Gillar FSM-ledaren

Efter solnedgången. Friskala, Åbo 6 maj 2014. Foto: Håkan Eklund.

Först nu har jag tagit mig tid att läsa senaste nummer av FS Magasinet och gillar genast Fröderbergs inledare. Känner igen mig själv i resonemanget, dvs. behovet av att "strukturera sig" och att jobba i projekt. Just så har jag i många år tänkt göra, men det har liksom aldrig blivit av.

Ok, å ena sidan är bilden ovan en del av ett "projekt", det  att ta minst en användbar bild per dag (nu inne på tredje året). Ett "projekt" som kan verka hur meningslöst som helst, men som nog fyller några av de fördelar som Fröderberg nämner angående projekt, dvs. att det får en att ta bilder som man annars inte skulle ta.

Att ta "skakbilder" av träd är ju i sig ett uttjatat motivområde (vilka är då inte det ...?) men efter 10 år i skogen med vår hund där jag aldrig kunde jobba med stativ kom jag underfund med att ett sätt var ju att fotografera med långsamma slutartidern samtidigt som kameran rördes, det gav ju alltid överraskande resultat.

Men ändå, att skapa ett riktigt seriöst fotoprojket är ändå något som också jag borde ta mig i kragen och göra. Uppslag finns nog, men inte tid. One day ...

Kul ändå tt ha något ogjort att se fram emot.

Nr 126/365.

Två museiföremål

Två museiföremål från två olika epoker. Åbo 5.5.2014. Foto: Håkan Eklund.

När jag går på en "arbetslunch" betyder det något helt annat än vad de flesta kanske ser i begreppet, dvs. ett informellt möte.

För mig betyder det att söka upp ett ställe där jag kan äta och jobba ostört, dvs. att läsa korrektur samtidigt. Det har många fördelar, först och främst äter man långsamt, sen får man mycket gjort under absolut koncentration i en mysig miljö, bekvämt sittande i en restaurang.

En favoritplats är gamla Borefartyget som ligger för ankar i Aura å. Och på vägen tillbaka till bilen kunde jag ta dagens bild, av två museiföremål som under olika epoker varit viktiga för landets näringsliv.

Nr 125/365.

Vardaglig dagboksbild

Regnmolnen drar in. Aura å, Åbo 4 maj 2014. Foto: Håkan Eklund.

När jag åkte ut sken solen och det var hur vackert som helst. Plötsligt drog mörka moln in, någon "öppnade luckan" och ner kom hagel och iskallt regn.

Minuten innan tog jag bilden ovan, svängde och for hem. Allt för att hålla en-bild-om-dagen-leken levande. Sen var det fint igen under eftermiddag och kväll.

Och se, först då bytte jag till sommardäck ...
Nr 124/365.

Slutade väl

Blommande lönn. Åbo 3 maj 2014. Foto: Håkan Eklund.

Satt halva dan på landsvägen, från Oravais till Åbo. En stor del av tiden gick åt att lyssna till ishockey Finland - Sverige, som var underhållande. Blev riktigt spännande på slutet, med straffläggning - just då kom jag till Åbo och såg detta träd, måste parkera och lyssna färdigt. En ishockeymatch som slutade väl (trots att Tre Kronor spelade bättre, men det är målen som räknas ...).

Sen steg jag ut och tog dagens bild, innan jag körde de sista kilometrarna hem.

Nr 123/365.

Ett förtroligt däggdjursmöte

Kollar in fotografen. Bäckhagen, Kimo 2.5.2014. Foto: Håkan Eklund.

Efter några timmar i skogen, där jag försökte komma underfund med var talltita och tofsmes häckade, utan resultat - tog jag mig tillbaka ut till åkerlandskapet. Strax innan jag skulle stiga ut ur skogens dunkel ser jag en tryckande fälthare vid en åkerkant. Tänkte att nu skall jag göra som Heikki Willamo, närma med sakta, med respekt - och försöka få haren att inse att jag är ofarlig.

Det tog en timme, och det lyckades utmärkt. Jag närmade mig hukande, utan att visa ansiktet, satte mig ner i gräset och väntade, upprepade samma mönster ett stort antal gånger. Ibland tog jag några bilder (hade 500 mm + 1,4x) och enbent stativ. Den bara låg där och tryckte, och titta på mig.

Till slut var jag mycket nära, kanske 10 - 12 m. Då fyllde haren hela bildrutan och jag satte mig ner. Efter en kvart orkade inte haren trycka längre, reste sig sakta, som på styva ben, stretchade - och började sen äta. Tyvärr åt den strax bakom en torr växt, som hamnade mitt i ansiktet, så de bildern bidde inte bra. Men fick en del helt ok rutor.

När jag hade mitt började jag dra mig bakåt, på samma nedhukade sätt. Sen reste jag mig, och se - då var magin förlorad och haren skuttade genast iväg och försvann in i den skyddande skogen. Ett tag trodde jag att det var något fel på hare, ex. skadskjuten eller sjuk, när den inte flyttade på sig, när jag var så nära. Men den var helt ok, och jag kände mig rätt nöjd som lyckats få dess förtroende för en kort fotosession.


Måste kolla lite "harfakta" för att kolla skillnaden med skogshare, men nog är detta en fälthare.

http://jagareforbundet.se/vilt/vilt-vetande/artpresentation/daggdjur/falthare/

Hos fältharen är pälsen är rödbrun året om, men låren har ofta en gråaktig färg på vintern. Till skillnad från skogsharen har fältharen på, den i övrigt, vita svansen en svart ovansida. Även öronspetsarna är svarta. Ögats iris är ljust brungul. På vintern har tassarna mycket mindre päls än hos skogsharen. Därför blir spårstämplarna smalare och fältharen sjunker djupare i lössnö. Den är något större än skogsharen, vikten är normalt 4-6 kg.

Fältharen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. Harar har ett slags idissling. De har en välutvecklad blindtarm där den använbara delen av födan berikas med K-vitamin. Detta går ut som en lös spillning och haren äter upp detta vilket ofta sker när haren ligger i daglega. Detta kallas refekation eller koprofagi. Den äkta avföringen utgörs av hårda runda pärlor.

Nr 122/365.