Estlands nya självständighet 1991 har den som så önskat också fått tillbaka sina gamla marker som idag delvis har bebyggts med fritidshus av barn och barnbarn till dem som flydde.

Av de ca 8000 estlandssvenska som före kriget bodde i dessa kust- och skärgårdsbygder, återstår ca 400 som är bokförda som svenskar i den estniska folkbokföringen.

Idag är det många ättlingar som återvänt för att bygga sommarstugar på sin fädernemark (som de fått tillbaka), men det är inte alltid så lätt att få det att funka. De gamla estlandssvenska gårdarna togs ju över av ryssar och ester, inflyttade från andra områden utan någon historia i bygden, och har blivit kvar i gårdarna. Någon gemensam "bysämja" finns inte längre kvar, ofta betraktas de gamla ägarna med misstänksamhet när de återvänt till sina gamla bysamhällen.

Så splittras kulturer och folk av idiotiska krig, som fortsätter på olika håll i världen. Skulle vi i Finland ha förlorat kriget mot ryssarna, dvs. blivit ockuperade, skulle vi finlandssvenskar ha gått samma öde till mötes. Hela kusten skulle liksom i Estland ha blivit ett gränsområde, hårt bevakat, där lokalbefolkningen skulle ha tvingats bort från strategiskt belägna områden (ex. öar, uddar).