Igen ett strålande nummer

I skymningen. Brinkhall, Åbo 19.8.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 230/364.

Det är många med mig som gillar bilder på papper, och bilder i ett  sammanhang, ombrutet i tidskriftsform (eller bok-) med bra layout och på bra papper. Det är en form av förädlad fotografiska slutprodukt. Där text och bild i en visuell helhet skapar njutningen.

En sådan hittade jag idag i postlådan, nr 4/2015 av tidskriften Lumo (www.lumopublishing.fi) som är en ny finsk naturfototidskrift (från och med i år) som också finns som e-tidskrift på engelska.

Men det är i pappersform i soffan (med ett glas rött) som kvalitetsläsningen vidtar.

Ett själslandskap

Aura ådal utanför Åbo centrum. 18.8.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 229/364.

Bilden ovan kunde vara fotograferad var som helst i Finland (eller delar av Sverige/Norge/Vitahavskarelen) under 1960-talet.

Så här såg det då ut i jordbruksbygderna under sommaren, när höbärgningen var ett hantverk och arbetsintensivt arbete som krävde gott om arbetsfolk med starka armar.

Detta är också en vital del av min egen uppväxt;  vi var fem barn i familjen som tillbringade somrarna på höängen med föräldrarna i Österbottens kustland. Med åkrar på gammal sjöbotten, uppgrundat av landhöjningen som ännu fortgår (1 meter per 100 år).

Bilden är tagen ikväll, under en timmes promenad, några kilometer uppströms längs ån från Åbo centrum.

Positivt ljudlandskap

Augustimusik vid Aura å, Åbo. 17.8.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 228/364.

Brukar ibland sticka mig in (med frun) till ett ställe vid Aura å där det alltid är levande musik, och där det alltid finns publik.

Ofta handlar det om "lågprisband" från Kuba, eller f.d. öststater, allt för att få det hela att "gå ihop".

Men musiken är inget lågpris, killarna på bilden ovan (från Havanna) är mästare på att skapa god stämning. På spanska. Ett språk som jag många gånger försökt lära mig, ett språk som jag så gärna önskade kunna -  men ändå har jag alltid stannat i startgroparna.

För att lära språk borde man bo i ett land där det talas, där man är tvungen att lära sig för att klara vardagen.

Drunknad

En titt i vattentunnan. Pandrosbacken, Kimo. 16.8.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 227/364.

Nostalgitrippen

Morfars självporträtt. Hemgården, Kimo 15.8.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 226/364.

Det är en lång process att tömma en hemgård, efter döda  föräldrar. Det är mycket som hinner samlas i en bondgård under en livstid. Det är mycket som skall bort efter att det viktigaste tagits till vara.

Pappa var drygt 20 när han med hjälp av grannar byggde huset. Det var i slutet av 1940-talet, och efter fem år av krig var Finland utfattigt. Det var till och med svårt att få tag i spikar ... En historia i sig.

I föräldrarnas gamla sovrum blev jag av min syster uppmärksammad på en tavla som jag aldrig lagt märke till. Tack och lov fanns svaret på baksidan, det var morfar Arvids självporträtt som han själv tecknat i Amerika där han vistades i sju år. "Selfie-teckningen" hade han gjort i början av 1920-talet i Rockford Ill. Han var då 26 år. För pengarna som han tjänat in i Amerika köpte han ut svärföräldrarnas hemgård, och blev en för den tiden välbärgad bonde (och möbelsnickare) på Bramsbacken i Komossa, alldeles intill språkgränsen till det finska Finland. Den gården utnyttjas nu som sommarstuga av mammas bror, alltså sonen i gården, idag 92 år.

Inser att det enda ställe i världen där jag känner nostalgi, är i hembygden. Här finns alltid tid att reflektera över tingens ordning, tidens tand, över generationer som kommit, kommer - och som gått.

I Åbo, där jag är inflyttad, har jag aldrig tid för reflektioner. Där har jag heller inga rötter, bara massor av jobb som tar all tid och uppmärksamhet.