Nostalgitrippen

Morfars självporträtt. Hemgården, Kimo 15.8.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 226/364.

Det är en lång process att tömma en hemgård, efter döda  föräldrar. Det är mycket som hinner samlas i en bondgård under en livstid. Det är mycket som skall bort efter att det viktigaste tagits till vara.

Pappa var drygt 20 när han med hjälp av grannar byggde huset. Det var i slutet av 1940-talet, och efter fem år av krig var Finland utfattigt. Det var till och med svårt att få tag i spikar ... En historia i sig.

I föräldrarnas gamla sovrum blev jag av min syster uppmärksammad på en tavla som jag aldrig lagt märke till. Tack och lov fanns svaret på baksidan, det var morfar Arvids självporträtt som han själv tecknat i Amerika där han vistades i sju år. "Selfie-teckningen" hade han gjort i början av 1920-talet i Rockford Ill. Han var då 26 år. För pengarna som han tjänat in i Amerika köpte han ut svärföräldrarnas hemgård, och blev en för den tiden välbärgad bonde (och möbelsnickare) på Bramsbacken i Komossa, alldeles intill språkgränsen till det finska Finland. Den gården utnyttjas nu som sommarstuga av mammas bror, alltså sonen i gården, idag 92 år.

Inser att det enda ställe i världen där jag känner nostalgi, är i hembygden. Här finns alltid tid att reflektera över tingens ordning, tidens tand, över generationer som kommit, kommer - och som gått.

I Åbo, där jag är inflyttad, har jag aldrig tid för reflektioner. Där har jag heller inga rötter, bara massor av jobb som tar all tid och uppmärksamhet.