Vinter igen

Takatalvi. Tenala 29.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 119/365.

Efter en strålande vacker vårdag igår blev det idag något helt annat. Hällande regn hela dagen, och nu under sen eftermiddag blev det till snö på åsarna längs sydkusten.

I det finska språket finns det ett specifikt ord för detta väder, dvs. när vintern kommer tillbaka, trots att lövsprickningen är i full gång. Det är det som är "takatalvi på finska", kort och koncist.

Som på bilden ovan.

Till slut kom orden

Miljökonst nära Åbo hamn. 28.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 118 /365.

Jag gick en gång på en skrivkurs vid Åbo Akademi med Siv Strömquist från Uppsala universitet som föreläsare. Det var mycket lärorikt.

Sen dess har jag skapat ett hundratal texter för publicering och fortfarande är det lika roligt att skriva. Men ibland går det trögt. Då tänker jag på Siv S och hennes processtänkande, där själva skrivandet egentligen omfattar den minsta delen i processen. Det gäller att sätta igång en mental process, och låta det undermedvetna jobba ...

Nu har jag gjort det. Orden som inte ville komma i går kväll kom i kväll. Nu är kolumnen klar, inom deadline ... (före midnatt).

Ibland brukar jag kolla in hennes bok "Skrivprocessen" (1993) och inser att jag borde läsa den på nytt. Redan i inledningen skriver hon i det första stycket: "Att skriva är svårt. Att undervisa i skrivning är ännu svårare."

En utmaning att tackla. Och vad är bättre än utmaningar. Ett livselixir.

När orden inte vill komma

Vårregn i trädgården. Åbo 27.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 117/365.

Sitter och jobbar med en text, där orden inte vill komma. Lyssnar till ett stilla vårregn. Rödhaken har tystnat. Försöker sega vidare.

En ny tuff naturfototidskrift

Natur från landsvägen. Sagu 26.4.205. Foto: Håkan Eklund. Nr 116/365.

Efter en regnig förmiddag blev det en vacker eftermiddag och kväll. Det doftade fräscht från markerna i ett helt underbart ljudlandskap av fågelsång. Känner bara att jag inte hinner vara så mycket ute i skog och mark som jag skulle önska. Det är nu som man borde vara på semester ...

Hemkommen efter ett kursveckoslut hittar jag nr 2/2015 av den nya finska naturfototidskriften Lumo (www.lumopublishing.fi) i postlådan. Ett vackert och innehållsrikt nummer (100 sidor) med många tuffa artiklar (ex. ang. vargjakt, flyttfågeljakt på Malta, ekologisk utarmning) som normalt inte hittas i naturfototidskrifter där vackra bilder av vacker natur tycks gälla. Men om ingen uppmärksammar hotet mot vår natur, så går det ju åt fanders, och det finns allt mindre att fotografera ...

I numret ingår min artikel om Maltajakten (= främst tjuvjakt), utslaget på 8 sidor i bra layout baserat på mina tre veckor i tjujaktsriket under vår- och höstkampanjer mot illegal jakt. Jag hade bjudit ut samma material för något år sen åt Luontokuva (ända tills nu den enda stora naturfototidskriften i Finland), men de var inte intresserade. De svarade att dylikt material inte passade i tidskriften. Kanske bilderna inte var tillräckligt vackra? Döda fåglar är ju inte vackra... och obehagliga saker/ämnen är ju inte behagliga ...

Istället var det nu en Lumo-redaktör som tog kontakt med mig och frågade om jag var intresserad av att göra en artikel (hade läst mina Maltablogginlägg här på FS) för deras tidskrift som leds av proffsfotografer. Och av nästa-nummer-info att döma skall de ta upp motsvarande om illegal jakt och fågelfångst på Cypern i nästa nummer som skall ut 12.6.

Bra!

Tröttnar aldrig på Willamo

Fotoprat under paus. Kimito 25.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 115/365.

Hade igen Heikki Willamo som gästfotograf och inspiratör under en fotokursstart. En kille som jag lyssnat på i åratal, bilder och bildtänk som jag börjar kunna - men som jag aldrig blir trött på! Som alltid trollbinder och inspirerar, som känns som "ös på, mera, mera ...".

Härligt.

Willamo tar 90 procent av sina bilder inom en radie av 30 km hemifrån, för att ha kontroll över vad som sker i området, där han kan utnyttja tiden/ljuset/olika situationer maximalt eftersom han känner varje kvadratmeter, varje skrymsle, varje kvadratkilometer.

Det är ju så som revirtrogna djur och fåglar fungerar; de kan alla sitt område, känner varje vrå av sitt område - som gör att överlevnadsmöjligheten maximeras.

Så skapas fina naturbilder och genuina upplevelser, där många av motiven (duvhök, berguv, nötkråka, älg, grävling) slutat "bry sig om att vara rädda", som tänker: "nä, men det där är ju bara Willamo, en ok typ".

En som tillhör reviret, området.