Magiska Brutus

På dagkvist. Kuusamo 2015. Foto: Håkan Eklund.

Hemkommen från Bildernas stad Vårgårda och en festival med bildskådning i två dagar, väntar Brutus Östlings nyaste bok "Bevingat". Underrubriken "Magiska möten i fågelmarker" syftar säkert på fotografens personliga möten med en mängd spännande och intressanta fågelarter jorden runt, men lika bra kunde underrubriken ha hetat något i stil med  "Tragiska öden i fågelmarkerna" ...

Textsubstansen handlar nämligen om det som just nu sker på många håll ute i världen, nämligen att många fågelpopulationer och -arter minskar i en rasande takt. Om gamarter som minskat med mer än 90 procent under ett decennium, om att världens våtmarker minskat med två tredjedelar under ett sekel, om hur damhattsmodet i USA i tiden höll på att ta kål på ett antal hägerarter, om hur sillgrisslorna på Runde som brukade omfatta 10 000 par reducerades till ett dussintal 2014 - och mycket mer.

Förstås är det vi människor som är orsaken till att så mycket går åt fanders; hur många skäms? Eller, hur många är ens medvetna om det? Det är därför det behövs sådana här böcker behövs. Och nu förstår jag varför boken har utsetts till Årets Pandabok 2016!

Den utmärkelsen är den värd! Sånt här behövs för att folks skall vakna och förstå att så här kan vi inte fortsätta!

http://www.wwf.se/press/pressrum/pressmeddelanden/1605379-bevingat-rets-pandabok-2016-r-fylld-av-magi

Däremot tycker jag att juryns motivering är alltför politiskt korrekt för min smak: "Boken Bevingat tar med sina spektakulära bilder och inlevelsefulla texter läsaren med till möten med fåglar och andra djur i en föränderlig värld. Med sina oförutsedda kameravinklar och ljussättningar lyckas Brutus Östling fånga djuren i de mest fantastiska situationer – en bok fylld med magi som ger mersmak.”

Visst, bilderna är strålande, men utan dynamiten i texterna skulle boken konsumeras på några minuter. Några bläddringar och sen är den genomgången. Nu är texten så informativ och värdefull, varvad med egna privata upplevelser och känslor, som ger tuggmotstånd. En bra blandning som trollbinder, samtidigt som man kokar av ilska. Hur i helvete låter vi det gå så här med vår miljö? - vill man bara ropa ut!

Sen har jag alltid gillat Brutus Östlings anspråkslöshet och ärlighet när det gäller redovisningen över det egna naturkunnandet; han har aldrig utgett sig som någon fågelexpert (han börjar nog bli ...) utan ger "kredit" åt alla som han lärt sig av, som han lånat information av. Det visar på ryggrad och ärlighet i högsta potens. Källförteckningen i boken är också mycket omfattande, dessutom presenterad på ett personligt och tilltalande sätt.

Och ännu har jag inte läst boken på riktigt, bara gjort en snabb genomläsning för att "skanna av" innehållet.

Bildmaterialet är förstås av högsta klass. Det är också så här som jag gillar att bilder används, i en kontext där de hör hemma och där de gör en "impact" utöver bildens.  Ibland blir jag bara så innerligt trött på en uppsjö med vackra bilder där bara bilderna i sig är ett självändamål, en fototeknisk prestation, utan verklighetsförankring med den natur där de tagits. En bild kan ju ljuga mer än tusen ord.

Det är här som berättelserna, i detta fall i textform, som skapar en bra helhet. Tack Brutus!

Bloggbilden ovan har också en berättelse med koppling till Östling. Jag och mina naturfotokursister råkade befinna oss på samma snöfält långt ute i glesbygden i Kuusamo i mars i år - där också Brutus Östling dök upp för att fotografera två lappugglor som var samarbetsvilliga. Världen är liten. Den här individen satt för sig själv i kanten av en liten träddunge i ett åkerlandskap, en annan kom nära och åt möss som kastades ut på snön ... (som en filmgrupp från BBC filmade).

http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/narkontakt-med-lappuggla.htm

Alla älskar bra berättelser

Ikväll utanför gymmet. Åbo 2.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 306/364.

