Ett förtroligt däggdjursmöte

Kollar in fotografen. Bäckhagen, Kimo 2.5.2014. Foto: Håkan Eklund.

Efter några timmar i skogen, där jag försökte komma underfund med var talltita och tofsmes häckade, utan resultat - tog jag mig tillbaka ut till åkerlandskapet. Strax innan jag skulle stiga ut ur skogens dunkel ser jag en tryckande fälthare vid en åkerkant. Tänkte att nu skall jag göra som Heikki Willamo, närma med sakta, med respekt - och försöka få haren att inse att jag är ofarlig.

Det tog en timme, och det lyckades utmärkt. Jag närmade mig hukande, utan att visa ansiktet, satte mig ner i gräset och väntade, upprepade samma mönster ett stort antal gånger. Ibland tog jag några bilder (hade 500 mm + 1,4x) och enbent stativ. Den bara låg där och tryckte, och titta på mig.

Till slut var jag mycket nära, kanske 10 - 12 m. Då fyllde haren hela bildrutan och jag satte mig ner. Efter en kvart orkade inte haren trycka längre, reste sig sakta, som på styva ben, stretchade - och började sen äta. Tyvärr åt den strax bakom en torr växt, som hamnade mitt i ansiktet, så de bildern bidde inte bra. Men fick en del helt ok rutor.

När jag hade mitt började jag dra mig bakåt, på samma nedhukade sätt. Sen reste jag mig, och se - då var magin förlorad och haren skuttade genast iväg och försvann in i den skyddande skogen. Ett tag trodde jag att det var något fel på hare, ex. skadskjuten eller sjuk, när den inte flyttade på sig, när jag var så nära. Men den var helt ok, och jag kände mig rätt nöjd som lyckats få dess förtroende för en kort fotosession.


Måste kolla lite "harfakta" för att kolla skillnaden med skogshare, men nog är detta en fälthare.

http://jagareforbundet.se/vilt/vilt-vetande/artpresentation/daggdjur/falthare/

Hos fältharen är pälsen är rödbrun året om, men låren har ofta en gråaktig färg på vintern. Till skillnad från skogsharen har fältharen på, den i övrigt, vita svansen en svart ovansida. Även öronspetsarna är svarta. Ögats iris är ljust brungul. På vintern har tassarna mycket mindre päls än hos skogsharen. Därför blir spårstämplarna smalare och fältharen sjunker djupare i lössnö. Den är något större än skogsharen, vikten är normalt 4-6 kg.

Fältharen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. Harar har ett slags idissling. De har en välutvecklad blindtarm där den använbara delen av födan berikas med K-vitamin. Detta går ut som en lös spillning och haren äter upp detta vilket ofta sker när haren ligger i daglega. Detta kallas refekation eller koprofagi. Den äkta avföringen utgörs av hårda runda pärlor.

Nr 122/365.

2014-05-04 18:52   Lena Holm

Du fick en riktigt fin bild och ett unikt möte med haren tack vare den ömsesidiga respekt ni hade för varandra.
Hälsningar Lena

2014-05-04 21:14   Sten Björklund

Du fick en fin bild på fältharen. Här ser jag nästan aldrig fälthare. Det är skogshare som gäller, men har inga bilder på den för det.
För många år sedan fotade jag mindre strandpipare. Monterade fjärrutlösare och satte kameran på två meters avstånd från piparens bo. När jag stod där på knä stod fågeln plötsligt på en meters avstånd och fortsatte till äggen för att ruva. I fortsättningen gick jag direkt dit och lade mig ner. Fågeln brydde sig inte alls. Låg jag där och någon av mina arbetskamrater kom 20 meter bort gick hon direkt av boet. Jag uppfattade det som att hon inte förknippade en liggande människa som en fara men en upprätt var det. En tanke bara.???
Sten