Så kom den då

Ute på landet. Brusaby, Kimito 22.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 356/365.

Ja, så kom den då, julsnön! Som ingen trodde på här längs sydkusten. Och visst lyser det upp landskapet, denna årets kortaste dag! Hoppas att snön blir kvar över julhelgen; bara så mycket trevligare att fotografera med snö i markerna.

En biotop som jag gillar

I allunden. Hirvensalo, Åbo 21.12.2014. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en runda till olika "fotoställen" på ön mitt på dan när solen  tittade fram mellan små snöbyar. Dessa små klibbalslundar är biotoper som jag verkligen gillar. Här längs kusten hittas de ofta nära havsvikar, egentligen gammal havsbotten som landhöjningen gjort till fastmark.

De är otroligt näringsrika och har på de flesta ställen (nära bondbyar) odlats upp. Eftersom växttakten är snabb och intensiv, trädslagen ekonomiskt ointressanta (som egentligen inte är sant, alvirke är bra virke till mycket ...) så hittas här olika stadier av tillväxt, ålder samt "förintelse och död". Det senare till stor glädje för specialistarter som mindre hackspett, bland annat.

Allt har sin tid

Igenbommat för gott. Hirvensalo, Åbo 21.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 354/365.

När vi flyttade till ön var detta en livligt frekventerad "kvarterspub" och butik. Under varma sommarkvällar satt folk ute på terassen och umgicks över ett stop öl. Det såg alltid lika hemtrevligt ut, intill gamla landsvägen in mot ön, med utsikt mot slottet och stan.

Nu har stället stått öde ett antal år. Småningom tar naturen tillbaka terassen. Allt har sin tid.

Att notera: detta är ingen glesbygd, tvärtom, här på ön byggs det så att det knakar. Att detta ställe förlorade sin attraktion har att göra med en ny bro/vägsträckning + nya shoppingcenter några kilometer bort. Omdirigering av resurser ...



("Myytävänä = till salu).

Förblev en dröm

I Johanneskyrkan, Helsingfors. Fredag 19.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 353/365.

Det är ändå något speciellt med en gammal ärevördig kyrka som konsertsal, som denna på bilden ovan. Här är det den traditionella julkonserten i Johanneskyrkan, som sjungit in julen i mer än tre decennier, som gäller.

Det är Akademiska Damkören Lyran och Akademiska Sångföreningen (Akademen) som fyller hela kyrkorummet med ett välljudande ljudlandskap. Och mitt i samlingen med frackklädda unga herrar står sonen Robert och sjunger, som förstås värmer ens hjärta.

Tänk vad studerande ungdomar vill och kan; allt sådant som jag själv gått miste om. I de jordnära utbildningar jag kanaliserades in på fanns ingen koppling till högkultur.

Visst köpte jag i tonåren en fransk Selmer tenorsaxofon (http://www.selmer.fr/)och drömde om ett musikerliv (motkraft till högkultur ...), men också det förblev en dröm. Saxofonen byttes i ett skede till ett 300 mm teleobjektiv, som gett mig fina bilder från åren i södra Afrika. I sanningens namn har nog fotograferingen och jordnära yrken gett mig maximal utdelning i mitt liv, utan högkultur ...

Däremot njuter jag av att lyssna på god konsertmusik, som den i Johanneskyrkan. Som konsument. Att anonymt sitta i en mörk kyrkbänk och bara sluta ögonen och låta sången och musiken ta över, är en euforisk upplevelse. Som man bara önskade att inte skulle ta slut (kunde inte körmusik köra lite mera med "Mettallica-stuk", med än längre musikstycken ...?).

Att bara för en stund flyta bort i musikens sköna värld är en fin upplevelse.

Ulf Nilsons första lik

Decemberdag i Kimito. 18.12.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 352/365.

Som sagt, läser Ulf Nilsons bok "Utrikeskorrespondent" på nytt. Boken är från 1976 (förlag: Bra böcker) och är verkligt läsvärd. Gillar språket, hans lediga sätt att uttrycka sig, och gillar att bli påmind om ett stycke europeisk nutidshistora sedd genom en ung journalists ögon.

Och omslagsbilden är lagom kaxig, Ulf N själv med långt hår och cigarr, med utländska dagstidningar, tennisracket och snobbigt vit skrivmaskin i handen.


Starten är en rivstart. I första kapitlet är han i Budapest 1956, 23 år gammal, och har för första gången sett ett lik.

Så här lyder texten på bokens andra sida: "Anders Engmans Hasselbladare skrällde gång på gång. Jag stängde till för alla känslor (i en panik så djup att den fortfarande gör mej illa) och ville kräkas och mumlade nåt om att vad ska vi nu göra.
- Vi skall gå till en park, sa följeslagaren. Till en park där dom hängt dom värsta uppochner i träden. Där ska du få se hur dom sparkar på dom och pissar på dom."

För första gången fick unge herr Nilson uppleva människors grymhet mot människor, när fienden skändades och bespottades, sådant som journalister upplever varje dag i kris- och krigsområden. När människor blir till odjur.