Ok, nu har jag sträckläst Bea Uusmas prisbelönta bok från 2013 (= Augustpriset för bästa fackbok). 270 sidor från början till slut. Och vilken berättelse, och vilken berättarteknik! Sånt som också bildvisare kunde utnyttja. Köpte boken igår på Landvetter utanför Göteborg, inför flyget hem från Vårgårda. Kunde bara inte lämna den ...

Saken är den att människor älskar bra berättelser. Bra berättade!

Och det är just det som Bea U till 100 procent har lyckats med i sitt detektivarbete med att komma underfund med hur medlemmarna i Andrés polarexpedition egentligen dog ute på Vitön i oktober 1897. I snart hundra år har polarforskare, journalister och läkare försökt lösa gåtan.

Jag tror att Bea U har gjort det. Läs boken, njut - och hitta svaret. Synnerligen logiskt och väldokumenterat.

Det som många inte vet är att ingenjör André är den första person som anlänt till Finland genom luften ... Under en träningsflygning hösten 1893 med en vätgasballong hamnade han på drift, och hamnade "redlöst" ute på ett litet skär i Åbolands skärgård (Brunskär). Han hoppade ur korgen när den släpade längs vattnet, hamnade att tillbringa en natt ute på ett litet skär, medan ballongen fastnade i en tall ett tiotal km bort (i Korpo). Men det är en annan historia.
http://svenska.yle.fi/artikel/2006/09/08/ingenjor-andree-nodlandar-i-korpo

Bilden ovan ser "manipulerad" ut, det är den inte. En exponering, lite kontrasthöjning i LR. That is all. Ett magiskt ljus för en kort stund, innan jag försvann in i gymsalens energiflöde.

En inspirerande fotofestival

Urdrucket. Mathias Kök & Rum, Vårgårda. 1.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 305/364.

Alltid lika intressanta att summera upp och reflektera kring detta med bilder, bildberättande, bildvisare och bildintryck - från ett omfattande festivalprogram. Som Natur 2015 i Vårgårda.
http://vgfk.se/wp-content/uploads/2014/07/Program_Natur_2015_IA.pdf

Ett av de programinslag som gjorde ett stort intryck var norrmannen Lars Andreas Dybviks föredrag "Bilder som inte kan beskrivas över ett telefonsamtal" där han bl.a. ställde frågan om det överhuvudtaget är möjligt att vara nyskapande idag? Ett mycket inspirerande och substansrikt bildföredrag som jag lärde mig mycket av.

Men det är klart, efter två dagars bildskådande infinner sig en viss mättnadskänsla - och man är mer än nöjd att åka hem.

Den sista kvällens gemytliga fotomiddag ute på Tånga Hed var en fin kontaktskapande tillställning (med god mat och dryck), där jag lärde känna många duktiga fotografer. Men det var många som jag ändå inte hann prata med, trots ambitionen.

Ungdomlig glöd i Vårgårda

Några av Denise Erikssons bilder utställda i Sporthallen, Vårgårda. Nr 304/364.

Ett av de bildföredrag som imponerade stort ur festivalprogrammet i Vårgårda stod 20-åriga Denise Eriksson för. Hon har tillbringat långa tider i Sydafrika för att dokumentera kampen mot tjuvjakt på noshörning och elefant.

Hon hade bl.a. senaste år fått ett naturfotostipendium (100 000 kr) från Hasselbladstiftelsens, som användes för detta fotoprojekt. En del av pengarna har hon skänkt till antitjuvjägarorganisationen Protrack anti poaching unit (www.protrackapu.co.za) för att stötta deras verksamhet i kampen mot tjuvjägare. Vackert så!

Bara så värdefullt att se en ung tjej uppe på scenen som formligen bubblade av energi och engagemang för detta viktiga naturskyddsarbete.

Hennes hemsida hittas här: www.erikssondenise.se

Downtown Vårgårda

Utomhusutställning. Vårgårda 30.10.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 303/364.

Passerade snabbt förbi en mycket fin utomhusutställning i centrala Vårgårda, på väg till naturfotofestivalen i Kulturhuset några kvarter bort. Glömde i all hast att kolla (och fotografera) skylten med info om fotografen, och var bilden är tagen (troligen Island?).

Jag är en stor vän av utställningar utomhus, och i andra miljöer där det normalt rör sig folk. Det vill säga att ta utställningen till folket ...