Så mycket att lära

Hemligt språk. Åbo 27 mars 2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 86/365.

Ibland gör man överraskande fynd, som när jag senast ordnade upp i bokhyllan. Plötsligt hittade jag en bok med titeln "Ukraina i Europas mitt" (177 s, 2006) av Peter Lodenius, en bok som jag aldrig läst - som nu plötsligt känns aktuell.

Åtminstone blir jag påmind om hur lite åtminstone jag vet om Ukraina.

Författaren inleder boken med att berätta om den gamla mannen som föddes i Österrike-Ungern, gick i skola i Tjeckoslovakien, gifte sig i Ungern, blev änkling i Sovjetunionen och är nu pensionär i Ukraina - allt detta utan att resa en enda meter. Han har hela tiden bott i staden Mukatjevo! Det är bara gränserna som flera gånger ändrats under hans livstid; kanske hinner han ännu dö i Ryssland ...?

Sen läser jag om ett folk i Ukraina som befinner sig i samma situation som kurderna, nämligen rutenerna. Ett folk som lever i ett sammanhängande område omfattande Transkarpatien, östra Slovakien, sydöstra Polen och nordvästra Rumänien. Sen finns det en del som utvandrat till Serbien och Kroatien.

Så lite vet man om Europa ... (inget att undra på att de flesta inte vet vad en finlandssvensk är, dvs. mitt folk ...).

Här ett kort utdrag ur Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rutenien

"Namnet Rutenien (ukrainska: Русь; engelska: Ruthenia), ursprungligen en latiniserad variant av namnet Rus, är en benämning på områden i Östeuropa som under senare medeltid befolkades av östslaviska folk. Det används även som benämning på områden och furstendömen som en gång har ingått i Kievriket. På grund av kontinuerlig politisk instabilitet har begreppet Rutenien ofta fått olika betydelse beroende på av vem, varför och när det har använts. Den mest omfattande användningen av de båda namnen Rus och Rutenien har varit på ett område som idag omfattas av norra Ukraina och Vitryssland samt mindre delar av Ryssland, Slovakien och Polen. I vissa sammanhang har ordet också felaktigt översatts som "Ryssland".

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rusiner

"Under medeltiden, och då särskilt under 1500- och 1600-talen, användes termen rusinskij i centrala Ukraina beträffande språket, religionen samt som en etnonym för att beteckna nationaliteten hos folket som bodde i dessa områden. I Galizien och Bukovina överlevde detta namn till början av 1950-talet, och i Transkarpatien används det ännu idag. En liten parentes i sammanhanget är att områdena som de polsk-ryska krigen 1648–1654 och 1654–1667 hade berört kallades för Lillrutenien och befolkningen i dessa för rutener. Beteckningen "Ukraina" användes av den polska sidan, och då endast i territoriellt syfte för att beskriva vojvodskapen i de östra delarna av landet. Polackerna själva kallade "ukrainarna" för rusiner (polska: "rusini", ett ord med rötter i 900-talets Rutenien, som avsåg "folk från Rus" och Kievrus (Kievriket), vilket många dokument från den tiden visar. Folken i Ukraina och Vitryssland använde samma namn om sig själva.. I svenska skrifter benämns rusiner ibland felaktigt som "ryssar".^"

Tyst i uggleskogen

Ännu finns det snö ... Hirvensalo skidbacke, Åbo 26.3.2014. Foto: Håkan Eklund.

Perfekt kväll för ugglelyssning (tänkte jag). Betade av ett 40-50 ha område med kända kattugglerevir i Finlands största sammanhängande ekskog (ön Runsala), men inte ett pip. Så går det oftast när det gäller ugglor. Sen när man minst anar tjoar de till - och det får de gärna göra. En enda kattuggla har jag hört i år, från hemgatan.

Men när man hållit på länge med fåglar så finns det massor med fina ugglemöten inpräglat i långtidsminnet, både hemma och utomlands. Sånt lever man länge på.

Inför båtsäsongen

Sommartecken. Aura å, Åbo. 26.3.2014. Foto: Håkan Eklund.

Kunde inte låta bli att stanna och ta en bild av pålningen för fritidsbåtar i stadens å; ifjol samma dag såg det ut så här: http://www.fotosidan.se/blogs/hawk/skugga-iii.htm

Nr 85/365.

Insnärjd

Krigstrummor. Åbo 25.3.2014. Foto: Håkan Eklund.

Det är många journalister och experter som i olika artiklar påpekat att Ryssland inte har vuxit genom att kapa åt sig Krimhalvön, utan att landet tvärtom har krympt. De har säkert rätt. Att med våld, lögner och intriger bluffa till sig nya landområden och självsvåldigt rita om kartor - i nationalismens tecken, funkar inte längre.

Att frivilligt låta sig isoleras, låta ekonomin lida och själv bli en spottkopp, en väg som Mr Putler & co har valt - är helt enkelt simpelt och idiotiskt! Till slut låter sig diktatoriska ledare (som Mr P) snärjas in av rådgivare och ja-sägare som inte vågar ha avvikande åsikter, utan blir nickedockor. Dylika medarbetare är värdelösa . Resultatet blir sällan bra, oftast omdömeslöst.

Putlers glansdagar (om sådana funnits?) inföll inför och under OS i Sotshi; nu har han för alltid förlorat sin trovärdighet bland alla som inte är hjärntvättade av propaganda. Skulle det ryska folket veta hur många miljarder han och hans närmaste anhang lurat åt sig av folket/staten - skulle de upphöra med att klappa i händerna.

Nr 84/365.

Vibrationer

Väg om våren. Runsala, Åbo 24.3.2014. Foto: Håkan Eklund.

Just så här minns jag vårvägarna ute på landet där jag växte upp. Slippriga, gyttjiga, med tjälbrott och vårdoft. Samtidigt flyttade tofsvipor, storspovar och "vildgäss" - som vi kallade sädgässen. I slutet av 1960-talet hade vi varken kanada-, vitkindade- eller grågäss i slättbygden på västkusten (= Österbotten). Och stararna sjöng från varje gårdstun; alla hade holkar uppsatta.

När jag idag tog bilden ovan (under lunchpausen) passerade filmsekvensen ovan genom mitt huvud. Idag när nästan alla vägar är asfalterade triggade denna gyttjiga vägyta mitt långtidsminne, via bildminnet. Kul i sig med dylika återkopplingar.

Njöt samtidigt av sjungande starar, bofinkar, blåmesar och hade en flink trädkrypare intill som drog upp längs en klibbalsstam. Ryggsidan hade exakt samma färgtoner som den skorvliga barken.

Nr 83/365.