Intressanta utrikesbrev
Historiens vingslag. Julpost i Åbo 2015. Foto: Håkan Eklund.
Sällan eller aldrig har jag fått egna brev tillbaka, i original, för arkivering. Men just sådana hittade jag i julposten från kusin Marianne. Bara så intressant. Hon hade hittat breven i ett skåp "som inte städades varje år" (tack för det!), och beslöt att skicka dem. Tack!
Breven var daterade Fiji 10.12.1987 och 23.3.1989 samt från Botswana 6.10, 9.11 och 26.11.1993.
Nio sidor A4 fyllda med intressanta detaljer, också med sådant som jag har glömt. Och jag har nog inga egna kopior av dessa brev.
Från Fiji skrev jag på en liten reseskrivmaskin som jag fått av farfars kusin Victor Eklund som ett tag kom på besök från Berkley, California. Jag hade ju aldrig någon dator under åren på Fiji (1984-89), inga privata människor hade ju sådana då, men på hemvägen i juli 1989 köpte jag min första (laptop) från Singapore, väl hemkommen var det ingen som kunde visa mig hur den skulle användas ...
Hade den i en "skrubb" ett helt år, innan broder Bertil (som bodde långt från Åbo) hade möjlighet att visa mig grunderna. Också det historia. Inga ungdomar idag kunde ju tänka sig en tid utan datorer ...
Från Botswana skrev jag på dator, men har nog inte kvar de filerna.
Jag har alltid haft den åsikten att de enda riktigt intressanta källor hittas i privata brev och dagböcker, de är skrivna i realtid, och är inte "friserade" för publicering. Breven som jag nu läst bekräftar detta. De är fyllda med små vardagliga detaljer, som inte annars skulle bli dokumenterade. I ett brev från Fiji skrev jag att jag saknade flyttfåglar och doften av smältvatten. I ett brev från Botswana skriver jag om hur jag från en båt tappade fågelboken i floden 20 m från en krokodil (vi fick upp den, innehöll en massa värdefulla noteringar). Väl hemkommen gick Robert knappt 2,5 år (skriver jag i brevet) länge och plockade upp saker från golvet hemma, "- - - att inte lejonen eller krokodilerna tar ..."! Han hade sett många sådana på våra resor. Tydligen hade ett och annat fastnat på näthinnan.
Det intressanta är att ett av breven är ett "kusinbrev", skrivet och adresserat till en mängd kusiner i Österbotten som jag inte alltid hade kontakt med (brevledes).
Intressant också att läsa ett stycke i brevet från Fiji i mars 1989 när jag skrev att kontraktet med ILO går ut 7.7, och att jag inte visste något om framtiden: ---- " Vad vi gör sen är också ett stort frågetecken. Anita vill att vi skall slå oss ner i Åbotrakten, och det har hon all rätt till efter alla dessa år på mina villkor. Tyvärr har jag tappat bort det finska språket ganska ordentligt, och vi får se vad jag kan hitta på. Jag är inte den typen som sätter huvudet i säcken, tvärtom - jag älskar omöjliga utmaningar. De ger krydda åt livet".
Härlig text att läsa nu efteråt, med facit i hand.
Jag tog ämneslärarutbildning (för skogsfackmän) på finska, fick jobb inom skogslärarutbildning i ett projekt där kursdeltagarna kom från hela tredje världen (Afrika, Latinamerika, Asien), och sen fick jag ett skogslärarjobb i södra Afrika (Botswana) 1992-94. Bland annat.
Annars: kusin Marianne tillhör den generation med pappan som tillbringat många år i kriget mot ryssarna (hans bror stupade alldeles i slutskedet, han som skulle ta över gården och bli bonde). Istället måste Mariannes pappa bli bonde hemkommen efter kriget, något som inte passade honom. Han hittade jobb i Eskilstuna under 1950-talet, emigrerade med hela familjen, men de två döttrarna + mamman kom sen så småningom hem till svenska Österbotten i Finland. De trivdes inte som invandrare i Sverige. Endast äldsta brodern blev kvar i Sverige. Men allt detta är en annan, lång historia.
Du har helt rätt angående källvärdet. Både relibialitet och validitet ligger på en nivå som man sällan har - just på grund av de omständigheter som du beskriver.
Minnet är ofta en falsk kamrat. Rent häpnadsväckande att plötsligt få sådana källor att stämma av med.
Kul för dig att friska upp minnet i dina brev.
Mv/G