Gavelträdet

Trygg vid gaveln. Åbo 31.3.2014. Foto: Håkan Eklund.

Det här trädet har jag passerat otaliga gånger. Det växer intill en höghusvägg nära en livligt trafikerad gata. Nu i vår har jag upptäckt skönheten i trädet, speciellt i eftermiddagssol när väggen bakom ligger i skugga medan trädet är belyst. Idag måste jag bara stanna och ta en bild. Huset bakom är målat i en sparsmakad skön pastellfärg som utgör en perfekt fond.

Jag får senare kolla bladen och arttillhörigheten, men skulle gissa på knäckepil som presenteras så här på en finsk webbplats med naturinfo: (http://www.luontoportti.com/suomi/sv/puut/knackepil)

Knäckepil (Salix fragilis)

• Familj: Videväxter – Salicaceae
• Växtform och höjd: Träd. 6–20 m.

"Knäckepilen är inte naturligt förekommande i den finländska floran, utan är ursprungligen ett prydnadsträd. Den har en kraftig stam och blommar först efter lövsprickningen. Grenarna är kala, gulbruna och glänsande. De bryts lätt av vid basen. Terijokipilen (S. f. ‘Bullata’) med sin bollika krona är en förädlad form av knäckepil. Den är ställvis ett mycket populärt prydnadsträd.

Man räknar med att det finns 400–500 videarter. De växer i alla världsdelar förutom i Australien och Antarktis. Videarterna påminner såpass mycket till sin byggnad om popplarna (Populus), att man anser att de utvecklats ur poppelliknande stamformer. De videarter som förekom redan under tertiär och som har många ståndare, t.ex. jolster (S. pentandra), har flest gemensamma drag med popplarna. Videarter med bara två ståndare i blommorna har tydligen blivit allmänna först efter istidens slut. De flesta arter som växer i Finland hör till denna grupp. Videarterna har ekonomisk betydelse. Man utvinner garvämnen ur dem och använder grenarna till flätarbeten. Dessutom har salicin, utvunnet ur deras bark, använts i medicinskt syfte."

Nr 90/365.

Markernas glädje

Har sol i sinnet. Åbo 29 mars 2014. Foto: Håkan Eklund.

Vi känner alla till detta: trots de flesta av oss har alldeles tillräckligt med bilder av blåsippor, tussilago och vitsippor är det bara så svårt att låta bli att fotografera dem igen - när de äntligen signalerar vår!

Det blir något av en ritual som bara skall göras. Som hör våren till. Som bara gör en så glad.

Just den här tussilagon tillbringar en av sina sista vårar. Sen är den dess släktingar på detta ställe borta för alltid ... Marken där den växer skall bebyggas med våningshus, den mesta av marken hamnar alltså under betong och asfalt. Men tack och lov är detta en växt som alltid hittar växtutrymme, i vilka dikeskanter och skräpmarker som helst.

En överlevare.

Det lilla landskapet

I skogen på grannön. Kakskerta, Åbo 30 mars 2014. Foto: Håkan Eklund.

Då och då besöker jag en spillra "oskött" skog på grannön, dvs. oskött ur ett skogsekonomiskt tänkande. Ur naturperspektiv är den synnerligen välskött; naturen behöver ju inte människan till något - det är vi som behöver natur, för att överleva.

Bara så skönt att i "oredan" vandra omkring med kamera och stativ under några timmar. Motiv hittades i överflöd.

Njöt av vårvädret, sjungande grönsiskor och trädkrypare, och att bara vara ensam i skogen. Utan tidtabell.

Nr 89/365.

Lärorik process

Bakom galler. Åbo 29.3.2014. Foto: Håkan Eklund.

Jag är nu inne på tredje året med ambitionen att fotografera (minst) några bilder varje dag. Börjar inse hur lärorikt det är. Det tvingar en att aktivt söka bilder, motiv, kompositioner i vardagen. Också då när man egentligen varken har tid eller "inspiration". Det senare får man lära sig att leva utan; vem har nu alltid inspiration att gå till jobbet varje dag, eller annat som bara skall göras - det som skall göras skall göras.

Bilden ovan är ett exempel på detta med att vara uppmärksam. Jag hade ärende till en affär, parkerade i ett parkeringshus, och började gå mot ingången. Såg skuggorna (som jag sett hundratals gånger) men nu insåg jag att de kunde duga som dagens bild. Gick tillbaka till bilen (där kameran alltid finns) och tog bilden.

Jag minns ännu mitt sista år som analog diafotograf: jag var så innerligt trött på alla hyllor fyllda med diakasetter, att jag nästan slutade att fotografera. Jag tog bara sådana bilder som jag visste att jag skulle behöva, allt annat struntade jag i. Med det höll jag på att ta död på fotoglädjen.

Den digitala revolutionen räddade situationen, något som jag verkligen är glad över. Idag har jag slutat tänka i termer som "detta är ju onödigt att ta". Istället tänker jag "hur går det att få en bild av detta"? I förlängningen börjar ett visst bildseende vakna till liv, och vad är nu trevligare än det?

Sen är det ju också bara så kul att ha en fotoblogg som denna som i sig motiverar till regelbunden fotografering. Som samtidigt blir en illustrerad dagbok för en själv. Minnet är en dålig dagbok...

Nr 88/365.

Fin utställning

BioFoto Finlands utställning i Hangö stadshus. 28.3.2014. Foto: Håkan Eklund.

Hade ärende ner till Hangö och passade på att kolla in vår egen BFF-utställning i stadshuset, som imponerade! Genomgående hög bildstandard och mycket trevligt med de nya ramarna som är gjorda av gamla grånade och väderbitna bräder som vår kvinnliga ordförande hade fixat. Såg bra ut.

Vi har ju ingen byråkratisk urvalsprocess för att ställa ut, var och en väljer själv - och det har hittills funkat alldeles bra. Meningen är ju att hålla tröskeln låg så att alla som är intresserade att ställa ut kan göra det och ingen av oss vill ju visa upp våra sämsta bilder ...

Om det bara skulle ha varit möjligt skulle jag gärna ha stannat kvar i Hangö, stararna sjöng från var och varannan gårdstom och havet glittrade. Istället måste jag skynda tillbaka till grannstaden Ekenäs där jag jobbar med att reprofotografera en unik dagbok, bl.a. från kriget, som skall publiceras i tidskriften Skärgård nr 2/2014.

Nr 87/365.