En kustkultur som splittrades

En reportagebok om vårt broderfolk. Reprofoto: Håkan Eklund.

Mikael Sjövalls bok ”På strövtåg i Aiboland”, med bilder av Patrik Rastenberger, är en reportagebok som heter duga. I boken gestaltas det som återstår av den svenska kulturen och det svenska språket i Estland och det kan genast sägas: det är sällan jag läst en reportagebok med större intresse och tillfredsställelse än denna!

Dessutom är bildmaterialet ypperligt och layouten är suverän. Hela bokpaketet är en fullträff där Sjövall & Rastenberger i sjutton kapitel tar med oss på en resa genom de Estlands svenskbygder av idag. En mycket intressant sådan.

Boken handlar alltså om svenskbygderna i Estland. Ordet Aiboland kommer från ”aibo” (öbo), på estniska ”rannarootsi” (strand-/kustsvensk), alltså om vår egen motsvarighet i Estland; kustsvenskar i Finland och Estland har ju samma ursprungshistoria.

Deras historia och kultur fick dock en tragisk och våldsam vändning under andra världskriget­­ när de såg sig tvungna att lämna sina hem och hemman för att söka tryggheten i faderslandet Sverige, där man knappt visste vad detta var för folk.

Unga män i Estland tvångsmobiliserades under kriget både till tyska och ryska armén, som turvis ockuperade landet. De flesta estlandssvenskar unga män valde därför att fly till Sverige, en stor del via Finland. Resten av familjerna visste vad Stalin gjorde med fria bönder, som i hans system sågs som statsfiender – och svenskbygderna utgjordes av utpräglade agrara byar. Alltså var det bättre att bli invandrare och statare i Sverige än att tvina bort i slavarbetsläger i Sibirien.

Slutresultatet var att sovjetregimen slog sönder en unik estlandssvensk kultur som existerat i mer än 700 år. Själva flykten är dokumenterad i en bok som Thure Malmberg presenterar i detta nummer av Skärgård.

Men helt lyckades Stalin och hans anhang inte utplåna den estlandssvenska kulturen och det är det som Sjövall & Rastenbergers bok handlar om. I exil i Sverige har estlandssvenskarna hållit ihop bland annat via den Estlandssvenska kulturföreningen SOV med tidskriften Kustbon som informationskanal.

Efter Estlands nya självständighet 1991 har den som så önskat också fått tillbaka sina gamla marker som idag delvis har bebyggts med fritidshus av barn och barnbarn till dem som flydde.

Av de ca 8000 estlandssvenska som före kriget bodde i dessa kust- och skärgårdsbygder, återstår ca 400 som är bokförda som svenskar i den estniska folkbokföringen.

Idag är det många ättlingar som återvänt för att bygga sommarstugar på sin fädernemark (som de fått tillbaka), men det är inte alltid så lätt att få det att funka. De gamla estlandssvenska gårdarna togs ju över av ryssar och ester, inflyttade från andra områden utan någon historia i bygden, och har blivit kvar i gårdarna. Någon gemensam "bysämja" finns inte längre kvar, ofta betraktas de gamla ägarna med misstänksamhet när de återvänt till sina gamla bysamhällen.

Så splittras kulturer och folk av idiotiska krig, som fortsätter på olika håll i världen. Skulle vi i Finland ha förlorat kriget mot ryssarna, dvs. blivit ockuperade, skulle vi finlandssvenskar ha gått samma öde till mötes. Hela kusten skulle liksom i Estland ha blivit ett gränsområde, hårt bevakat, där lokalbefolkningen skulle ha tvingats bort från strategiskt belägna områden (ex. öar, uddar).

2016-01-11 21:11   Måns H

På Sovjettiden besökte Gotlands byggnadsnämnd och en del tjänstemän, däribland jag, Tallinn. Vi fick en vända även ut på Ösel. Det var märkligt att uppleva hur svensk högadel var begravd i domkyrkan. Ett minne från tiden Estland var svenskt. Ute på Ösel stod de svenska familjenamnen kvar vid kyrkbänkarna sedan före senaste kriget. En i gruppen fick se sina föräldrars plats i den lilla landskyrkan!

En del av dom som flydde kom till Gotland och många stannade. De var väl så där måttligt välkomna. Resurserna räckte ju precis till för dem som redan bodde där. Men de hade svenska som modersmål och likartad kultur och smälte tämligen fort in i samhället. Men det tar tre generationer att bli gotlänning, fyra att bli gute för alla som flyttar till ön.

Krig är så fruktansvärt nedbrytande. Inte bara att människor skadas och dör och att byggnader och infrastruktur demoleras, utan moralen bryts ner då samhället slutar fungera. Den som först tjänstgjort åt ena sidan, sen åt andra sidan räknas som dubbel förrädare då ena sidan kommer tillbaka och kan i det läget göra vad som helst för att klara sig.

Tack för ditt inlägg!

2017-01-06 18:55   gatosi

La ditt boktips väl på minnet och beställde den till sist via fjärrlån. Mycket läsvärt! Boken är informativ och väcker frågor. Själv läser jag vissa stycken med kanske andra ögon än en svenskfödd. Jag är uppvuxen i Östtyskland och kommer så väl ihåg år 1990 när främmande välklädda människor började stryka runt gårdarna och man inte visste om de nu skulle dra undan mattan under folk som hade bott där i flera decennier...
På vilket sätt de estlandssvenska ättlingarna fick tillbaka fastigheterna nämns ju aldrig i boken tyvärr.

Men hur som helst, är man intresserad av historia kring Östersjön så är boken ett måste. Även om man funderar på frågan vad kultur och identitet egentligen är för nåt.

Tack för tipset!